VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Abrupt Kort Kapitel

Av Mats Fält

En tysk höst innehåller vanligen ett visst mått av ödesmättad dramatik. Den här gången handlade den bland annat om hur bra de skulle gå för det nya ytterkantspartiet AfD i ett antal delstatsval och om vem som kommer att efterträda Angela Merkel som förbundskansler.

AfD vann stort i det gamla DDR men lyckades inte nå makten. Partiets fortsatta framgång påverkar rikspolitiken men hotade inte direkt den haltande koalitionen mellan CDU, CSU och SPD.

Frågan om ny kansler fortsatte att skapa dramatik. Den av Merkel utvalda kandidaten Annegret Kramp-Karrenbauers ställning försvagades efter kritik mot både bristande smidighet i samarbetet med ministerkollegerna och avsaknaden av tydliga budskap från CDU, där hon numera är ordförande. Posten som försvarsminister tog hon i juli över efter EU-kommissionens nya ordförande Ursula von der Leyen. Att vara minister ger insyn och makt, men eftersom försvaret är ett sorgligt kapitel – varken båtar eller flygplan fungerar och budgeten är för liten – är det en riskabel plats att befinna sig på.

Som ordförande i partiet, hon var tidigare under en period generalsekreterare, behövde hon inte ta det dagliga ansvaret, men förväntas fortfarande leverera mer och tydligare kristdemokratisk politik. Tidigare hade hon fått goda betyg för viljan att lyssna och handlingskraft under interna kriser; hon har agerat misstänkt likt Merkel i EU, men krypskyttet från missnöjda liberala och konservativa medlemmar har fortsatt.

Kritiken hanterades kortsiktigt effektivt på CDU:s kongress i Leipzig i slutet av november. Annegret Kramp-Karrenbauer höll ett långt, tydligt och engagerat tal om hur hon såg sin och partiets uppgift inför framtiden. Den omtalade humorn lyste med sin frånvaro men det var kanske naturligt med tanke på det besvärliga läget. AKK talade för att rädda sin politiska framtid och hon gjorde det bra. Främste konkurrenten, Friedrich Merz, svarade i ett inspirerat men föga upproriskt inlägg. Den väntade konfrontationen uteblev.

De flesta av delegaterna kommer nog mest ihåg Bayerns ministerpresident Markus Söders fantastiska anförande, fyllt av ironi, humor och skryt om allt som naturligtvis är så mycket bättre i fristaten, inklusive flyktingmottagandet.

Efter Leipzig förblev AKK huvudkandidat till kanslersposten. Frågan är om det hade varit rätt lösning för Tyskland och Europa? Behöver vi en Merkel II eller snarare en politiker som sätter idéerna och visionerna före makten, en politiker som förebygger kriser istället för att med stor kompetens lösa dem när de väl brutit ut? Tysklands kansler styr varken landet eller Europa ensam men har stora möjligheter att peka ut riktningen och välja väg när utgången inte är given. Det är den allra minst just nu med de traditionella maktpartiernas tillbakagång i Tyskland, populismens ökade kraft i nästan hela Europa och de ökade motsättningarna mellan öst och väst inom EU.

Efter kongressen bröts lugnet av svallvågorna efter valet i Thüringen. CDU avvisar samarbete med både det numera mer uttalat högerextrema AfD och det östtyska enhetspartiet SED:s efterföljare Die Linke. En i princip omöjlig situation där både Die Linke och AfD är för stora för att köras över slutade med att en representant för liberala FDP blev vald till ministerpresident i Erfurt. Eftersom han valts med röster från både CDU och AfD blev det stor skandal och AKK:s bristande ledarskap och oförmåga att kontrollera den lokala partiledningen satte ny fart på avgångskraven. Den liberale ministerpresidenten tvingades avgå och Thüringen går mot nyval. För AKK blev resultatet att hon i mitten av februari deklarerade att hon kommer att lämna posten som ordförande för kristdemokraterna men blir kvar som försvarsminister. Hon kommer inte att kandidera till posten som förbundskansler.

Under vintern och våren kommer kampen om kanslersposten att återupptas med full kraft. En kamp som numera inte bara handlar om Merz, Spahn, Laschet och Röttgen från CDU i väst, utan också om Bayerns framgångsrike och mediala ministerpresident Markus Söder. Ibland har CDU och CSU gått till val under ledning av en representant för fristaten i söder. Det brukar inte gå så bra men det är ingen regel som inte kan brytas. I en tid då tydliga budskap och mindre anpassning till ett krympande SPD:s önskemål efterfrågas av många kan det till och med vara en bra idé. Ett framtida samarbete torde dessutom snarare involvera de gröna än socialdemokraterna.

