VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Dags att lyfta sig

Av Ninna Rösiö

I en demokrati är det lika mycket en konst för folket att styra sig självt som det någonsin var före folkstyrets tid. Men statskonstens betydelse glöms ofta bort i och med att folket så att säga ställs ansikte mot ansikte med sig självt.

Hur går det då till att både styra och samtidigt styras av sig själv? Frågan är, även om det kan verka så, inte bara ett ämne för hårklyverier bland filosofer i sina elfenbenstorn.

Nej, men att både styra och låta sig styras kräver extra mycket av de styrande (som samtidigt blir styrda) skyms av att vi tenderar att tänka på politik först och främst i termer av ekonomi, juridik, sociala förhållanden och kommunikation. För att styra sig själv, däremot, krävs inget mindre än förmågan att lyfta sig ur den omyndighet som tenderar att snärja medborgaren. Det menar Pierre-Henri Tavoillot i sin senaste traktat, Comment gouverner un peuple-roi? (Hur styra ett folk som blivit kung?). Han räknar sig till raden av politiska filosofer, vilka alltsedan Aristoteles har lärt ut den svåra statskonsten. Baron Münchhausens bravad att lyfta sig själv i håret för att hoppa över ett hinder, är i hans ögon den bästa liknelsen för folkstyret. Att demokratin väcker allt större missnöje bland dem som lever under den tror Tavoillot beror på att staten försvagas och att den offentliga vanmakten breder ut sig. Icke desto mindre avkrävs den av folket-som-blivit-kung på alltmer resultat i ett slags bortskämdhetens onda spiral.

Kruxet är att för att vara vuxen demokratin måste man kunna lyda under den också. Det antas – felaktigt – att med statsstyret så att säga på autopilot med de formler vi har uppfunnit för ekonomins fria spel, en strikt rättsordning, fria val och en omfattande förvaltning, så behövs det inget styre. Regerande har hamnat i vanrykte, mycket därför att allt som andas lydnad (underkastelse) har blivit outhärdligt i den moderna eran; och det till den grad, att utövandet av verksam demokratisk makt har blivit alltmer omöjligt.

Tvärtemot vad som felaktigt antas består den demokratiska processen inte bara av fria val, ansvarsutkrävande och samråd, utan lika mycket av beslutskraft. Men med beslut som i till synes ändlösa utrednings- och samrådsförfaranden alltmer dras i långbänk har den nödvändiga beslutskraften kommit på skam. Till beslut krävs kloka, kunniga men också modiga företrädare, för det handlar oftast inte om att välja det goda istället för det onda – i vilket fall politiken inte skulle behövas utan kunde överlåtas på experter. Nej, politiska beslut handlar om svåra, ofta smärtsamma avvägningar mellan motstridiga fordringar och intressen i spänningsfältet mellan vad som är önskvärt och vad som är realistiskt. Istället hör man i många västerländska demokratier, allt oftare appeller om att ”demokratisera demokratin!”; som förutom att vara rena tårta-på-tårta-formeln, bortser från just själva beslutandet och beslutens implementering som ett lika nödvändigt element. Man har tagit vad som är att betrakta som ett villospår, att i extremindividualismens era hylla en radikal direktdemokrati och även civil olydnad som det enda sant demokratiska. Det är en fatal missuppfattning, menar Tavoillot.

Folket är tvärtemot vad de trendigt rättighetsivrande anser, inte lika med summan av alla små zoner som utgörs av minoriteter: offren, de förtryckta, de föraktade… som bör försvaras genom de nya formerna för censur som mediala lynchningar, dygdesam indignation, häxprocesser och andra nya tabun. Det är något annat och mera. Men för att inte förväxla det med staten vill det till också dimensionen samhället, som består av alla individer som råkar bebo ett territorium samtidigt. Och för att undvika en evig dragkamp mellan de två inkarnationerna av folket som annars tenderar att ta över varandra, vill det till en tredje komponent: allmänna opinionen, den öppna offentligheten för medier och annan allmän upplysning, åsiktsbildning och åsiktsutbyte.

Den har till uppgift att stabilisera kraftmätningen mellan de båda förra. Men då de tre elementen tenderar att vilja behärska och ta över varandra, så att det ena kom att upplösa de två andra, behövs det en fjärde folket-inkarnation: reglerna för att jämvikt skall råda mellan de andra, det vill säga: konstitutionella former och procedurregler som styr samverkan mellan dem. Men inte nog med det. För att definiera folket i en demokrati, behövs ett femte element, nämligen en berättelse om vilka vi är. Först i och med det kan folket, avbalanserat i sina olika gestaltningar bli till en syntes, eller snarare metod. Det är som metod folket blir en stabil bas för demokratin.

