VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Opinion

Inte så klimatsmart

Av Agnes Karnatz

De statliga klimatstödspengarna uppgår till miljardbelopp och ger politisk prestige. Men flera stora satsningar är kontraproduktiva och leder inte till minskade utsläpp.

För politiker som står bakom de många miljarder som har lagts, och fortfarande läggs, på olika former av klimatstöd är det lätt att räkna upp resultat. Inte minst miljö- och klimatminister Isabella Lövin talar ofta om siffror för stödbelopp, vilka projekt dessa går till och hur stora utsläppsminskningar det kan väntas ge.

I finansminister Magdalena Anderssons budget för 2020 går 12,5 miljarder kronor till hela utgiftsområde 20, som täcker all miljö- och naturvård. De två överlägset saftigaste summorna går till miljöbilsbonus – 1,8 miljarder kronor – och klimatinvesteringar inom Klimatklivet – 2 miljarder kronor. Om varje krona också innebar en direkt klimatnytta skulle vi kunna påstå att insatsen för att minska den negativa klimatpåverkan är berättigad.

För dem som hävdar att klimatstöd också fungerar så framstår det onekligen berättigat att lägga stora summor statliga pengar på området. Det öppnar till exempel för att Lövin ska kunna kalla Sverige en global föregångare. I sitt tal på FN:s klimatmöte COP 25 i Madrid, december 2019, framhävde hon bland annat Sveriges mål om nettonollutsläpp senast 2045, och ett dubblerat bidrag till FN:s klimatfond.

Problemet är att pengar inte automatiskt kan översättas till minskade utsläpp eller annan klimatnytta. Poängen med stöd är att förmå någon att byta till en miljöbil, köpa solceller eller bygga biogasanläggningar, och att detta inte ska ha kunnat ske utan stödet. Därefter ska insatsen också leda till minskade utsläpp. Men så enkelt som klimatstödens förespråkare vill få det att verka är det sällan. Utvärderingarna av flera av de etablerade klimatstöden har inte varit nådiga. Tre av de mer framträdande stöden – Klimatklivet, investeringsstödet till solel och miljöbilsbonusen – har alla ansetts ineffektiva. Bedömningarna har dessutom kommit från etablerat och opartiskt håll, genom Riksrevisionen, Konjunkturinstitutet och Energimyndigheten.

Klimatklivet är ett investeringsstöd som Naturvårdsverket delar ut till företag, kommuner eller andra organisationer. De allra flesta åtgärder är nya laddstationer för elbilar, men utbyte av fossila energikällor och nya biogasanläggningar har fått de största totala stödsummorna. I sin granskning från 2019 bedömer dock Riksrevisionen att stödet inte är effektivt utformat. Naturvårdsverket betalar alltså dyrt för utsläppsminskningar som ofta är alldeles för små. En av flera anledningar till det är att stödet ofta går till åtgärder som ändå hade genomförts, utan statligt stöd.

Bonus malus är ett av flera styrmedel för att bilägare ska välja miljöklassade bilar istället för fossila och bränsletörstiga sådana. Nya bilar med låga utsläpp kan få upp till 60 000 kronor i bonus, men den som väljer en ny fossildriven bil straffas med höjd fordonsskatt de tre första åren. Både Konjunkturinstitutet och Riksrevisionen menar dock att bonusen inte bidrar särskilt mycket till att minska utsläppen. Andra styrmedel, såsom bränslebeskattningen, är redan tillräckliga för att styra människor mot att välja nya bilar med låga utsläpp. En klumpsumma som särskild bonus blir därför närmast överflödig, och mer som en extra belöning till den som valt en viss typ av bil.

