VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Så illa är det inte

Av Peter Santesson

Samhällsdebatten ger intryck av ökad polarisering och minskad tillit. Troligare är att konfliktnivån är tillbaka på en mer normal nivå.

Tanken återkommer ofta nu, att det har hänt något speciellt med vårt offentliga liv som liksom lamslår politiska diskussioner. Det som förut brukade vara en åtminstone någorlunda rimlig samhällsdebatt tycks ha övergått i ett skrämmande irrationellt och känslodrivet skränande. Alla verkar slita varandra i stycken och tappa förtroendet för motståndarnas ärliga avsikter.

Visst skiljer sig uttrycken åt och graden av motsättningar är en annan, men ändå är det påfallande hur lätt det är att se svenska paralleller i Jonathan Rauchs beskrivning av gruppmentaliteten i amerikansk politik. Om nu någonting har hänt verkar det inte bara ha skett i Sverige.

Om nu någonting har hänt. Det är en annan pågående diskussion. I mer mätbara och samhällsvetenskapliga termer brukar upplevelsen av de nya konflikterna uttryckas som att polariseringen har ökat och tilliten minskat – att åsikter har blivit spetsigare och oftare placerar sig längre ut i kanterna på skalan samtidigt som förtroendet människor emellan och till institutioner avtar.

Men visarna på de typiska mätinstrumenten har inte stuckit iväg på samma sätt som upplevelsen av samhällsdebatten. Om man exempelvis ser till andelen i Sverige som beskriver sig stå mycket långt till vänster eller höger på höger–vänster-skalan har den inte ökat särskilt dramatiskt de senaste dryga tio åren. En uppgång visserligen, men knappast i paritet med upplevelsen av att det skett någonting kvalitativt och illavarslande med samhällsdebatten. Den generella tilliten, det mest klassiska måttet av alla på det samhällskulturella hälsotillståndet, visar inte heller någon trend som matchar upplevelsen av att något har hänt. Kurvan är rak och envist långtråkig.

Har vi bara valt fel termometer och satt den på fel ställe? Eller är det minnet som lurar oss? Det är ett tråkigt svar, men det kan nog ligga en del i båda alternativen. Att fånga vad det är som förändras är inte enkelt, men minnet av att tonläget förr brukade vara så mycket rimligare och annorlunda än idag är också en skönmålning.

Låt oss backa till en valrörelse för drygt fyrtio år sedan, i ett Sverige som då alltså inte skulle varit lika polariserat som idag. I en intervju i Dagens Industri hade moderatledaren Gösta Bohman fällt en sedermera klassisk kommentar om att fattiga i u-länder hade möjlighet att plocka bananer från träden. Nu var det dags för valrörelse och bananen hade snabbt blivit symbol för en cynisk och verklighetsfrämmande höger. Socialdemokraterna hade engagerat den folkkäre Cornelis Vreeswijk som dragplåster till torgmötena. Premiären skulle ske i Örebro.

Författaren och musikjournalisten Klas Gustafson skriver i sin Vreeswijkbiografi Bluesliv att vissångaren presenterade sin nyskrivna kampanjlåt för Olof Palme innan han klev upp på scenen.

Palme läste texten med uppskattning. Så var det dags för det första framförandet av ”The Bananrepubliken sång”. Vreeswijk börjar:

Ett skepp kommer lastat med schyssta bananer
Allt under bekvämlighetsflagg
Men skeppet har stuvats med listiga planer
Och varje banan har en tagg
Man skalar dom först, för man äter dom råa
Sen byter man åsikt och alla blir blåa

En sång om den till synes schyste högerledaren Bohman, som visar sig ha någonting annat under skalet. Vad är det då för avsikter som högern döljer?

Sen inför man dödsstraff [...]
och till tonerna av ”Du gamla, Du fria” avrättas var socialist
På Råsundastadion travar man liken
för så går det till i Bananrepubliken
Sen tar man itu med dom gamla och svaga
Hör unghögerns taktfasta sång
Att dom som kan springa, kan vi väl få jaga?
När börjar vi vår jaktsäsong?

Högerns dolda plan är att avskaffa demokratin, införa fascism kalkerad från någon sydamerikansk junta och börja avrätta sina politiska motståndare. Tjofaderitta!

