VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tradition

Lillian Hellmans uppgång och fall

Av Margareta Melén

Författaren Lillian Hellman blev en idol för den amerikanska vänstern. Men kollegan Mary McCarthy anklagade henne för att vara lögnaktig och Sovjetvänlig.

I en artikel i tidskriften Le Magazine littéraire 2017 hävdade historikern Pascal Ory att intellektuella och litterära dispyter är en fransk specialitet, precis som ”ankbröst eller erotik”. Men i Den svenska litteraturhistorien (1996) skriver Göran Hägg apropå den så kallade Thorildfejden 1782–92 att den blev mönsterbildande och ”den första av de för svenskspråkigt kulturliv typiska, regelbundet återkommande fejderna”. Han menar vidare att det inte finns någon riktig motsvarighet i engelsk- eller franskspråkig litteratur. Båda har rätt, men bara delvis.

Litteraturbråk färgas givetvis av den historiska och kulturella kontexten men det betyder inte att företeelsen som sådan skulle vara ett nationellt särdrag för något land. Så länge det har funnits litteratur har det pågått fejder, i botten ligger ofta någon form av rivalitet som har med försörjningen att göra. Pindaros anklagade redan på 400-talet f Kr två poetiska motståndare för att baktala honom inför en gemensam välgörare ”som två korpar som kraxar mot örnen”.

Många skärmytslingar resulterar endast i ett intensivt utbyte av invektiv. Men vissa av dem bottnar i större motsatsförhållanden och kan beskrivas som avgörande intellektuella kraftmätningar. I boken Dualisms (2007) analyserar litteraturprofessorn Ricardo J Quinones fyra sådana motståndarpar – Erasmus och Luther, Voltaire och Rousseau, Turgenjev och Dostojevskij, Sartre och Camus – som förvandlade ”den eviga pardansen, duetten, till en duell där de inte bara representerade sig själva utan också den djupa söndringen i de samhällen som var deras”. Ett senare exempel på en sådan kraftmätning var den fyra år långa och förbittrade striden mellan Lillian Hellman (1905–1984) och Mary McCarthy (1912–1989), som brukar kallas den största litterära fejden i modern amerikansk historia.

Hellman var dramatiker, memoarförfattare och politisk aktivist. Vistelserna i den amerikanska Södern i en tid präglad av förtryck mot svarta lade grunden till hennes livslånga kamp för jämlikhet mellan olika etniska grupper. Hon tog tidigt avstånd från den frambrytande fascismen och hyste som många intellektuella under 1930- och 40-talen starka kommunistsympatier. Hon debuterade 1934 med en pjäs med ett lesbiskt tema, De oskyldiga, som bygger på ett autentiskt rättsfall i 1800-talets Skottland. Idén hade hon fått av deckarförfattaren Dashiell Hammet, med vilken hon hade ett av och till-förhållande i trettio år. Med den pjäsen, som för övrigt sattes upp på Dramaten 2013, hade hon i ett slag funnit en egen författarröst som moralist och problemställare.

Efter att mest ha skrivit för teatern och filmen övergick Hellman i mitten av 1960-talet till att skriva de tre memoarböcker – Och ändå ... (1969), Julia och andra porträtt (1973) och Scoundrel Time (1976) – som skulle göra henne till en lika stor celebritet som de skådespelare som spelade hennes gestalter på teaterscenen eller filmduken. Framgången nådde sin kulmen med det berömda femte kapitlet i Julia och andra porträtt. Det blev en Oscarsvinnande film 1977 med Jane Fonda i rollen som Hellman själv, medan Vanessa Redgrave spelade hennes barndomsvän Julia, medlem av antifascistiska österrikiska motståndsrörelsen. Den bild av sig själv som Hellman frammanar i dessa böcker hade, som litteraturkritikern Richard Bradford påpekar i Literary Rivals (2014), fått henne att framstå som en hjältinna för ”den nya amerikanska vänstern, den generation som hade underminerat den institutionaliserade rasismen och banat väg för nya normer för social rättvisa och jämlikhet mellan könen”.

