VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

I malströmmen

Av Christian Abrahamsson

1984 framstår som ett händelselöst år. Men just då genomgick Sverige förändringar vars effekter vi fortfarande känner av.

Livet forstås baglæns, men må leves forlæns.
Søren Kierkegaard

 

Året 1984 kan tyckas vara både nyss och en mindre evighet sedan. De trettiosex år som förflutit sedan dess är mer än en tredjedel av en människas liv. Ur en nations perspektiv är trettiosex år ett mycket kort tidsperspektiv. Givetvis kan nationer genomgå både en och två revolutioner även under relativt korta tidsspann men om de inte gör det så kommer det stigberoende, identifierat av den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter, att innebära att sakernas tillstånd är mer eller mindre desamma trettiosex år senare. 1984 var inte ett år som stack ut i svensk historia.

Tittar man på Wikipedia för att få en bild av vad som då inträffade i Sverige ter det sig synnerligen händelselöst. Bortsett från sådana fruktansvärda händelser som de beryktade Tältmorden i Appojaure, som Thomas Quick fälldes för och Sture Bergwall kom att frikännas från, så inträffade inget brott som i varje fall Wikipedia anser det vara värt att nämna. Jag inser givetvis att jag fuskar och att det inträffade en lång rad signifikanta händelser under 1984. Men på det stora hela taget är det ett relativt obemärkt år. Trots det kan obemärkta år, kanske särskilt dessa år, erbjuda ett titthål i tiden och ge oss en serie blixtbelysningar av vad som gått förlorat och vad som fortfarande är detsamma.

Det finns en lång tradition att utländska betraktare skriver om Sverige och det svenska samhället. Marquis Childs Sweden. The Middle Way (1936) nämns ofta som dess startpunkt. Boken blev en bästsäljare och kom länge att, om inte definiera bilden av Sverige, så i alla fall starkt påverka den. Nämnas bör också den brittiske journalisten Roland Huntfords bok från 1971 The New Totalitarians, översatt till svenska 1972 av Åke Ohlmarks som Det blinda Sverige. Huntford ger, till skillnad från Childs, en avsevärt mörkare bild av den socialdemokratiska välfärdsstaten då han jämför den med den dystopi som Aldous Huxley beskrev i sin Du sköna nya värld. Mittemellan Childs och Huntford placerar sig kommentatorer som den engelske historikern Perry Anderson och den amerikanska författaren Susan Sontag. Anderson publicerade 1961 två omfattande texter om den svenska modellen i den då nystartade tidskriften New Left Review, den nya vänsterns eget husorgan. Den första artikeln gav han titeln Sweden. Mr Crossland’s Dreamland (Anthony Crossland var en framstående intellektuell inom Labourpartiet och författare till den inflytelserika boken The Future of Socialism) och den andra fick titeln Sweden. Study in Social Democracy. Intressant att notera är att Anderson intervjuar en ung och lovande politiker vid namn Olof Palme. Sontags A Letter from Sweden publiceras i tidskriften Ramparts i juli 1969 och har mer än Andersons två texter kommit att bli en återkommande referens i debatten om Sverigebilden så som den kommer till uttryck hos utländska intellektuella.

På samma sätt som Sontags Sverigebrev kom att nyansera bilden av Sverige i utlandet så kom den tyske författaren och kritikern Hans Magnus Enzensbergers reportage Svensk höst som publicerades i DN i samband med valet 1982 att nyansera bilden av Sverige för svenskarna själva. Det är lätt att trettioåtta år senare få en känsla av att Enzensbergers essäer innebar att en pollett trillade ner; spegeln han höll upp hämtad från Lustiga huset. För att avsluta bör även den finska författaren Marianne Alopaeus på gränsen till ursinniga bok från 1983 Drabbad av Sverige också nämnas. Den skiljer sig från de övriga texterna då Alopaeus levt länge i Sverige och är finlandssvenska. Hon kan med andra ord ta del av den svenska offentligheten fullt ut.

