VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Leta bortom politiken

Av Arvid Åhlund

När sociala identiteter sammanfaller blir de identitetspolitiska impulserna övermäktiga och självförstärkande. Polariseringen är inte antipolitisk utan social.

Om amerikansk politik sägs att den blivit lagsport. Metaforen letar sig in också i Jonathan Rauchs essä. Vad säger den? Att politiken blivit larmande och irrationell och sitt eget mål istället för instrumentell. Man håller inte på lag för att bevara eller bygga nytt, utan för att ryckas med i grupp.

Idrottsliknelsen är enkel men har en rolig undertext. Lagsporten som avses är egentligen europeisk. I England och Italien och ibland Sverige är laget en förlängning av jaget, eller om det är tvärtom, och blotta tanken på Hammarby väcker förståelig avsky.

Amerikansk lagsport är mer avspänd. Klubbarna byter ofta ort, liksom supportrarna eftersom amerikaner flyttar oftare än européer. Många hejar där de bor. Det finns klassiska lag som New York Yankees och nedärvda rivaliteter som den mellan Green Bay Packers och Minnesota Vikings, men få huliganer och inga bengaliska eldar. Amerikansk lagsport är inte grälsjuk, den skapar sämja.

Jonathan Rauch rör sig i utrymmet mellan tidningarna och akademin, där balans mellan det flacka och snäva uppnås. Genombrottsboken Demosclerosis från 1994 (senare Government’s End) är lysande, Political Realism. How Hacks, Machines, Big Money, and Backroom Deals Can Strengthen American Democracy från 2015 är lika konträr som den låter och artikeln ”How American Politics went insane” var tidskriften Atlantics mest lästa 2016.

Resonemanget i essän i Axess är följande: polariseringen i USA följer långa linjer men har på senare år slagit över i något nytt men också gammalt och i vilket fall annorlunda, varför nya infallsvinklar är nödvändiga.

Iakttagelser görs. En grundläggande har att göra med ideologi, mer precist dess bortfall.

Amerikaner är inte ideologiskt polariserade, skriver han, utan ideologiskt förvirrade. Iakttagelsen är egentligen två. De 40 procent av väljarna vars åsikter avviker från de två partiernas och därför brukar buntas ihop i mitten, är inte måttfulla utan extrema men inkonsekventa.

De mer partitrogna, å andra sidan, är splittrade mellan block. Demokraterna mellan socialister och socialliberaler och Republikanerna mellan libertarianer och populister. Stor sak görs av det, trots att partierna av hävd är breda kyrkor med rika inre liv, mest därför att det oftast bara funnits två att välja emellan.

Denna ideologiska inkoherens-snarare-än-koherens är hursomhelst ”kärnan i vad som känns som en tilltagande splittring”, skriver Rauch, men läser man noggrant är syftet snarare att underbygga ett större resonemang: att polariseringen inte drivs av åsiktsskillnader, utan av sig själv. Häri det nya, men egentligen gamla. Politiken har gått i evolutionär barndom. Känslor och identiteter, inte idéer och visioner, är det som drar. Hur blev det så?

En förklaring är att 2010-talet var socialpsykologins årtionde. De irrationella tendenserna är förstärkta men inte nya, egentligen inte tankefigurerna heller. De sträcker sig tillbaka till romantiken, men förståelsen har fördjupats.

Fortsätter man sedan bortom utsiktspunkterna till själva saken rör det sig om ett slags självförstärkande rundgång, orsakad av stora skeenden. ”Människan skapades för att leva i små och homogena samhällen där förändringarna gick långsamt och valen var få”, men tillvaron har blivit stor och snabb och obegriplig. Breda trossamfund och små bowlingföreningar brukade skapa struktur och mening, men tynade bort och nu erbjuder de politiska partierna ”emotionell räddning” i deras ställe.

Parallellt har partierna monterat ned interna skyddsmekanismer som ”gallrade ut sociopatiska politiker” som Donald Trump.

Poängerna är inte felaktiga, men tunna. Den första är mycket gammal. I ett land där befolkningen tiofaldigats på 150 år och produktionen tjugofaldigats på 100, är svindlande förändringar inget nytt.

Man kan därtill fråga sig hur väl utgallringen av sociopaterna fungerade på den gamla goda tiden – Lyndon Johnson, Richard Nixon, Bill Clinton? – eller, om man vill vara verkligt djärv, vända på skyddssystemsargumentet helt. Donald Trump, skulle man kunna säga, är inte president för att mekanismerna slagits ut. Tvärtom är elektorskollegiet och andra grindvaktsfunktioner skälet till att Republikanerna fortsätter att vinna val. Partiet har fått flest röster i ett av de sju senaste.