Vem är då AKK, var kommer hon ifrån och vart var hon på väg? Svaret på den andra frågan är Saarland, en liten delstat som gränsar till både Frankrike och Luxemburg. Där har AKK vuxit upp, studerat, blivit politiskt aktiv och verkat som både minister och under sju år som ministerpresident. Allt detta har hon genomfört med stor framgång och för det mesta med goda recensioner. Väl förankrad i en stor katolsk familj och med stöd av en förstående make.

På minussidan kan noteras att hon aldrig har haft ett vanligt arbete på heltid och att Saarland är en liten värld med knappt en miljon invånare. Det geografiska läget har i och för sig medfört omfattande kontakter med grannländerna Frankrike och Luxemburg men det kan inte jämföras med att styra Niedersachsen, Bayern eller Berlin. Trots att AKK, för att vara ministerpresident i lilla Saarland, var en ovanligt aktiv politiker inom partiet och när delstaterna gemensamt diskuterat och drivit frågor i dialog med regeringen i Berlin, inte minst inom utbildningspolitiken.

En av dem som har granskat AKK:s väg genom politiken är Manfred Otzelberger. Författaren har sin dagliga gärning på veckotidningen Bunte och har ägnat mycket tid åt att intervjua ledande politiker. Han har också en förkärlek för att vid rätt tillfälle producera böcker om särskilt aktuella personer, som den socialdemokratiske kanslerskandidaten Martin Schulz. Boken om AKK – Die Macht ist Weiblich. Annegret Kramp-Karrenbauer. Die Biographie – ger dock ett mer gediget intryck och redovisar en bredare bild av huvudpersonen. Otzelberger har träffat AKK ett 30-tal gånger och har intervjuat ett stort antal människor i hennes omgivning.

Ett ämne som AKK har drivit hårt är digitalisering. Saarland har blivit ett centrum för forskning inom området, med ett omfattande stöd från delstatsregeringen. Detta tema återkom också i talet på partikongressen i Leipzig – AKK föreslog att man skulle skapa ett särskilt digitaliseringsministerium, efter att tidigare ha varit tveksam till idén.

Det AKK är absolut mest känd för i sin delstat är insatserna som städerska i det egna delstatsparlamentet. Varje år när det är karneval i Saarbrücken uppträder hon som mycket underhållande städerska med en 30 minuter lång monolog som får, den förvisso tämligen förfriskade, publiken att vika sig av skratt. Det handlar alltså inte om bara några meningar eller en liten kuplett. Här skiljer hon sig förvisso från nuvarande förbundskansler. Dessvärre framförs numret på dialekt. Bara den som har mycket goda kunskaper i tyska torde ha en chans att förstå vad hon säger.

En av hennes förebilder har varit den legendariske Heiner Geissler, som var CDU:s generalsekreterare 1977–1989. Geissler sågs som mycket kompetent, höll ordning i partiapparaten och var en mästare på att formulera tydliga och raka budskap, som gick igenom rutan och formade bilden av ett aktivt och modernt parti. Många uppfattade honom som väldigt högerinriktad, men han var samtidigt engagerad i sociala frågor. Han medverkade till exempel till att med hjälp av ministerpresidenten i Niedersachsen, Ernst Albrecht, ge asyl till chilenare som flytt från Pinochet. Albrecht var Ursula von der Leyens pappa. Även i förbundsrepubliken framstår den politiska eliten tidvis som förvånansvärt liten.

Ibland har det hävdats att maktpartiet CDU aldrig skulle ha haft ett partiprogram om det inte hade varit inskrivet som ett krav i stadgarna. Program komplicerar samarbetet med andra partier. AKK ville ta fram ett nytt program inför valet 2021 och ägnade en stor del av sin tid som generalsekreterare i CDU åt regionala dialoger med medlemmarna om hur det borde se ut. Många blev imponerade av dessa möten, då AKK verkligen lyssnade, inte bara pratade om vikten av att lyssna.

AKK har ibland gått emot partilinjen. Ett exempel är CSU:s förslag om vårdnadsbidrag som hon ville omprioritera till stöd för utbildning eller pension för den som är hemma med barn. Hon var emot kärnkraft – en känslig fråga vid gränsen till kärnkraftslandet Frankrike – innan Merkel själv valde den linjen efter Fukushima, detsamma gäller hennes stöd för minimilöner. Här kör författaren i diket rejält när han jämför liberala FDP:s motstånd mot minimilöner med att vara för slaveri som en åtgärd mot arbetslöshet. I övrigt är det svårt att hitta någon tydlig politisk tendens i boken. Otzelberger verkar vara mer entusiastisk för AKK som person än för hennes politik, men det stör inte läsningen.

