VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Demokrati av vilken sort?

Av Henrik Lundberg

Efter den tyska ockupationen förändrades villkoren för en diskussion om demokrati och angränsande frågor i Danmark. Själva begreppen omformades och vidgades. Henrik Lundberg fördjupar sig i efterkrigstidens debatt.

I artikeln ”Paris under ockupationen” från 1945 skriver Jean-Paul Sartre: ”Hur skall man göra begripligt för invånarna i de länder som förblev fria vad ockupationen innebar? Det finns en avgrund mellan oss som omöjligen kan överbryggas med ord.” För människor som aldrig har utsatts för det kollektiva trauma som en ockupation innebär är det svårt att förstå vilka omfattande konsekvenser sådana händelser för med sig, menar Sartre. Krig och ockupation är utan tvivel omvälvande händelser som sätter sin prägel på ett folks mentala och intellektuella horisont för lång tid framöver. Den amerikanske sociologen Jeffrey C Alexander har påpekat att omstörtande händelser av detta slag ofta påverkar ett kollektivs självförståelse. Den kulturella meningsproduktionen sätts ur spel av det kollektiva traumat, vilket gör att invanda berättelser och myter inte längre förmår bistå allmänheten i deras strävan att skapa mening i tillvaron. För att livet åter ska te sig begripligt för gemene man måste berättelserna därför omformuleras eller kanske helt ersättas med nya. I äldre typer av samhällen är det schamaner, trollkarlar, präster och profeter som har till uppgift att tillhandahålla en existentiell mening för kollektivets medlemmar.

I boken The Drama of Social Life, och i synnerhet i kapitlet ”Dramatic Intellectuals”, argumenterar Alexander för att det i moderna differentierade samhällen är de intellektuella som producerar övergripande och meningsskapande berättelser om samhället och historien. I vår del av världen utgör de intellektuella den grupp som svarar på frågor som: ”Varför lider vi? Varför är samhället orättvist? Vad ska vi göra för att ställa saker och ting till rätta igen i samhället?” Det åligger därför de intellektuella, menar Alexander, att bearbeta det trauma som en ockupation eller ett krig innebär.

I sin doktorsavhandling Fremkaldte kulturrum. Diskussioner om demokrati og diktatur, humanisme, ansvar og videnskab i tiden omkring anden verdenskrig följer den danska filosofihistorikern Esther Oluffa Pedersen tre offentliga diskussioner i Danmark, som ägde rum mellan 1930 och 1960. Fokus för framställningen utgörs av hur kriget och ockupationen radikalt kom att förändra villkoren för dessa debatter, inte minst i termer av vilka positioner som blev möjliga att inta i det offentliga rummet i efterkrigstidens Danmark. Efter kriget blev det till exempel omöjligt, som Oluffa Pedersen visar, att vara antidemokrat eller antihumanist, vilket fick som följd att begreppen ”demokrati” och ”humanist” fick ett synnerligen omfattande innehåll. Den som är bekant med svenska kulturella förhållanden från denna tid kan lätt dra paralleller mellan de båda broderländerna. I Danmark fick, som Oluffa Pedersen åskådliggör, den konservative juristen Frederik Vinding Kruse träda tillbaka under häftig anskjutning från Hal Koch, Alf Ross och Jørgen Jørgensen. I Sverige gjorde Herbert Tingsten och den kulturradikala gruppen omkring honom livet surt för den konservative författaren och litteraturvetaren Fredrik Böök. Även i Sverige blev, med andra ord, vissa positioner omöjliga att inta i offentligheten.

De tre debatter som Oluffa Pedersen följer i sin avhandling rör förhållandet mellan demokrati och diktatur, huruvida samarbete med den tyska ockupationsmakten var att föredra framför våldsamt motstånd, samt humanioras roll i samhället. De olika debatterna gick på intrikata sätt in i varandra och ofta var det också samma personer som uppträdde i dem alla tre. Även om Oluffa Pedersens studie inte tar sin teoretiska utgångspunkt i Jeffrey Alexanders kultursociologi, kan hennes omfångsrika källmaterial användas för att illustrera Alexanders idé om hur intellektuella kan betraktas som meningsskapare för en större offentlighet. Hennes första tema, den så kallade demokratidebatten i Danmark, ger en fingervisning om detta.