Samma logik gäller för stödet till solceller. Skattereduktionen för mikroproducenter av förnyelsebar el gör redan att det lönar sig att montera solceller, till exempel på villataket. Stödet på 20 procent av kostnaden blir istället en bromskloss för utvecklingen av solcellsmarknaden. Energimyndigheten och solcellsbranschen har därför förespråkat att stödet fasas ut. Eftersom hushåll som vill köpa solceller rimligtvis tar emot alla bidrag som finns kommer många att vilja ställa sig i den långa ansökningskön, hellre än att slå till. Marknaden kan inte växa mer än de anslagna stödpengarna tillåter, och antalet solceller växer därmed långsammare på grund av stödet.

Att stödpengarna är populära och går till i sig miljövänliga projekt, bilar och solceller är alltså ingen garanti för att de också är effektiva. I sällskap med andra skatter och avdrag blir slutsatsen av utvärderingarna att stödpengarna helt enkelt är onödiga. De blir belöningspengar för organisationer och personer som valt att följa regeringens pekpinnar. Och i de fall stödpengarna faktiskt är en förutsättning för ett projekt eller ett inköp handlar det om stora kostnader för relativt liten klimatnytta.

Utöver den faktiska klimateffekten finns det även bekymmer med hur stöden påverkar marknaden. Medan solcellsbranschen snarare skulle gynnas om stödet fasades ut lever andra intressen gott på att regeringen fortsätter att budgetera stora summor stödpengar. Den som till exempel söker efter information om Klimatklivet möts snabbt av företag som erbjuder tjänster för att skriva och skicka in en ansökan till Naturvårdsverket. Det finns mycket att vinna på generösa summor i stödpengar.

Tillsammans med andra bidrag kan klimatstöden bilda ett slutet system. Den slutsatsen drar Jan Jörnmark och Christian Sandström i rapporten ”Den industripolitiska återvändsgränden” (2020) för Skattebetalarnas förening. I synnerhet gäller det kommunägda företag, som lever dels av statliga stöd, dels av att kommunerna och andra offentliga bolag köper deras produkter. Ett exempel som tas upp är biogasanläggningar, som är en av de största bidragsmottagarna inom Klimatklivet. Byggandet av biogasanläggningar, som stödet går till, leder dock till ytterligare kostnader för att exempelvis köpa nya bussar som ska drivas med gasen.

Även bland privata företag utvecklas bidragsentreprenörer som sätter i system att söka stöd såsom Klimatklivet. Företagen kan då leva gott och höja löner, med konsekvensen att deras produktivitet och därmed förmodade klimatnytta minskar. Stöden blir kostnadsdrivande och de minskade utsläppen, som förhoppningsvis blir resultatet, dyra för staten och skattebetalarna.

För den som anser att nödläge och panik bör råda kan det verka mindre viktigt om klimatstödspengar är effektiva eller inte. Huvudsaken är att de faktiskt gör någonting. Det är lättare för miljö- och klimatminister Isabella Lövin att framhålla Sverige som en förebild genom enkla resonemang. Flera miljarder kronor i direkta stödpengar låter onekligen som en mer ambitiös satsning än de skattejusteringar som av allt att döma är långt mer effektiva.

Dessvärre är det inte ambitioner som räknas när utsläppen och den negativa klimatpåverkan ska minska. Och för att också uppnå faktiska resultat kan stora ineffektiva stödbelopp, med andra ord slöseri, vara ett betydande hinder. Även om det går att hävda att stöd och bonusar, med karaktären av belöningssystem, faktiskt är en morot för vissa blir resultatet ändå en relativt liten nytta. Då är det knappast värt pengarna. Det är samma logik som gäller för alla andra utgifter. Pengar som idag slösas bort kan istället gå till mer effektiva åtgärder.

Agnes Karnatz är ledarskribent på Svenska Nyhetsbyrån.

Mest lästa just nu

1) En historia om känslor av Joel Halldorf

2) Livet någon annanstans av Susanna Birgersson

3) Fler dör av krossat hjärta av Lars Åke Augustsson

4) Det finns alltid hopp av Mats Wiklund

5) Revolutionen passerar Stockholm av Emil Uddhammar

NR 3 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...