Uppväxten i Saar verkar ha bidragit till AKK:s starka stöd för EU, öppna gränser och Helmut Kohls arv som en av det nya Europas arkitekter. Hon har inte protesterat mot dem som ser ett större och starkare EU som en naturlig utveckling. Samtidigt som hon ägnat en mycket begränsad del av sitt politiska liv åt utrikespolitik.

AKK har mycket aktivt verkat för att ge kvinnor en större plats i kyrkan. Hennes inlägg har till och med lett till krav på exkommunicering från en biskop, men hon lär inte bli utesluten. När det gäller aborter och äktenskapet som något förbehållet heterosexuella delar hon kyrkans traditionella uppfattning. I anslutning till resonemangen om allas rätt att ingå äktenskap kommer Otzelbergers andra bilkrasch. Det är uppenbart att han inte anser att det får förekomma någon som helst diskussion om denna fråga.

Ett dramatiskt inslag under den första tiden som ministerpresident var när AKK 2012 brutalt sparkade ut de liberala och gröna ministrarna ur sin ”jamaica–koalition”. Argumentet som användes var att Saars FDP var i kris och inte längre var ett fungerande parti. Det verkar ha varit helt korrekt. Mindre charmigt var att inget av koalitionspartierna fick någon förvarning om kuppen – inte heller de gröna, som var helt oskyldiga i sammanhanget. Dessutom hade AKK redan börjat förhandla med SDP om en ny koalition. AKK arrangerade sin presskonferens samma dag som Tysklands liberaler sedan 1866 alltid arrangerat årets stora partikonferens. Att AKK inte skulle ha tänkt på det låter osannolikt. Till pjäsen hör dessutom att AKK ringde Merkel före presskonferensen. På grund av läget i Berlin avrådde Merkel bestämt från några drastiska åtgärder. Efter AKK:s presskonferens ringde Merkel tillbaka och var rasande.

Skandalerna i Saarland var få men till dem hör en utbyggnad av det mycket fina konstmuseet i Saarbrücken. Kostnaden mörkades i flera led, enorma underskott accepterades under hand av regeringen och slutsumman hamnade 400 procent över budget. AKK var ansvarig minister.

En av AKK:s mer uppmärksammade insatser var att hon lyckats blockera Die Linkes framgångar i Saar. Oscar Lafontaine, som tidigare varit ledande företrädare för SDP och länge ministerpresident just i Saar, var genuint avskydd bland många av sina tidigare partikamrater. De gav hellre sitt stöd till ett samarbete med CDU och AKK än att låta Die Linke vara med i det regionala styret. En annan viktig seger var när SDP:s nederlag i delstatsvalet i Saar 2017 bröt den uppåtgående trenden för kanslerskandidaten Martin Schulz, inför valet till förbundsdagen samma år.

I delstatsvalet 2017 hade dock AKK lovat att inte lämna sin post som ministerpresident. När hon ändå valde att bli generalsekreterare i CDU mötte det viss kritik men mindre än väntat. Det var troligen ett tecken på att saarländarna uppskattade att en kvinna från deras lilla stat hade fått en så central position i Berlin. Nu var det inte längre bara industriminister Peter Altmeier som man kunde skryta om där hemma.

Kristina Dunz och Eva Qvadbeck har också ägnat en bok åt AKK och hennes plats i tysk politik. De är båda politiska journalister på tidningen Rheinische Post. Boken heter Ich Kann, ich will und ich werde. Annegret Kramp-Karrenbauer, die CDU und die Macht och är mer fokuserad på AKK:s roll som kvinnlig politiker i en fortfarande i huvudsak manlig värld. Situationen har förvisso förändrats, men framförallt i början av karriären var det nytt och annorlunda med kvinnor som justitieministrar och ministerpresidenter i delstaterna. AKK har själv – även här efter inledande tvekan – drivit på för att kvotering av kvinnor till politiska poster bör införas. AKK var den första kvinnliga justitieministern i en tysk delstat.

Författarna konstaterar att många internt reagerade positivt när AKK tog över generalsekreterarposten i CDU. Äntligen fanns det ett proffs på den viktigaste positionen i Konrad Adenauerhuset igen. Något som visade sig vara en stor fördel när slitningarna mellan CDU och lillebror CSU var som värst under sommaren 2018. Då började de mest oroliga hänvisa till mitten av 1970-talet, då CSU vid ett tillfälle deklarerade att man hade lämnat den gemensamma gruppen i förbundsdagen. Det här hanterade AKK lysande, bland annat eftersom hon alltid varit mån om att ha goda förbindelser med alla delar av den kristdemokratiska rörelsen. Även de som inte höll med henne i sak hade för det mesta en grundläggande positiv inställning till henne som medarbetare eller samtalspartner – inklusive många ledande kvinnor inom CSU. Hon är en metodisk och skicklig maktspelare. Samråd är viktigt, men hon fattar sina egna beslut.