Hellmans skicklighet som historieberättare hade satt henne på en piedestal. Men det var också den som skulle bringa henne på fall och under 1970-talets andra hälft gradvis förvandla henne från en förebild för 1900-talets nya kvinnoideal till själva urtypen för en inpiskad lögnare. Det var en process som inleddes 1976 med publiceringen av den tredje memoarvolymen Scoundrel Time (ungefär ”Skurktider”), som behandlar den period under 1940- och 1950-talen då det bedrevs häxjakt på vänstersympatisörer i USA. Många intellektuella och personer verksamma inom filmindustrin drabbades hårt och Hellman hörde till dem som kallades till förhör om sitt eget och sina vänners förhållande till kommunistpartiet.

I slutet av 1970-talet var det fortfarande ett i hög grad minerat område som hade gjort vänner till fiender och där frågor om historisk sanning oundvikligen hamnade i förgrunden, något som Hellman tycks ha underskattat betydelsen av. De medlemmar av intelligentian som Hellman anklagade för tystnad och passivitet svarade med att påtala hennes egen långvariga tystnad i fråga om stalinismens grymheter. Under 1930-talet hade hon undertecknat ett uttalande till stöd för de beryktade skenrättegångarna i Moskva. Hon hade låtit icke-angreppspakten mellan Hitler och Stalin passera utan kommentarer. Inte ens den ryska antisemitismen hade kunnat förmå henne att uttala sig kritiskt om Stalins regim, vilket är märkligt inte bara med tanke på hennes tysk-judiska härkomst utan också för att flera av de förföljda var konstnärer och författare som hon beundrade och hade mött under sina resor. Det skulle dröja ända till mitten av 1960-talet innan hon, djupt plågad av sina tidigare ställningstaganden, anslöt sig till protesterna i samband med den uppmärksammade Sinjavskij–Daniel-rättegången, då två författare dömdes till flera års straffarbete för att ha publicerat regimkritiska texter utomlands.

Den sju år yngre Mary McCarthy var inte en celebritet som Hellman, men hon var en respekterad författare och en tungt vägande och ständigt närvarande röst i den samhällskritiska debatten. Efter avslutade studier vid Vassar College i New York hade hon sökt sig till stadens vänsterintellektuella kretsar och kom att ingå som enda kvinna i redaktionen för Partisan Review, språkrör för den icke-stalinistiska vänstern. Som tidskriftens mångåriga litteratur- och teaterrecensent gjorde hon sig känd för sin slagfärdiga och bitskt sarkastiska formuleringskonst, som också skulle vara hennes signum när hon inledde sitt eget skönlitterära författarskap i början av 1940-talet.

Med den delvis självbiografiska kollektivromanen Gruppen (1963), om åtta välutbildade societetskvinnor i 1930-talets New York, fick hon sitt stora internationella genombrott. Boken, som filmades av Sidney Lumet 1966 och ibland har utmålats som 30-talets motsvarighet till Sex and the city, blev en kioskvältare i USA och låg på New York Times bästsäljarlista i nära två år. Den förbjöds i Australien, där den ansågs sedlighetssårande på grund av de handbokssakliga sexskildringarna. En orsak till bokens framgång var att den låg helt rätt i tiden. 1963 är också publiceringsåret för feministen Betty Friedans studie Den feminina mystiken, som efter rösträttsrörelsen banade väg för en andra vågens feminism under 1960- och 1970-talet. Men liksom Doris Lessing och ärkefienden Hellman betackade sig McCarthy för att bli kallad feminist.