Om det funnits en lång tradition av att svensken uppskattat att spegla utländska kommentatorers beskrivning av det svenska samhället så är det inte lika tydligt att det existerat en tradition av svenska intellektuella som tagit ett övergripande grepp för att förstå det svenska samhällets särart, paradoxer och anomalier. Ett intressant undantag är den tidigare rektorn vid Uppsala universitet och professor emeritus i civilrätt Stig Strömholm som 1972 publicerar boken Sverige 1972. Försök till en lidelsefri betraktelse. Såvitt jag kunnat bedöma fick Strömholms bok inget större genomslag. Det kan förstås bero på en mängd olika saker till exempel att boken inte var tillräckligt bra. Efter att ha läst den tror jag emellertid inte att det berodde på bokens kvalitet, då den är mycket intressant, utan kanske snarare på att tiden inte var mogen för en intellektuell uppgörelse eller genomgång av de problem som den svenska samhällsmodellen då präglades av. Kanske blicken från utsidan den gången fortfarande var det smärtfriaste sättet att få syn på de specifikt svenska problemen?

Jag har fått mig berättat att Norstedts ska ha fått kalla fötter när Strömholms bok lämnade tryckeriet med resultat att familjen Strömholm själv fick sitta runt köksbordet och paketera böcker för avsändande till olika tidningsredaktioner. Om berättelsen är sann eller inte vet jag inte, men om den är det säger det i alla fall någonting om bokens potentiella sprängkraft.

Det kan, i vår alltmer politiskt överhettade samtid, tyckas ironiskt att välja att skriva om Sverige 1984. Risken att bli missförstådd i sitt ärende är överhängande. Denna text är emellertid inte en parafras på Orwells 1984, utan handlar om det faktiska årtalet 1984. 1984 publicerade nämligen den amerikanska prestigetidskriften Dædalus, utgiven av American Academy of Arts and Sciences, två specialnummer om de nordiska länderna; vinternumret fick titeln The Nordic Enigma och vårnumret titeln Nordic Voices. Bland författarna märks från Sverige DN:s dåvarande chefredaktör och kulturchef Arne Ruth, professorn i litteraturvetenskap Lars Lönnroth, författaren P O Enquist, sociologen och Sifos vd Hans L Zetterberg, författaren och kritikern Madeleine Gustafsson och ekonomen och den tidigare föreståndaren för Institutet för social forskning (SOFI) Gösta Rehn. Från de andra nordiska länderna kan nämnas personer som de finländska sociologierna och professorerna vid Helsingfors universitet Erik Allardt och Elina Haavio-Mannila, kulturhistorikern Matti Klinge även han verksam vid Helsingfors universitet, den isländske socialdemokratiske politikern Gylfi Þorsteinsson Gíslason, de danska socialdemokraterna Erling Olsen och Bent Rold Andersen, de norska historikerna Erik Rudeng och Hans Fredrik Dahl, de norska politikerna och diplomaterna Johan Jørgen Holst och Torild Skard, den norske statsvetaren Bernt Hagtvet. Blicken utifrån kommer från den brittiske geografen William Mead och den amerikanska säkerhetsanalytikern Patricia Bliss McFate.