Tja, en burlesk vissångare är förstås grovkorning och det är inget nytt i det. Men det som är värt att lägga märke till är att det här framförs på Socialdemokraternas kampanjmöten efter att texten har granskats och godkänts av partiordföranden. Kanske var det bara ett skandalöst misstag, något som vållade ramaskri och som partiet genast tog avstånd ifrån? Nej då, tvärtom. De gav ut den på partiets eget skivbolag A disc.

Det kan inte ha varit något grövre politiskt normbrott vid den här tiden att att sjunga om motståndarsidan som förklädda fascister i valrörelsen, för det här är en liten händelse som inte uppmärksammats alls, bara något som flutit förbi. Uppfattningar att de politiska motståndarna innerst inne ruvade på planer att förvandla landet till någonting helt annat var inte ovanliga. Tonläget skulle blivit material för djupt bekymrade ledarstick om vår tids farliga polarisering om motsvarande stoff hade flödat i dagens partipolitiska Twitterkonton. På en del sätt framstår vår tids politiska språk som kastrerat i jämförelse med hur det kunde låta förr.

I vår politiska självuppfattning vill vi se oss som rationellt samarbetsinriktade, om än en smula tråkiga. Den svenska modellen vilar minsann på decennier av förnuftig förmåga att bygga hållbara och konstruktiva kompromisser. Mycket av det som är den moderna svenska modellen utgörs av reformer och avregleringar som skedde under slutet av 1980-talet och under krisåren på 1990-talet. De besluten fattades inte alls med så breda och samförhandlade majoriteter som man kan inbilla sig i efterhand, när reformerna väl har etablerats och förvandlats till de självklara referensramarna för svensk politik.

Visst, Socialdemokraterna sträckte handen över blockgränsen och ingick två krisuppgörelser med regeringen Bildt när den ekonomiska krisen var som svårast i början av 1990-talet. Men motiven var i grunden påfallande partiegoistiska. Och när Socialdemokraternas förhandlare klev in på Rosenbad blev de omedelbart förtörnade när de möttes de av skämtsamma skyltar om ”sossefri zon” uppsatta på dörrar till tjänsterum. Efter två gemensamma krispaket tog det stopp den gången. När man bläddrar i politikens fotoalbum ser man mest fina stillbilder på färdiga utfall, men glömmer de stora konflikterna.

Är hela någonting-har-hänt-diskussionen bara en synvilla och en nostalgisk försköning där vi blundar för hur den svenska politiska praktiken alltid har avvikit från vårt samförståndsideal? Nej, även om vi är nostalgiska så tror jag inte att det är hela bilden.

Även om gamla vanliga mått på polarisering och tillit inte ger utslag för jordbävning, så finns andra termometrar som snabbt har börjat ger mer udda utslag. Förtroendet människor emellan är bara en rak kurva, men allmänhetens förtroende för journalister är en annan femma.

I genomsnitt har förtroendet rent av ökat en aning under senare år. Men det slående är spridningen. Förr fanns en större samsyn bland väljarna över block- och partigränser om att journalister var måttligt förtroendeingivande. Nu är uppfattningen starkt partiskiljande och väljarna sorteras in i kluster med olika syn på journalister. I ena lägret stiger förtroendet, i det andra faller det. Synen på public service är ett annat exempel där man ser samma gruppskillnader. En lägereld som samlar brett och en allmänt accepterad meterstav för pålitliga nyheter i alla politiska läger? Inte idag, verkligen inte. Någon sådan finns knappast nu.

Utan att kunna leda något i bevis, är min bild att konfliktnivån i svensk politik och samhällsdebatt gick ned ett par grader när Sverige tog sig ur den ekonomiska krisen under slutet av 1990-talet. Kring millennieskiftet hade reformerna satt sig och vi fick en ny och tämligen bred politisk samsyn om Sveriges huvudsakliga inriktning. Så inleddes en mindre konfliktintensiv politisk period som varade i drygt tio år. Det är det lugnet vi minns och förväxlat som det normala. Sverigedemokraternas riksdagsinträde förändrade spelplanen i grunden. Att partiet växte så snabbt visade att nya sprickor öppnat sig i tysthet.

Så har något hänt? Ja, det har det. Men att jag beskriver det som en återgång till det normala är egentligen ingen tröst. Politik visar sig vara mycket värre än vi minns det.

Peter Santesson är opinionschef i Demoskop.

Mest lästa just nu

1) En svensk intifada av Annika Borg

2) Utan historisk förankring av John Swedenmark

3) Ett högt pris att betala av Erik W Larsson

4) Propaganda och tystnad av Inger Enkvist

5) Ropen från stammen av David Andersson

NR 1 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...