I en översiktsartikel över efterkrigstidens danska filosofi hävdar filosofen Justus Hartnack att kriget och den tyska ockupationen inte hade någon egentlig påverkan på det danska filosofiska klimatet. Det mesta fortsatte som förut, säger han. Även om det ligger något i Hartnacks ord är det inte helt och hållet sant. Efter fredsslutet inleddes en intensiv demokratidebatt i Danmark där framträdande och internationellt kända filosofer som Jørgen Jørgensen och Alf Ross deltog. Efter att fienden var besegrad fanns det ett uppdämt behov av att på ett principiellt och praktiskt plan diskutera demokratin och dess framtid.

Demokratidebatten ägde rum mellan juli 1945 och december 1946. Detta var samtidigt som det så kallade retsopgøret tog sin början, det vill säga: lagförandet av de personer som samarbetat med den tyska ockupationsmakten under åren 1940–1945. Under samma tid utbröt också de första stora strejkerna anförda av kommunistiskt fackföreningsfolk. Det danska samhället befann sig, som historikern Søren Hein Rasmussen har påpekat, i en omvälvande och förvillad tid.

Den danska demokratidebatten initierades med ett inlägg av Jørgen Jørgensen, ”Demokratiet har Ret til at forsvare sig”, i motståndsrörelsens tidning Frit Danmark den 13 juli 1945. Syftet med artikeln var att diskutera hur demokratin framdeles skulle kunna säkras från nazism och fascism, och vilka medel som kunde användas för detta syfte. Artikeln inleds med att fem olika former av demokrati urskiljs: politisk demokrati, den demokratiska rättsstaten (retsligt demokrati), kulturell demokrati, social demokrati samt ekonomisk demokrati. Gemensamt för dessa fem typer är att de samtliga syftar till en utjämning av olikheter i makt, status och livschanser människor emellan.

Det handlar, säger Jørgensen, om en ”samfundsmæssig Ligestilling af forskellige Individer”. Han menar att jämlikhet (i dessa fem olika meningar) har varit den bärande idén i de demokratiska rörelserna alltsedan franska revolutionens dagar. Ojämlikhet har istället varit karakteristiskt för fascistiska och nazistiska samhällsordningar. Av detta drar Jørgensen slutsatsen att varje ansats att öka jämlikheten mellan medborgarna i en stat bör betraktas som en demokratisk strävan, medan varje försök att minska jämlikheten medborgare emellan tvärtom är odemokratisk. Jørgensen vidgår att inte alla som kallar sig demokrater eftersträvar jämlikhet i alla fem dimensioner. Debatten skulle emellertid tjäna på, säger han, om alla demokrater förklarade i vilken utsträckning som de önskar genomföra demokratin i alla dimensioner.

I sin korta bok Det demokratiske Samfund. Grundtræk af en Analyse (1946) utvecklas tankarna från artikeln i Frit Danmark närmare. Boken gavs ut på Forlaget Tiden, som drevs av Danmarks Kommunistiske Parti (DKP), och bestod av artiklar som tidigare hade publicerats i deras tidskrift Land og Folk. I boken skiljer Jørgensen mellan en snäv demokratityp, som bara omfattar den politiska (liberala) demokratin, och en vid form av demokrati, som innefattar även de fyra övriga dimensionerna. Den snäva demokratitypen innebär ett abstrakt och juridiskt demokratibegrepp medan den vida demokratin opererar med ett konkret och sociologiskt demokratibegrepp. Motsatsen till den snäva demokratin är, säger Jørgensen, den politiska diktaturen. Den vida demokratins motsats är däremot aristokratin. Den vida demokratin är således, till skillnad från den snäva, även intresserad av att utjämna klass- och statusskillnader i samhället. Utifrån dessa olika dimensioner kan man enligt Jørgensen beskriva ett givet samhälles grad av demokratisering. Ju fler dimensioner som är uppfyllda, till exempel social och ekonomisk demokrati, desto mer demokratiskt blir även samhället ifråga. Enligt Jørgensen har Sovjetunionen, enligt detta sätt att se, hunnit längre än Danmark på den ekonomiska demokratins område, medan Danmark ligger längre fram vad avser den politiska demokratin.