Dædalus är en säregen vetenskaplig tidskrift eftersom den enbart publicerar inbjudna bidrag. Läser man äldre nummer framstår innehållsförteckningarna snabbt som en ”vem är det?” över de senaste sju decenniernas ledande forskare, statsmän och intellektuella. 1984 var det dags att samla en större grupp nordiska deltagare. Nämnas bör att författaren Jytte Bonnier, gift med Tor Bonnier, i sitt bidrag till socialpsykologen Johan Asplunds festskrift skriver att den krets som samlades kring Jytte och Tor Bonnier på Nedre Manilla på 1970-talet hade närmat sig tidskriften Dædalus med ett förslag att göra ett specialnummer om Sverige. Att man 1984 valde att ägna två välmatade nummer åt Norden är inte konstigt. De nordiska länderna framstod med sina välutvecklade välfärdsstater, begränsad lönespridning, höga skatter och samförståndsanda mellan arbetsgivare och löntagare som anomalier. Särskilt den svenska modellen hade i decennier fungerat som en projektionsyta för reformer, debatter och propaganda i en lång rad länder; Huntfords huxleyanska dystopi och mr Crosslands realiserade utopi. 1984 började det dock stå klart för alltfler observatörer – oaktat om de var lidelsefria som Strömholm eller rasande som Alopaeus – att någonting hade börjat skifta; att den samförståndsanda som präglat det svenska samhället i decennier var på väg att förändras.

För att nämna ett, kanske övertydligt, exempel hade 4 oktober-demonstrationerna mot löntagarfonderna hållits för första gången 1983 och samlat tiotusentals människor (enlig arrangörerna 100 000 och enligt socialdemokraterna 27 000) i protester mot den proposition som den socialdemokratiska regeringen lagt fram och som kom att antas av riksdagen i december samma år. Flera stora kapitalägare och företag hade redan åren innan valt att lämna landet av rädsla för löntagarfonderna, främst bland dessa familjen Rausing och Ingvar Kamprad.

Huruvida man väljer att betrakta ett samhälle inifrån eller utifrån leder till sina specifika begränsningar och möjligheter. Inifrånperspektivet kan erbjuda betraktaren möjlighet att uppfatta nyanser som sannolikt inte är tillgängliga för den som inte besitter den kunskap som insidern tillgängliggjort sig under ett helt liv. På samma gång erbjuder ett utifrånperspektiv en möjlighet att få fatt i det som insidern med den hemtames vanemässiga slentrian tar för givet, det som uppgått i bakgrundsbruset. Att skriva om sitt eget land innebär alltid att man löper risken att som Pier Paolo Pasolini beskrev sin estetik ”reta de råa nervändorna” på sina landsmän. En ansenlig risk om man som Pasolini verkade i ett land som nyligen övergivit fascismen.

Att skriva om ett annat land än det egna riskerar att leda till anklagelser om att man ingenting förstått och att de analyser man gör bara är självbespeglande och ytliga utryck för de fördomar man oundvikligen bär med sig. Tricket är att försöka placera sig i gränsen mellan dessa kompletterande perspektiv: att försöka se det välbekanta med ett utifrånperspektiv och det obekanta med ett inifrånperspektiv. Man bör till varje pris undvika att utgå från att det egna förgivettagna även är främlingens. I min egen erfarenhet finns det få saker som lär dig att förstå ditt land, kultur och förgivettagna bättre än att leva längre perioder i andra länder och kulturer. Du får lättare syn på det som annars bara är ett ständigt pågående bakgrundsbrus.

Ur det perspektivet är flera av deltagarna i Dædalus dubbelnummer särskilt väl skickade att försöka förstå Sverige och de andra nordiska länderna så som de tog sig ut 1984. Samtidigt är det värt att påpeka att en stor del av de inbjudna deltagarna stod nära och i flera fall var aktiva i de socialdemokratiska partierna i Norden. I flera av bidragen kan man avläsa en tydlig spänning mellan krisinsikt och en ovilja att acceptera de förändringar som var på väg att ske. Tydligast kanske denna spänning märks i P O Enquists text ”On the Art of Flying Backward with Dignity”. Enquist sitter vid sitt arbetsbord i en lägenhet vid Søerne i Köpenhamn, i ett slags exil men ändå inte. Han sörjer hur de goda intentionerna inte producerat de önskade resultaten. Hur ungdomen, en förtappad generation, framstår som apolitisk och riktningslös. Nostalgiskt tycks han drömma sig tillbaka till sin barndoms 1940-tal då ”varje skolbarn lärde sig att tänka ”l’état, c’est nous’ ”. Samtidigt tycks han inse att statens ambitioner, dess vilja till makt över alltfler aspekter av livet, för länge sen har tappat kontakt med de ursprungliga socialdemokratiska intentionerna att jämna ut skillnaderna mellan fattig och rik. Enquist fångar kanske bättre än något av bidragen hur tidsandan tycks skifta och tidigare attityder ställs på huvudet under dessa år under det tidiga 1980-talet. Han noterar att alla samhällen vid varje given tidpunkt har ett antal vad han kallar ”förstås” eller ”såklart”. Ett sådant ”såklart” som Enquist identifierar i det svenska samtalet är beskrivningen av Sverige som en förbudsstat eller ett förmyndarsamhälle. Ett samhälle i vilket statens anspråk blir orimliga. Enquist avslöjar sig själv när han medger att han egentligen inte ser dessa restriktioner i det svenska samhället.