Det första steget för att nå fram till en beslutskraftig demokrati är att välja folkets företrädare. Och det är inte en fråga bara om att bli vald, utan om konsten att välja, franska revolutionen 1789 bröt med det imperativa mandatet som var ett direkt uppdrag åt den valde att besluta på ett visst bestämt sätt i varje konkret ärende och införde det representativa. Det ger en vidare fullmakt att i varje situation – också den mest oförutsebara – besluta inte i medborgarens namn, men i hans ställe och efter eget omdöme. Uppdraget bygger på skänkt förtroende som likt ett kontrakt gäller en viss bestämd tid, mandatperioden. Medborgaren får då invänta nästa val om han vill dra undan sitt uppdrag från representanten; med den ytterligare preciseringen att när representanten en gång är vald, så representerar denne inte bara sina egna väljares intressen, utan förkroppsligar folket i dess helhet. Genom valet har han förvandlats till bärare av själva folkviljan med allmänintresset som ledstjärna.

På så sätt har den representativa demokratin som den har utvecklats i modern tid i stater som Frankrike och Sverige fått uppgiften att skapa en utvald elit som kontrolleras av folket, utan att exakt återspegla det. Representativiteten blir en fråga om vilja, inte om identisk likhet. Och valet är inte vilket val som helst, som vid inköp eller enkätsvar, utan ett som auktoriserar, bekräftat av lagen. Med makten på så sätt legitimerad, ålägger det både medborgaren att underkasta sig och den styrande att vara värdig förtroendet.

En återgång till det imperativa mandatet vore som att införa ett slags konsumentmakt i demokratin enligt parollen ”nöjd eller pengarna tillbaka”. Frestelsen föreligger. Inför det franska nationalförsamlingsvalet 2017 kunde man se affischer med en tom ”spegel” istället för en kandidats porträtt och namn, med underskriften ”Min röst”. De som fått idén till det nya ”partiet” presenterade kandidater, utsedda genom lottdragning inom en gemenskap av likatänkande. En gång valda skulle de snabbutbildas i deputeradeyrket via internet och åta sig att under hela mandattiden bara rösta enligt sina väljares uttryckliga order. Dessa direktiv skulle samlas in i realtid på en internetplattform som ställts till förfogande. Alltså inget politiskt program, bara ett enda bud: ”er deputerade – det är ni själv!” Fullständigt aningslöst om det totala avsvärande av den moderna demokratins anda en sådan modell är, då den bortser från att en nutida folkvald har ett heltidsarbete och inte bara trycker på knappar när lagar skall röstas igenom. Att hen också utför arbete i utskott och med att ta fram riksdagspromemorior, motioner och frågor till regeringen liksom ändringsförslag till dennas propositioner om lagar och andra förordningar. Det är föga troligt att väljarna själva skulle kunna hålla reda på de alltmer tekniskt komplicerade frågor som det gäller att instruera sin deputerade om under exempelvis en nattmangling. De flesta medborgarna är fullt upptagna med att få arbetsliv och privatliv att gå ihop inom det så kallade livspusslet för att ett sådant från-minut-till-minut instruerande är realistiskt i praktiken. Den sålunda valde skulle mer likna en fri elektron, ostyrbar och utan någon annan övertygelse än sin egen att behöva ta hänsyn till och till slut bara representera sig själv. (För övrigt är ett sådant imperativt mandat förbjudet enligt den franska konstitutionens artikel 27.)

Tavoillot överraskar med att ta till exempel demokratier som allmänt anses tillhöra avantgardet och vara både teknologiska och hållbara statsbyggen. Kaliforniens expanderande ”uberisering” av samhällsfunktionerna är ett sådant. Det har redan påtalats från annat håll, att med hotelljobb som ersätts av privatuthyrning via AirBnb, transporter av Uber och andra liknande tjänster, får delstatsmyndigheterna svårt dels att få in tillräckligt med skatter, dels att planera för behovet av infrastruktur. Det ständiga direkta folkomröstandet i stort som i smått i riktning av nyliberal massiv privatisering inte bara av transporter utan även av boendeformer och sviktande efterfrågan på affärslokaler, har gjort delstatsstyret oförmöget till långsiktig strategisk samhällsplanering, både finansiellt och logistiskt. Svårigheten att bemästra de förödande bränderna lär bero just på en försvagning av det offentligas grepp om samhällets basfunktioner. Kritik som tycks oförutsedd av en numera i allas mun hyllad decentraliserad förstärkning av direkt demokrati.

Situationen av kris förstärks av den liberala demokratiska Statens försvagning, utåt av globaliseringen som överfört stor juridisk, ekonomisk och miljöpåverkande makt åt mäktiga ”multisar” som GAFAM (Google, Apple, Facebook, Amazon, Microsoft), inåt hindrar medieerans hyllningar av transparens och konfliktundvikande användandet av två av statskonstens främsta vapen: förtrolighet eller sekretess i överläggningarna och beslutens egenskap av ”skarpa”, det vill säga: definitiva och bindande.