Det hindrade förstås inte, som Sara Danius med rätta påpekar i sitt förord till den nyöversättning som gavs ut på Bonniers förlag 2017, ”att hennes bok kan läsas i feministisk anda”. Framför allt kan den läsas. En text som står sig mer än ett halvt århundrade efter tillkomsten har goda chanser att bli en klassiker. Och McCarthys text, som kom på svenska första gången 1964, håller onekligen, inte minst tack vare den sammanblandning av tidsperspektiv – det moderna 30-talet skildrat i ljuset av det radikala 60-talet – som av flera tidiga kritiker bedömdes som ett misstag. I själva verket var det ett genidrag, ett slags dubbelseende som också avspeglas i McCarthys kvickt ironiska språk. Det drabbar såväl männen, som tar för sig med den självklarhet som de hade fostrats till, som det kvinnliga kollektivet som trots utbildning, ambitioner och föresatsen att inte bli som sina mammor ändå tvingas in i ungefär samma begränsande fållor som dessa, en erfarenhet som inte bara är ironisk utan också rymmer ett tydligt stråk av tragik.

Om McCarthy hade gjort sig fruktad som en giftig kritiker, var hon inte mindre dräpande i sin fiktionsprosa även om de drabbade tillhörde en mindre officiell krets. Flera av hennes karaktärer är nödtorftigt kamouflerade porträtt av verkliga personer, vänner, kolleger, avlagda älskare och gamla studiekamrater. Det var alltså inte för inte som McCarthy kallades drottningkobran, ett epitet som med lika stor rätt skulle ha kunnat tillfalla Hellman. Hon och McCarthy var på många sätt jämbördiga motståndare vars karriärer hade löpt parallellt.

Som ofta är fallet med betydande litterära fejder hade den mellan Hellman och McCarthy en lång inkubationstid. Antagonismen gick så långt tillbaka som till 1930-talet med rötterna i deras vägval rörande kommunismen. Medan McCarthy tidigt valde trotskismen som sin ideologiska hemvist skulle Hellman, som hennes biograf Alice Kessler-Harris skriver i A Difficult Woman (2012), ”längre och naivare än många hålla fast vid hoppet om att Sovjetunionen skulle omvandla sig själv och visa sig vara en möjlig modell”. Det var en skiljelinje som skärptes under spanska inbördeskriget. Till skillnad från bland andra McCarthy, George Orwell och John Dos Passos insåg Hellman inte att den kommunistiska hjälpen i motståndskampen mot Franco kom till priset av sovjetisk kontroll och var därmed blind för de grymheter som begicks av kommunisterna mot det icke-kommunistiska motståndet. McCarthy menade att det var människor som Hellman som bar skulden för morden på motståndskampens ledare, liksom för de regeringstrognas slutliga nederlag.

De två kvinnorna befann sig också på motsatta sidor om en kulturell skiljelinje. McCarthy var en highbrow, hon tillhörde den högsta kasten av intellektuella som skrev i de mest tongivande tidskrifterna. Hon var en tid gift med kritikern och författaren Edmund Wilson, med vilken hon hade en son. Bland McCarthys nära vänner fanns filosofen Hannah Arendt, deras korrespondens har senare publicerats.

En bästsäljande celebritet som Hellman åtnjöt inte samma prestige utan betraktades som middlebrow, en medelmåtta. I sin teaterkritik hade McCarthy komplimenterat skådespelsförfattaren Hellman för hennes ”oljiga virtuositet”. Efter publiceringen av kioskvältaren Gruppen kunde Hellman betala med samma mynt genom att beteckna romanförfattaren McCarthy som ”en författare för damer, en damtidningsförfattare”. Bortsett från den typen av utbyte av älskvärdheter korsades deras vägar ytterst sällan men det hindrade inte att de var intensivt medvetna om varandras närvaro i samhällsdebatten under de mer än fyra decennier som deras konflikt jäste under ytan innan den slutligen kom till ett utbrott som en bitter grande finale.