På samma gång inser han dock att vad han bevittnar är en omförhandling i synen på auktoritet och att den är ett resultat av att intentionerna ändrat karaktär och att målen förflyttats, hur den socialdemokratiska maktapparaten blivit ett mål i sig själv. Enquists sorg över att de goda intentionerna inte förmådde producera de önskade resultaten är utan tvekan äkta. Samtidigt är det intressant att notera en naivitet, kanske närsynthet är ett bättre ord, när han talar om den socialdemokratiska drömmen att skapa den goda människan med hjälp av lagstiftning. Eller som han även uttrycker det, att målet var att lagstifta bort ondskan. Att, som han hävdar, problemen med detta sätt att förstå människan och samhället uppstår först när staten exproprierat för mycket makt från individen visar på en oförmåga att förstå de oförutsedda konsekvenserna i även de godaste av intentioner.

Det är svårt att veta hur urvalet gick till när redaktionen för Dædalus valde skribenter. Om man har vana av att redigera den här sortens tidskrifter vet man att det ofta är någon som tackar nej, någon annan levererar aldrig och så vidare. Med det sagt så lyckades de bra med att bjuda in en bred grupp svenska deltagare. Till skillnad från de danska, isländska och delvis de norska skribenterna har ingen av de svenska en alltför nära koppling till något av de politiska partierna. Även om till exempel Zetterberg stod Moderaterna nära var han ingen lojal partigängare, något som även kan sägas om P O Enquists relation till socialdemokratin. Zetterbergs bidrag, ”The Rational Humanitarians”, är en enkel redogörelse för en värderingsförskjutning mellan vad han benämner som ”den gamla stammen” gråsossar och ”den nya stammen”. Han använder inte ordet nyliberaler men i allt väsentligt präglas den nya stammen av den anda som de franska sociologerna Luc Boltanski och Ève Chiapello beskriver som kapitalismens nya anda. Zetterbergs analys fångar övergången mellan en tidigare fordistisk ekonomi och en senkapitalistisk eller post-fordistisk ekonomi. 1984 var Sverige mitt upp i de, utan att överdriva, enorma strukturomvandlingar som den svenska industrin och samhällsekonomin genomgick under några decennier med till exempel varvskriser, nedläggningen och utflyttningen av tekoindustrin, skyhöga marginalskatter, skatteflykt och avreglerade valuta- och finansmarknader. Ingen sådan utveckling går att fixera i tiden och ges ett visst start- eller slutdatum, men att 1984 är ett år som befinner sig mitt i den malström vars effekter vi fortfarande känner av blir tydligt i Zetterbergs text.