Det hjälper självklart inte den medborgare som håller på att växa in i sin demokratiska roll, att internets ideologi hyllar den jämlika och ögonblickliga påverkan utan central auktoritet eller institutionell hierarki. Den inger idén om att friheten erövras omedelbart, i stunden, utan några förkunskaper eller medlande mellan olika intressen. Nutidens största väljarproblem är därför knappast brist på delaktighet, menar Tavoillot. Tvärtom är väljare och förtroendevald båda ständigt nåbara via nätet, där de kan dela individuella och punktvisa övertygelser med varandra, istället för att som förr upprätthålla ett mer eller mindre långvarigt och trofast förhållande.

Som Montesquieu formulerade sin maktfördelningslära i Om Lagarnas Anda, gäller det att balansera den offentliga maktutövningen mellan de lagstiftande, exekutiva och dömande grenarna av statsapparaten. De principerna har i våra parlamentariska demokratier omsatts i statsförfattningar som tas för givna. För en god demokrat kan kanske den exekutiva makten inte bli nog inskränkt; minnet av despotiska regenter sitter djupt. Ändå är det inte maktmissbruk från den exekutiva grenen som hotar demokratin, menar Tavoillot, utan individens ständigt expanderande fri-och rättigheter i frontalkrock med kollektivets intressen. Alltsedan 1968, har inte minst Frankrike, som ända sedan sin stora revolution 1789 har pendlat mellan despoti, folkuppror och skakig parlamentarisk demokrati, visat prov på ett representativt system i kris. Med strejker i trots mot parlamentets lagstiftning är järnvägare i skrivande stund i strejk, till försvar för sina urminnes specialförmåner. Studenter har blockerat utbildningsreformer vid universitet och högskolor och till och med domare har gått ut i strejk. För att inte tala om det senaste årets Gula väst-rörelse och den pågående storstrejken mot den pensionsreform som president Macron och hans parlamentsmajoritet gick till val på och vill genomföra.

Exempel på civil olydnad finns också i Sverige: skolstrejkande ungdomar och den unga kvinna som hindrade ett flygplan att lyfta med en utvisad immigrant. Att kärnan i medborgarskapet skulle bestå av ”civil olydnad”, det vill säga motstånd mot alla slags beslut ovanifrån, är en ny märklig idé som vinner alltmer gehör. I Tavoillots ögon är det att införa anarki i demokratin, när man anser sig ha rätt att ta tillbaka makten från institutioner som utsetts i allmänna fria val av det skälet att man ”inte vill veta av deras maktutövning ”i sitt namn”! Element av den här nya civila olydnaden finns i nästan alla NGO-rörelser: vägran att delta i darwinistiskt betonad undervisning, mot köttkonsumtion och andra veganska tabun. Inre övertygelser, medlidande, indignation i allmänhet, överhuvudtaget samhällsvägran utgör på så sätt i Tavoillots ögon nya former av terror. Med sitt anspråk på absolut vetorätt om samhället ”inte faller honom i smaken”, hotar den nye ego-diktatorn-medborgaren demokratin i dess kärna utan att, till skillnad från till exempel. Gandhi – den stora förebilden för all civil olydnad – självmant underkasta sig samhällets sanktioner för det. Med egocentrismen satt i högsätet, återstår då något av en vilja att leva i ett samhälle? Och om svaret är ”inte mycket”, vad ska i så fall demokrati tjäna till? frågar sig Tavoillot med rätta.

Demokratins svåra utmaning blir att skydda kollektivets öde genom att stävja, inte bejaka begäret efter mer direkt demokrati, summerar han. Annars kommer samhället att behärskas alltmer av anspråk på radikal-minoritär eller radikal-individuell allmakt.

Besvikelsen över de styrande uppstår inte så mycket på grund av deras ofullkomlighet som av våra egna överdrivna förväntningar, summerar Tavoillot. Med uttrycket folket-kungen i bokens titel syftar han på vår ”bortskämdhet” som gör att vi ställer orimliga krav. Vi måste lära oss att bli resonabla medborgare i nivå med vår civila myndighetsålder och bli vuxna. Och för det krävs att som Münchhausen kunna lyfta sig i håret.

Tavoillot utgår i mångt och mycket från vad Tocqueville har kallat fransmännens förkärlek för en stark och förmyndaraktig stat, parad med ett okuvligt frihetsbegär. Det är en paradox som yttrar sig i att man blir oregerlig så snart man vädrar någon möjlighet till opposition, samtidigt som man är beredd att underkasta sig en despot som Napoleon (eller Hitler). Det gör det möjligen svårt för ansvarsmedvetna och sansade svenskar att ta till sig hans alarmistiska budskap: men visst finns tendensen hos oss också, för även här hörs ropen skalla – ”Direkt makt till alla!”.

Mest lästa just nu

1) En historia om känslor av Joel Halldorf

2) Livet någon annanstans av Susanna Birgersson

3) Fler dör av krossat hjärta av Lars Åke Augustsson

4) Det finns alltid hopp av Mats Wiklund

5) Revolutionen passerar Stockholm av Emil Uddhammar

NR 3 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...