Den tändande gnistan blev en kommentar av McCarthy när hon gästade den populäre pratshowvärden Dick Cavett för att tala om sin nya bok Kannibaler och missionärer (1979). När hon fick en fråga om den amerikanska samtidslitteraturen uttryckte sig McCarthy till en början i kritiska men svepande ordalag. Cavett, som ville ha intervjuer med sting, pressade henne att ge ett exempel på en kollega som hon tyckte var överskattad. ”Den enda jag kommer på”, svarade hon till slut, ”är en kvarleva som Lillian Hellman, som jag tycker är kolossalt överskattad, en dålig författare, och en ohederlig författare.” När Cavett frågade henne vad det var med Hellman som var så ohederligt svarade hon: ”Varje ord hon skriver är en lögn, inklusive ’och’ och ’det’.” Studiopubliken brast ut i skratt, men få hade fullt klart för sig vad det roliga bestod i.

Programmet hade bandats två månader före sändningen den 24 januari 1980 och vederbörligen granskats av Cavett, McCarthy och tv-bolagets advokat för att eliminera eventuellt åtalbara uttalanden. McCarthys yttranden om Hellman oroade inte någon, i synnerhet som hon under årens lopp hade uttryckt sig på liknande sätt i andra sammanhang. Men då hade de inte räknat med att Hellman, liksom många andra amerikaner tvärs över landet, ägnade en del av den där januarikvällen åt att titta på Dick Cavett Show. Hon blev rasande. Efter att ha talat med sina advokater beslutade hon sig för att stämma McCarthy, Cavett, hans produktionsbolag och det allmännyttiga televisionsbolaget PBS på 2,5 miljoner dollar.

Hellmans reaktion måste ses mot bakgrund av den hätska debatten kring Scoundrel Time. Förödmjukad och hårt trängd av de ständiga anklagelserna för hyckleri, självförhärligande och stalinism ville hon göra upp med sina vedersakare en gång för alla genom att krossa den mest oförsonliga av dem. Det skulle visa sig vara ödesdigert. Beslutet att ställa McCarthy inför rätta ledde till att den bild som Hellman hade förmedlat av sig själv i sina memoarböcker granskades under lupp. Var hon verkligen född i New Orleans och hur gammal var hon egentligen? Släpptes det verkligen bomber över Valencia när hon var där och räddades hon av en polisman? Var det sant att Ernest Hemingway bad henne läsa och ha synpunkter på manuskriptet till Att ha och inte ha? Det sistnämnda dementerades av journalisten Martha Gellhorn, hans tredje hustru, som dessutom hävdade att Hemingway hade avskytt Hellman.

Och hur förhöll det sig egentligen med berättelsen i Julia och andra porträtt om Hellmans heroiska insats för att undsätta en väninna sedan ungdomsåren, som engagerat sig i den österrikiska motståndskampen mot fascismen? Var det Hellmans historia eller någon annans?

Det hade länge gått rykten om att Julias historia i själva verket var baserad på en annan kvinnas erfarenheter. Den enda amerikanska som österrikarna hade kunnat identifiera som så aktiv i motståndsrörelsen i Wien var psykiatern Muriel Gardiner. som med stigande förvåning kunnat se sitt eget tidiga liv återberättas först i Hellmans bok och sedan i den efterföljande filmen. Ännu mer förvirrande måste det ha varit att få reda på att hon antogs ha dött i London och att hennes kropp hade transporterats till USA för kremering genom Hellmans försorg. De båda kvinnorna hade aldrig träffats, men de hade haft en gemensam umgängesvän. Det är sannolikt förklaringen till Hellmans kunskap om Gardiners förflutna, som annars bara den närmaste kretsen var informerad om. Först när hennes liv i Hellmans version blivit en stor mediehändelse och en bricka i det rättsliga spelet mellan Hellman och McCarthy bestämde hon sig för att publicera sin egen version i memoarboken Code Name Mary (1983).