Jørgensen hade under kriget utvecklats från att vara socialdemokrat till att bli kommunist. Hans politiska hemvist gjorde att han betraktade den ekonomiska demokratin som den mest fundamentala byggstenen i demokratibegreppet. Utan ekonomisk demokrati kan, menar han, ingen av de andra dimensionerna förverkligas fullt ut. Den politiska demokratin blir i sin tur urvattnad så snart den sociala eller kulturella demokratin sätts ur spel. Den ekonomiska demokratin uppfattar Jørgensen som en långtgående ekonomisk jämlikhet. I begreppet ekonomisk demokrati ingår även en samhällelig ledning och kontroll av produktion, investeringar, löner et cetera. Den ekonomiska demokratin blir i Jørgensens tappning således samma sak som planekonomi och socialism. På grund av den ekonomiska demokratins avgörande betydelse för de övriga dimensionerna är fortlevnaden av demokratin enligt Jørgensen i själva verket beroende av att ekonomisk demokrati införs. Den fråga som Jørgensen inledde den danska demokratidebatten med, hur demokratin ska kunna säkras, besvarar han därför bland annat med att hävda att ekonomisk demokrati – socialism – måste införas.

En annan av den danska demokratidebattens främsta deltagare var rättsfilosofen Alf Ross. Hans mest bestående bidrag till debatten är hans inflytelserika bok Hvorfor demokrati? (1946). Boken utgör, precis som Jørgensens olika inlägg i debatten, ett försök till att söka orientering om demokratins framtid efter att Tyskland besegrats militärt. I förordet skriver Ross att det var ”herrefolkets demonstration av diktaturens metoder här i landet som kom mig att begrunda demokratins mening och värde”. Han tillägger att han därför vore glad om hans arbete, som påbörjades redan under ockupationen, skulle uppfattas som hans ”blygsamma bidrag till Danmarks frihetskamp”. För Ross var, till skillnad från Jørgensen, den liberala demokratin urformen för all annan demokrati. I likhet med Herbert Tingsten, som han var influerad av, menade han att demokratin var en överideologi, som rörde tekniken och formen för att fatta politiska beslut, men aldrig innehållet i dessa avgöranden. Han instämde helhjärtat i Tingstens berömda ord i Demokratiens problem (1945): ”Man är demokrat, men därjämte konservativ, liberal eller socialist.”

Enligt Ross blev kommunisternas användning av begreppet demokrati därför i högsta grad vilseledande. Den ekonomiska demokratin, som de sätter i främsta rummet, är, säger han, ingenting annat än socialism. När socialdemokrater, till vilka Ross räknade sig själv, frågar kommunisterna ”Bekänner ni er till demokratin?” svarar de därför ”Ja, vi bekänner oss till demokratin”. De underlåter dock att förklara, säger han, att de med demokrati avser, ekonomisk demokrati, det vill säga: socialism. Men det är inte på detta sätt, påpekar Ross, som begreppet vanligtvis används i Danmark eller i övriga västvärlden. När kommunister likafullt vill använda sig av begreppet, beror det på att de för egna syften vill utnyttja den goodwill som är knuten till det.

Ross fiktiva diskussion mellan socialdemokraten och kommunisten i Hvorfor demokrati? pågick, som Oluffa Pedersen visar i sin avhandling, i allra högsta grad i det danska samhället vid denna tid. Bara någon månad efter krigsslutet inledde ledande krafter inom den danska socialdemokratin och Danmarks kommunistiske parti (DKP) förhandlingar om att skapa en bred socialistisk front. Samarbetsplanerna stöp dock snart på att DKP inte ville stryka idén om ”proletariatets diktatur” ur sitt program, utan istället ville döpa om den till ”aktiv demokrati”. Socialdemokraterna ville att DKP skulle bekänna sig till ”den form for demokrati, vi har idag i Danmark”, men någon sådan trosförklaring ville DKP inte avge.

I en text från 1949, ”Hvad er demokrati?”, kritiserar Ross Jørgensens begrepp ”kulturell demokrati”. I Det demokratiske Samfund. Grundtræk af en Analyse urskiljer Jørgensen den kulturella demokratin som en aspekt av den vida demokratin. Kulturell demokrati definierar Jørgensen som medborgares jämlika tillgång till vetenskap och bildning, litteratur, konst, teater, idrott och semesterresor. I ett privatkapitalistiskt samhälle krävs det pengar för att få tillgång till dessa kulturella nyttigheter, varför de följaktligen kommer vara ojämlikt fördelade i samhället. För att det ska vara möjligt att införa kulturell demokrati krävs därför, säger Jørgensen, att man först inför den ekonomiska demokratin. Det leder också till etablerandet av den sociala demokratin, att statusskillnader grupper emellan utjämnas. Det är bara, menar han, om den kulturella och sociala demokratin införs som underprivilegierade grupper kan få samma tillgång till kulturlivet som de besuttna har. Ross invändning är, återigen, att kulturell demokrati i själva verket är socialism – inte demokrati. För att kunna skapa en jämlik fördelning av kulturella nyttigheter krävs en statlig kontroll av produktionen och konsumtionen av kulturella tjänster, men detta bör, säger Ross, rätteligen benämnas ”kulturell socialism” – inte ”kulturell demokrati”.

