VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Tillfälligt töväder

Av Gustaf Lewander

Vasilij Aksjonov (1932–2009) var en av den sovjetiska och moderna ryska litteraturens fixgestalter. Från 1960 professionell författare, blev han också snabbt dissident.

Efter att 1978 och 1979 i utlandet ha publicerat en ocensurerad, ryskspråkig litteraturtidskrift, emigrerade han 1980 och berövades därefter sitt sovjetiska medborgarskap (men återfick det 1990, kort före Sovjetunionens fall). I USA gav han ut flera böcker, både på engelska och på ryska, och han samarbetade med flera tidskrifter och mediehus, inklusive de amerikanska påverkansoperationerna vid Radio Liberty och Voice of America.

I utlandet bestod ett av Aksjonovs mer betydande verksamhetsområden också i hans tjänst vid amerikanska universitet, till vilka han knöts mer eller mindre omedelbart efter sin ankomst till USA. Han tjänstgjorde som professor i rysk litteratur vid Georg Washington-universitetet i St. Louis, Goucher College, George Madison-universitetet och flera andra, och var aktiv medarbetare vid några av dem ända fram till sin död. Han blev också under 1990-talet, i likhet med många före detta sovjetiska dissidenter, en uttalad kritiker av vad han uppfattade som en alltmer politiserad atmosfär vid amerikanska universitet, och av vad han uppfattade som en institutionaliserad multikulturalism.

Ett av hans viktigare bidrag som akademiker bestod i att utgöra en direkt länk mellan tövädrets litterära miljö, dess författare och atmosfär, och västerländska studenter och akademiker samt ryssar i utlandet. 1982 genomförde Aksjonov vid George Washington-universotetet en serie föreläsningar om den samtida, ryska och sovjetiska litteraturen. Efter Aksjonovs död upptäcktes inspelningar från dessa föreläsningar, vilka hölls på ryska, av Aksjonovs släktingar; dessa renskrivna utdrag har nu gjorts tillgängliga som bok under det aningen torra namnet Lektsii po russkoj literature (Föreläsningar om rysk litteratur). Titeln till trots, är det knappast ett torrt eller tråkigt ämne – beroende både på de händelser som Aksjonov berättar om, och det sätt han gör det.

Aksjonovs föreläsningar tecknar en berättelse över töväderstiden och dess viktigaste spelare – författare, poeter, tidskriftsredaktioner, partibossar och angivare – från dess inledning under Nikita Chrusjtjov (1894–1971), generalsekreterare för Politbyrån 1953–1964) och dess övergång i Leonid Brezjnevs stagnationstid (1906–1982, generalsekreterare för Politbyrån 1964–1982). Aksjonovs skildring tar avstamp i töväderstidens litterära tidskrifter, de så kallade tjocka tidskrifterna vars nummer kunde spänna över flera hundra sidor, som efter Stalins död snabbt började erbjuda återvändande före detta lägerfångar en plattform för att publicera sina alster och på så sätt drev på kommunistpartiets interna uppgörelse med den äldre regimen. Förutom återvändande lägerfångar spelade också överlevande diktare och författare från den ryska litteraturens silverålder, som varade fram till den tidiga Sovjetepoken, en betydande roll, då de efter Stalins död åter började publiceras. Tillsammans hjälpte de töväderstidens yngre författare och en ny generation ryssar att återupptäcka sitt litterära arv; ett arv som det under Stalintiden hade varit förenat med livsfara att försöka förvalta.

Den vår och det töväder som tydligt kunde förnimmas efter Chrusjtjovs tillträde som generalsekreterare blev en process över vilken kommunistpartiet och dess Politbyrå snart förlorade kontrollen över, och de många turerna i den litterära kampen om vad som skulle betraktas som politiskt korrekt efter Stalins död avslöjar i Aksjonovs gestaltning precis hur surrealistiskt och absurt Sovjetsystemet kunde te sig. Scenerna som Aksjonov skildrar kunde vara hämtade ur Michail Bulgakovs roman Mästaren och Margarita – det är återkommande slagsmål, ambulerande räder genomförda av Politbyråns och Centralkommitténs egna medlemmar, anförda av en ständigt svärande och stendum Chrusjtjov med talfel, som knappt ens själv verkar ha förstått vad det var i den okontrollerade litteraturen han egentligen vände sig mot. Chrusjtjov verkar, kanske som en följd av sina intellektuella tillkortakommande, inte heller ha dragit sig för att sätta en mycket personlig prägel på diskussionen, och höll gärna, enligt Aksjonov, långa utläggningar för den litterära eliten om hur de skulle skriva. En sådan, berömd, utskällning skedde i form av storforum, dit hela intelligentian var inbjuden och där Chrusjtjov själv höll hov i närvaro av övriga delar av det yttersta ledarskiktet. Utskällningarna kunde vara i timtal – men i pauserna bjöds det på buffet och konjak, och det verkar inte direkt ha varit nyktert.