För Kessler-Harris, en förståelsefull men långtifrån okritisk levnadstecknare, är det en gåta varför Hellman ”inte kunde medge att, även om hon kan ha inspirerats av det lilla hon visste om Gardiners liv, så kom det mesta från hennes fantasiliv, från hennes önskan att vara den modiga kvinna hon föreställde sig att hon kunde vara”. Men förklaringen ligger kanske just i att historien om Julia var en så vital del av Hellmans publika persona – som en ikon för 1900-talets kvinna – att det var praktiskt tagit omöjligt för henne att retirera. Hellman hade helt enkelt målat in sig i ett hörn, inte så mycket genom att fabulera – hon var trots allt som Kessler-Harris skriver ”en dramatiker och självdramatisering var hennes styrka” – som genom att hon använde sin fabuleringsförmåga till att konstruera den offentliga bilden av sig själv.

Avslöjandena kring Hellman gynnade förstås McCarthy, som från början haft den svagare positionen såväl ekonomiskt som juridiskt i en fejd och rättstvist som under de fyra år den pågick delade hela den amerikanska kultureliten i två lidelsefullt stridande läger. En av dem som försökte mäkla fred mellan de båda kvinnorna var ironiskt nog Norman Mailer, en så notorisk stridstupp att hans kolleger betraktade det som en förolämpning att inte ha blivit förolämpad av honom. Även om Mailers medlingsförsök inte ledde till något annat än att Hellman gjorde tvärt slut på deras 30-åriga vänskap, höll många kommentatorer med honom om att Hellman aldrig borde ha gjort rättssak av McCarthys uttalanden; om hon vann målet fruktade man att det skulle få konsekvenser för yttrandefriheten. Först med Hellmans död i en hjärtattack i juni 1984 vid 79 års ålder skulle fejden upphöra. Hennes advokater avskrev också hela den juridiska processen. Bara fem år senare dog McCarthy av lungcancer.

När de två antagonisterna i en litterär fejd råkar vara kvinnor utmålas den gärna som en cat fight, en benämning som lätt ger förringande associationer till kvinnligt råkurr. Manusförfattaren och filmregissören Nora Ephron (mest känd för romantiska komedier som Sömnlös i Seattle och När Harry träffade Sally) skrev en pjäs baserad på fejden, Imaginary Friends. När den uppfördes i San Diego hösten 2007 avslutades den med att två uppstoppade dockor föreställande Hellman och McCarthy pucklade på varandra för allt vad tygen och stoppningen höll. Pjäsen fick blandad kritik och lades ner efter 76 föreställningar. Betydligt bättre gick det tolv år senare för Brian Richard Moris Hellman v. McCarthy, som byggde på samma källmaterial. Originaluppsättningen från våren 2014 på Abingdon Theatre i New York blev en framgång. Det berodde inte minst på att Dick Cavett spelade sig själv och sekunderade de båda huvudrollsinnehavarna med kvickt klargörande kommentarer.

Men benämningen kattfejd fortsatte att nästla sig in överallt i diskussionen om pjäsernas innehåll och bidrog till att ställa den mångbottnade verklighetsbakgrunden i skuggan. Författaren och kritikern Irving Howe var en av få kommentatorer som redan från början framhöll att fejden Hellman–McCarthy ”inte bara handlade om två gamla damer inbegripna i ett kattslagsmål”. Kärnan i deras konflikt – förhållandet till kommunismen – var som Howe påpekade ”troligen 1900-talets centrala problem, politiskt, kulturellt, intellektuellt”. Hellman och McCarthy representerade inte bara sig själva utan också sin konfliktfyllda samtid. Deras fejd lever vidare som en fortlöpande diskussion om spänningen mellan ideologisk trohet och intellektuell frihet, och mellan fakta och fiktion.

Mest lästa just nu

1) En historia om känslor av Joel Halldorf

2) Livet någon annanstans av Susanna Birgersson

3) Fler dör av krossat hjärta av Lars Åke Augustsson

4) Det finns alltid hopp av Mats Wiklund

5) Revolutionen passerar Stockholm av Emil Uddhammar

NR 3 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...