Ross var emellertid inte främmande för att det fanns idéer och mål bakom de politiska formerna som bar upp den demokratiska livssynen. Inte heller för Ross var demokrati bara fråga om en röstningsprocedur som kan isoleras från vårt övriga liv. Men det var viktigt för honom att den liberala demokratin bildade den naturliga utgångspunkten för varje samtal om demokrati – allt annat blev ett sätt att försöka blanda bort korten. Socialdemokraten Ross motsatte sig inte heller en inskränkning av den privata äganderätten eller statlig kontroll av produktionsmedlen. Till skillnad från kommunisten Jørgensen hävdade han emellertid att en genomgripande förändring av detta slag måste ske på demokratisk och reformistisk väg. Enligt Ross var det både möjligt och önskvärt att liberal demokrati och socialism förenades. I själva verket såg han socialismens införande som ett nödvändigt socialt villkor för att den liberala demokratin i längden skulle kunna överleva. När kampen för demokratin nu är vunnen måste socialismen bli nästa steg, menade han. I del VII av Hvorfor demokrati? försöker han gendriva Friedrich von Hayeks och Herbert Tingstens uppfattning att införande av socialism och planhushållning leder till diktatur. Ross argument framstår kanske idag som litet valhänta, men upplevdes nog som starkare av någon som precis bevittnat krig och ockupation.

Den tänkare som får allra störst plats i Fremkaldte kulturrum är kyrkohistorikern Hal Koch. Anledningen till detta utrymme är att han återkommer i samtliga tre debatter som Oluffa Pedersen analyserar. Koch intog en tredje position i förhållande till Jørgensens och Ross olika demokratiuppfattningar. För Koch skulle demokrati inte i första hand uppfattas som ”ekonomisk demokrati” (Jørgensen) eller ”liberal demokrati” (Ross), utan som en ”livsform” eller ett sinnelag, som hade sin grund i den öppna och fria diskussionen människor emellan.

”Det er Samtalen (Dialogen) og den gensidige Forstaaelse og Respekt, som er Demokratiets Væsen” heter det i tidningsartikeln ”Ordet eller Sværdet” från sensommaren 1945. Detta får som följd att demokratin är en livsform som inte bara bör tillämpas i politiken, utan i alla sammanhang där människor möts. Den demokratiska livsformen leder, menar Koch, till att deltagarna utvecklar en förståelse för helhetens intresse – inte bara för sitt eget. Koch var i likhet med Ross socialdemokrat. Även Koch betraktade det stegvisa förverkligandet av den ekonomiska demokratin som en förutsättning för en stabil demokratisk utveckling i såväl Danmark som utlandet. Man får inte bli så andlig, påpekade teologen Koch, att man förnekar att det i grunden är ekonomiska förhållanden som bestämmer samhällsutvecklingen. Varken Koch eller Ross betraktade dock, till skillnad från Jørgensen, Sovjetunionen som en demokrati.

En stor del av den danska demokratidebatten kom att handla om hur demokrater skulle förhålla sig till demokratins inre fiender: Skulle det vara tillåtet att argumentera offentligt för antidemokratiska åsikter i Danmark? Skulle ett förbud mot antidemokratisk verksamhet vara till fördel eller nackdel för demokratin? Här skilde sig, inte oväntat, meningarna åt. Koch och Ross argumenterade för att bara medlen för att uppnå ett antidemokratiskt samhälle, våld och terror, kunde förbjudas. I övrigt bör människor få arbeta även för förverkligandet av antidemokratiska och motbjudande åsikter. De debattörer som var emot ett förbud mot antidemokratiska uppfattningar anförde ofta Grundtvigs berömda ord: ”Frihed for Loke saa vel som for Thor.” Därmed ville de säga att yttrande- och organisationsfrihet måste gälla för såväl onda som goda.