Säkerhetstjänsterna lade sig också i med olika försök till provokationer, som inte sällan urartade i rena farser. En sådan provokation ledde enligt Aksjonov till en stor, spontan konstutställning, dominerad av mer eller mindre förbjuden modernistisk konst, på Manegen vid Röda torget, dit Chrusjtjov och Politbyrån dök upp oinbjudna – och där Chrusjtjov hamnade i en veritabel tävling i invektivkonst med en av de närvarande konstnärerna. Trots att censuren fortfarande var aktiv, verkar det inte ha funnits någon tydlig partilinje, och de flesta ur intelligentian förefaller ha kunnat agera relativt ostört. Enligt Aksjonov gick det så långt att Alexander Solzjenitsyn nästan belönades med Leninpriset för En dag i Ivan Denisovitjs liv, med Chrusjtjov som personlig sponsor, främst därför att den senare slutgiltigt ville näpsa de kvarvarande stalinisterna. Att den magiska realismen under denna surrealistiska tid började framträda som en av de främsta och mest produktiva, ryska litterära riktningarna var enligt Aksjonov därför helt följdriktigt.

Sovjetunionens militära intervention i Tjeckoslovakien 1968 och Brezjnevs hårda åtstramningar kom därför som en blixt från klar himmel för många ur intelligentian, som över en natt förvandlades till opposition. Man trodde sig först kunna ”rena” Lenins kommunism och rädda revolutionen, över vilken det fortfarande vilade – och i Ryska federationen ännu vilar – ett romantiskt skimmer. Före intåget i Tjeckoslovakien agerade de flesta ur denna del av intelligentian ännu inom systemets ramar, som en ”vänsterflygel” inom kommunistpartiet i motstånd mot de militanta hökarnas ”högerflygel”, men i och med interventionen tvingades de flesta ur intelligentian i opposition. Tusentals författare och poeter, inklusive Aksjonov, tvingades därför att under bara ett par år emigrera eller gå under jorden i inre exil. Många tystnade helt.

Att absurditeten och surrealismen i den sovjetiska verkligheten gestaltas så tydligt gör också att systemets godtycke och brutalitet får framträda i mycket skarp profil. Partibyråkraterna framstår som just så ointelligenta, själlösa, karriäristiska och ondsinta som de säkerligen också var i verkligheten. Men det blir också tydligt hur hårfin gränsdragningen var mellan den sovjetiska oppositionen, intelligentian, författarna å ena sidan, och partinomenklaturan, propagandisterna och politrukerna å den andra. Vem som var en del av systemet och vem som inte var det var aldrig tydligt, och nästan alla – inklusive, medger han, Aksjonov själv – spelade på bägge sidor samtidigt. Nästan alla var i någon mån en angivare eller kollaboratör, inte minst därför att den stora majoriteten, även inom intelligentian, trots umbäranden, utrensningar, Gulag och trots Sovjetsystemets uppenbara tillkortakommanden, fortfarande var trogna kommunister – och själva ofta försvarade systemets grymheter. Ändå verkar det ha varit denna tillvaros hårda tryck, dess absurditet, de oförlösta trauman som det skapade och därefter släppte lös under ”tövädret”, som drev Sovjetunionens och senare även Rysslands kulturella utveckling. Intet ont, inte ens bolsjevismen, som inte har något gott med sig.

Mest lästa just nu

1) En historia om känslor av Joel Halldorf

2) Livet någon annanstans av Susanna Birgersson

3) Fler dör av krossat hjärta av Lars Åke Augustsson

4) Det finns alltid hopp av Mats Wiklund

5) Revolutionen passerar Stockholm av Emil Uddhammar

NR 3 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...