1982 hade DN:s chefredaktör och kulturchef Arne Ruth givit i uppdrag åt Hans Magnus Enzensberger att skriva en serie reportage om Sverige och det svenska samhället. Dessa gavs den övergripande titeln Svensk höst, en anspelning på Dagermans reportageserie från det besegrade Tyskland. Har man inte läst Enzensbergers essäer bör man göra det, sällan har svenskheten och dess gränser fångats lika tydligt. I sitt bidrag till Dædalus ”The Second New Nation. The Mythology of Modern Sweden” fördjupar Arne Ruth det som Enzensberger enbart hinner snudda vid i sina texter; hur den svenska mytologin är beskaffad. Utan att förfalla till psykologiserande förklaringar är det lätt att misstänka att Ruths egen bakgrund som född i Tyskland 1943 och position som chefredaktör för den största morgontidningen erbjöd det perfekta perspektivet för att förstå från både insidan och utsidan samtidigt. Om majoriteten av de andra bidragen rör sig i en ytvärld av skiftande opinioner och intryck så borrar sig Ruth ned i den svenska självförståelsens olika geologiska lager.

Det han gräver fram är framförallt de paradoxer som skapades under det svenska korta 1900-talet. Inte minst den paradox som uppstår i ett land som berömmer sig självt med att vara världens mest rationella samtidigt som dess självförståelse vilar på ett antal självförhärligande myter. Ett kort 1900-tal som det är lätt att få intrycket av inleds inte 1914 utan snarare 1932 när Per Albin Hansson blir statsminister. Ruths beteckning av Sverige som en Miniatyr-Prometeus obunden av traditionen och självtillräcklig är kanske den bästa karakteriseringen av den svenska särarten och självförståelsen i någon av texterna.

Den paradox som riskerar att uppstå i ett land som redan har alla de rätta svaren samtidigt som man ständigt gör antagandet att både frågan och svaret är universella riskerar att, likt en annan mytologisk figur, Oidipus, förlita sig alltför blint till förnuftet. Att sedan tro att naivitet är en tillräcklig förklaring när allt går fel är att göra sig själv dummare än nödvändigt.

Avslutningsvis är det värt att nämna Lars Lönnroths bidrag ”The Intellectual Civil Servant. The Role of the Writer and the Scholar in Nordic Culture”. På många sätt är Lönnroths text den mest intressanta, inte minst eftersom han med sin erfarenhet av att ha varit professor i två nordiska länder, Danmark och Sverige, intensiva forskningssamarbeten med Island och Norge och släktband till Finland bättre än de flesta förstår vad som binder samman och skiljer de olika nordiska länderna åt. Att det är en självmotsägelse att de intellektuella avlönas av staten är uppenbart i de flesta kulturer. Det förhållande som uppstår när din kritik av staten riskerar din försörjning är någonting som vi förknippar med totalitära regimer. Om man läser de svenska kultursidorna under tidigt 1980-tal märks det att den insikten alltmer kommit att störa ett antal svenska intellektuella. Lönnroth nämner särskilt den debatt som rasade på Svenska Dagbladets kultursida och som behandlade den så kallade ”medievänstern”, en vänster som alltmer tagit på sig rollen som grindvakt och som strävade efter att besätta centrala maktpositioner. Det som fascinerar i Lönnroths text, även i Ruths, är att de så tidigt berör vad som långt senare kommer att ha utvecklats till allvarliga problem.

När jag läser Dædalus blir det tydligt att de som observerade det svenska samhället den gången försökte beskriva en serie paradoxer som skapat en begynnande samhällskris. Att det gamla systemet, det som tagit form under 1930-talets kriser, var på väg att övergå i någonting nytt som man ännu inte kunde se helt klart eftersom man levde mitt i förändringen. Under läsningen och skrivandet av den här texten blir det svårt att inte fundera över vad dessa intellektuella hade tänkt den gången om de vetat hur samhället hade utvecklats till idag trettiosex år senare.

Mest lästa just nu

1) En historia om känslor av Joel Halldorf

2) Livet någon annanstans av Susanna Birgersson

3) Fler dör av krossat hjärta av Lars Åke Augustsson

4) Det finns alltid hopp av Mats Wiklund

5) Revolutionen passerar Stockholm av Emil Uddhammar

NR 3 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...