Det finns en annan, besläktad men intressantare berättelse om den amerikanska polariseringens rötter, behändigt nog i en av Rauchs parenteser. Den är Lilliana Masons, statsvetare vid Universitetet i Maryland, och finns nedtecknad i boken Uncivil Agreement från 2018. Liksom Rauch beskriver hon polariseringen som identitetsstyrd och frikopplad från sakfrågor – en viktig poäng eftersom den undergräver det återkommande argumentet att amerikaner egentligen tycker ganska lika – men till skillnad från honom spårar hon den till processer utanför politiken, eller snarare inunder den.

Polariseringen uppstår när olika sociala identiteter – etniska, religiösa, geografiska, ideologiska – sammanfaller eller ”sorteras” istället för att överlappa. När identiteterna skär genom varandra hålls slumrande identitetspolitiska impulser i schack. När de sammanfaller blir impulserna övermäktiga och självförstärkande.

Det är detta som har hänt i USA. Sociala identiteter brukade gå omlott; man kunde vara troende demokrat eller sekulär republikan, svart republikan eller landsortsdemokrat, konservativ demokrat eller liberal republikan, åtminstone i betydligt större utsträckning. Det fanns mönster då också, men de var inte lika tydliga. Och någonstans i höjd med medborgarrättsrörelsen på 1960-talet började Demokrater och Republikaner renodlas från ”två partier som är lite olika på många sätt, till två partier som är mycket olika på några få men mycket kännbara sätt”. Med åren har de blivit ”megapartier”, skriver Mason, tillhåll för politiskt men framförallt socialt polariserade amerikaner.

Polariseringen är alltså inte ”antipolitisk”, som Rauch skriver. Den är social.

Man kan invända mot en hel del i dessa berättelser. Amerikansk politik formas i huvudsak i städer och delstater. Där är polariseringen inte lika djup. Lousiana är illrött men styrs av en demokrat. Massachusetts republikanske guvernör är USA:s mest populära. Presidentvalen avgörs fortfarande av partibytare. Och många amerikaner anger att partitillhörighet skär genom familjen, vilket är viktigt eftersom man sällan går i krig mot sina systrar och kusiner.

Den amerikanska polariseringen är också svåröversatt. Den är inte Europas eller Sveriges. Biologin är visserligen samma och den sociokulturella utvecklingen ganska lik, men partierna drar inte på samma sätt. Tvärtom. Väljarna är mer illojala än någonsin. Färre går med och upp i partier, inte fler. Många av de gamla och stora partierna har slagits i spillror som i Frankrike, eller lever vidare som ett slags professionaliserade men urlakade och ganska impopulära parlamentariska managementbolag.

Kanske har skillnaden att göra med val- och partisystem. Men engelsmännen har i praktiken också bara två partier att välja mellan och den omtalade polariseringen i Storbritannien har knappast gjort Tories och Labour till ”megapartier”. Snarare skadat dem.

Möjligen är grundtendensen – att polariseringen bottnar allt mer i känslopjunk och mindre i sakpolitik – samma i Europa som USA, men tar sig andra och mer platsbundna uttryck, som framväxten av populistiska rörelser. Eller möjligen är den sociala sorteringen helt enkelt inte lika förfinad här som där, varför politiken än så länge fungerar bättre, eller åtminstone fortfarande fokuserar mer på sakfrågor (det räcker att se en brittisk, fransk eller svensk partiledardebatt för att konstatera det).

I så fall kunde man tänka sig att Lilliana Mason träffar åtminstone delvis rätt. Ideologiska konflikter och tuffa tag är inga problem. De är inte ens problemet. Politiken blir däremot hopplös, nästan som ett brev på posten, när sociala identiteter inunder den bildar stora, avgränsade, rasande klungor istället för vackra, förtroendeskapande flätverk. Den får drag av europeisk lagsport, men borde vara mer som amerikansk.

Arvid Åhlund är debattredaktör i Dagens Industri.

Mest lästa just nu

1) De upplystas intolerans av Svend Dahl

2) Den orättvisa skönheten av Katarina Barrling

3) Så illa är det inte av Peter Santesson

4) Känslostorm av Jonathan Rauch

5) Boris Johnson har mer än brexit i kikaren av PJ Anders Linder

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Den orättvisa skönheten av Katarina Barrling

2) Känslostorm av Jonathan Rauch

3) De upplystas intolerans av Svend Dahl

4) Så illa är det inte av Peter Santesson

5) Boris Johnson har mer än brexit i kikaren av PJ Anders Linder

NR 1 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...