När det gäller flyktingkrisen 2015 så talade AKK som Merkel och gav sitt stöd till kanslerns valda linje. I praktiken agerade emellertid Saarland ungefär som Bayern: tufft och effektivt. De flyktingar som kom blev mottagna på ett bra sätt men AKK ville inte se fler flyktingar än vad de egna systemen kunde hantera. Hela administrationen engagerades i att få mottagandet att verkligen fungera för både flyktingarna och medborgarna. Det kanske spelar en viss roll att en del av det nuvarande Saarland historiskt ingick i den dåvarande bayerska Rhenprovinsen.

AKK står för sin katolska tro och ingår i kyrkans nationella lekmannaråd, men hon står betydligt närmare den nuvarande påven än hans tyske, mer traditionellt inriktade, företrädare. Hon vågar diskutera etiska frågor trots att hon mycket väl vet att det sällan ger några poäng i medierna utan snarare skapar problem och trassel för den framtida karriären. Civilkurage är en värdefull egenskap även i tysk politik.

Dunz och Qvadbeck konstaterar också att det sätt på vilket AKK gjorde sig av med sina gröna och liberala regeringskolleger 2012 satte sina spår. Båda partierna kände sig kränkta även om FDP på nationell nivå var väl medvetna om att deras partivänner i Saar sedan en tid tillbaka befann sig i en virvelvind av kriser och interna intriger.

Det är svårt att förstå hur en så erfaren politiker kan genomföra en så känslig operation på ett så klumpigt sätt. Merkel verkar dock ha förlåtit henne. Inom de gröna och FDP lär känslorna vara mer blandade – de har fortfarande inte kommit i närheten av de ministerportföljer de förlorade för åtta år sedan. Jamaicakoalitionen i Saarland var ett viktigt tyskt experiment; det var därför Merkel var så angelägen om att undvika en kris.

Även denna boks författare trodde på AKK som en möjlig kansler. Hon har den energi och vilja som behövs, även om hon inte heller skulle ha blivit en de stora visionernas ledare. För de tyska barn som efter alla år med Merkel inte sägs förstå hur en man skulle kunna bli förbundskansler hade AKK varit ett naturligt alternativ.

Namnet framstår förstås som en pr-firmas mardröm. Hur gör man något slagfärdigt av Annegret Kramp-Karrenbauer? Det kan dock också vara en fördel. Den socialdemokratiske fackföreningsman, Peter Hartz, som har gett sitt namn till Gerhard Schröders arbetsmarknadsreformer – numera av vänstern ofta ifrågasatta och av den stora koalitionen delvis avskaffade – har fått se sitt efternamn bli förvandlat till ett tyskt verb som betyder förstöra eller riva ned. Det ödet kommer aldrig att drabba Kramp-Karrenbauer.

Den som vill veta ännu mer om AKK:s historia och utförsgåvor skulle kunna tänkas uppfatta Mikael Ghanems AKK Nein Danke! 2010–2018 Die Bilanz des Saarlands unter Annegret Kramp-Karrenbauer som en möjlig källa. Det är dock ett missförstånd. Ghanem är missnöjd med det mesta, men hans analys är tunn och granskningen av Saarland är inte heller på den nivå man kunde förväntat sig.

Författaren är mest missnöjd med AKK för att hon är en proffspolitiker som aldrig haft ett vanligt arbete. Det hon gjort fel i Saarland verkar de flesta delstater ha hanterat på ungefär samma sätt. Det gör saken varken sämre eller bättre, men det diskvalificerade henne knappast som möjlig kansler. Otillräckliga satsningar på infrastruktur och integrationsproblem är inget unikt för Saarland. Ghanems bok innehåller många fakta om både Saar och Tyskland, men kopplingen till varför just AKK skulle bli en så dålig kansler är för de mesta tunn. Det märks att han är engagerad, men också att han i grunden varken är författare eller journalist.

Mest lästa just nu

1) En historia om känslor av Joel Halldorf

2) Livet någon annanstans av Susanna Birgersson

3) Fler dör av krossat hjärta av Lars Åke Augustsson

4) Det finns alltid hopp av Mats Wiklund

5) Revolutionen passerar Stockholm av Emil Uddhammar

NR 3 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...