För Jørgensen, som var en ivrig förkämpe för ett förbud mot offentlig antidemokratisk propaganda, gällde friheten bara för Thor. Demokratin måste ha rätt att med alla medel resolut ingripa mot dess inre fiender lika väl som dess yttre, ansåg han. I ett inlägg i debatten i Frit Danmark, ”Misbrug af Idealerne”, hävdar Jørgensen att man måste skilja mellan två betydelser av begreppet ideal: dels tillstånd som ska förverkligas, dels förebilder som ska efterliknas. Om dessa två betydelser sammanblandas riskerar man att missbruka idealen. Demokratiska ideal som frihet, jämlikhet och humanitet ska enligt detta synsätt uppfattas som tillstånd som ska förverkligas i samhället. När man arbetar för detta är man däremot inte själv bunden av att efterlikna idealen ifråga. Det innebär, i klara verba, att en person som eftersträvar ett humant samhälle själv inte behöver vara human när han eller hon arbetar för att skapa detta samhälle. Denna ståndpunkt mötte starka reaktioner från övriga debattdeltagare.

I Det demokratiske Samfund. Grundtræk af en Analyse tecknar Jørgensen överlag en mörk bild av de västliga demokratierna. Den största bristen i dessa samhällen är, menar han, att den ekonomiska ojämlikheten är vida utbredd. Detta leder till att samhällets ekonomiskt privilegierade kan utöva en oproportionerligt stor makt över lagstiftning och opinionsbildning, vilket i sin tur bidrar till att lägga hinder i vägen för införandet av den ekonomiska demokratin. Jørgensen oroade sig för att borgerlig propaganda skulle sätta stopp för den ekonomiska demokratin. Även om man i de västliga demokratierna förvisso har rätt att uttrycka sin mening, är denna rättighet, säger han, i hög grad begränsad av en persons ekonomiska tillgångar. Avvikande och kritiska åsikter riskerar därmed att aldrig höras i den offentliga diskussionen. För att förhindra en alltför ensidig samhällsdebatt tänkte sig Jørgensen att staten skulle ge ut en tidning, Samfundsavisen, i vilka alla lagförslag skulle förklaras och diskuteras på ett allsidigt sätt. Läsarna skulle få möjlighet att delta i diskussionen genom läsarbrev. Jørgensen hävdade dessutom att det skulle gagna den allmänna opinionsbildningen om det samtidigt blev förbjudet för andra tidningar att på ett ensidigt sätt behandla sådana ämnen som på ett allsidigt sätt behandlades i Samfundsavisen.

Det är uppenbart att Jørgensen, i likhet med många andra kommunister, inte hyste någon större tilltro till det offentliga samtalets förmåga att kunna bekämpa fascism och nazism i de västerländska demokratierna. Här skilde han sig från både Ross och Koch. Det enda sättet att komma till rätta med dessa avarter var i själva verket att rakt av förbjuda dem.

Idag skulle väl många av oss vara benägna att räkna Jørgensens position till Lokes snarare än Thors läger. I själva verket är det, som Oluffa Pedersen riktigt påpekar, en antidemokratisk och auktoritär politisk lära som förespråkas i hans texter. Anledningen till att han kom att räknas som demokrat under tidig efterkrigstid var att kommunistiska ståndpunkter vid denna tidpunkt i Danmark mer eller mindre var immuna mot alltför nedgörande kritik. Det hade i sin tur att göra med den respekt som kommunisterna åtnjöt tack vare deras starka engagemang i motståndsrörelsen. En av de främsta danska motståndsmännen var läkaren, politikern och kommunisten Mogens Fog, som under ockupationen spelade en central roll i det så kallade Frihetsrådet. Efter kriget kom Fog att inta samma positioner som Jørgensen i den offentliga debatten om demokrati och yttrandefrihet, vilket bidrog till att ge dessa en större legitimitet (Jørgensen deltog dock aldrig själv i motståndsrörelsen). Även Fog instämde i Jørgensens uppfattning att frihet inte kan vara frihet till att vara motståndare till demokrati. Det är emellertid värt att lägga märke till att Jørgensen åtminstone retoriskt anslöt sig till den starka konsensus om demokratin som det enda legitima styrelseformen som utvecklades efter kriget i Danmark.

Mot bakgrunden av att ”demokrati” efter krigsslutet framstod som ett omistligt kulturvärde är det symptomatiskt att Jørgensen aldrig använde potentiellt misshagliga begrepp som ”proletariatets diktatur” i sin argumentation i demokratidebatten. Istället talade han om att han opererade med en vid demokratisyn medan Ross och andra, enligt honom, företrädde ett snävt synsätt. På så sätt var han, precis som Ross anklagade honom för, skicklig i att blanda bort korten.

Trots sina starka kommunistiska sympatier blev Jørgensen aldrig medlem i DKP. En anledning till detta förefaller ha varit att han ville bevara sin intellektuella självständighet. I och med sin bakgrund i empiristisk filosofi hade han också svårigheter med att ta till sig den kommunistiska rörelsens teoretiska grund, den dialektiska materialismen. I en intervju i Studenterbladet från 1949 är han likväl tämligen diplomatisk i sin kritik av den dialektiska materialismen. Även DKP:s partiideologer var försiktiga i sin kritik av Jørgensens bristande renlärighet. Hans öppna ställningstagande för kommunismen var trots allt en viktig symbolisk tillgång för dem. Det är också typiskt att Jørgensen i artikeln ”Demokratiet har Ret til at forsvare sig”, som inledde den danska demokratidebatten, endast förbinder nazismen och fascismen med den idealistiska och romantiska historiefilosofin. För socialdemokratiska och socialliberala filosofer som Alf Ross och Ingemar Hedenius var det uppenbart att den irrationella romantiska historiefilosofin låg till grund för såväl marxism som nazism. Kommunismens teoretiska grundval betraktade Jørgensen under alla omständigheter som sekundär i förhållande till praktiken – införandet av det klasslösa samhället. För detta syfte behövdes ingen dialektisk materialism, ansåg han.

Jag har här, med huvudvikten lagd på Jørgensen, velat visa hur tre olika danska tänkare under tidig efterkrigstid tog sig an att besvara några av de frågor som Jeffrey Alexander menar att intellektuella av idag ger svar på. Jørgensens, Ross och Kochs inlägg i demokratidebatten går, menar jag, att betrakta som vägledning för en rådvill allmänhet som söker orientering i en besvärlig tid. På så sätt kan deras texter även tolkas som ett sätt att bearbeta det kollektiva trauma som kriget och ockupationen innebar för det danska folket. En fråga som de alla adresserade var: Hur ska demokratins framtid säkras? Likt många andra vänsterintellektuella och socialdemokratiska politiker vid denna tid betraktade de planhushållning som en nödvändighet för demokratins långsiktiga överlevnad. Planhushållning var, med andra ord, deras gemensamma svar på hur vi i framtiden skulle kunna förhindra demokratins ödeläggelse. Planhushållningen var en del av det meningsskapande narrativ som de förde ut till allmänheten. När de kom till hur de betraktade och utlade begreppet demokrati skilde de sig emellertid kraftigt åt.

Jag har använt Oluffa Pedersens doktorsavhandling, som delvis sammanfaller med mina egna forskningsintressen, som en utgångspunkt för att reflektera över den danska demokratidebatten. En nackdel med ett sådant tillvägagångssätt är måhända att det Det fremkaldte kulturrum har hamnat något i bakgrunden i min framställning. Men denna utmärkta avhandling finns naturligtvis att tillgå i sin egen rätt för alla som vill fördjupa sig i dansk idéhistoria från tiden omkring andra världskriget. Avhandlingen är betydligt mer omfattande och innehållsrik än vad jag har kunnat göra reda för här. Som redan påpekats går det också att dra flera intressanta paralleller till svenska förhållanden. Den kan dessutom, Sartres skepsis till trots, hjälpa oss svenskar att förstå vad en ockupation verkligen innebär. Oluffa Pedersens diskussion av Martin A Hansens text ”Dialog om Drab og Ansvar” (1944) och de samvetskval han i fredstid senare kom att hysa på grund av denna text, vittnar på ett infernaliskt sätt om de ohyggliga situationer som en ockupation ställer en medborgare inför.

Mest lästa just nu

1) En historia om känslor av Joel Halldorf

2) Livet någon annanstans av Susanna Birgersson

3) Fler dör av krossat hjärta av Lars Åke Augustsson

4) Det finns alltid hopp av Mats Wiklund

5) Revolutionen passerar Stockholm av Emil Uddhammar

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Vad är högre utbildning? av Lars Haikola

NR 3 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...