VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

På östfronten inte mycket nytt

Av Ylva Herholz

I inledningen till sin uppmärksammade bok om livet i det östtyska ”transformationssamhället” skriver den tyske sociologen Steffen Mau: ”Natten mellan den 9 och 10 november 1989 stod jag som soldat i Nationale Volksarmee vakt vid en kasern i Schwerin, i stålhjälm och med laddad kalasjnikov – för att ’säkra objektet’.”

Vid vaktavlösningen varannan timme smugglades en liten transistorradio mellan mannarna, inställd på en västsändare, som upphetsat direktrapporterade från händelserna i Berlin, där en kommentator plötsligt utropade ”Muren är öppen, detta är slutet för DDR”.

De var alla helt oförberedda. Trots allt som hade hänt under hösten, alla protester och demonstrationer: ingen hade ändå anat att det skulle gå så långt som det gjorde. Skeendet markerade en ny, politisk, timme noll i alla östtyskars liv. Systemväxling.

I en intervju nyligen har Mau lagt till att ”det flödade också mycket alkohol den där kvällen. Jag var vaken hela natten. Det var en absolut bisarr och overklig situation.”

Han berättar om veckor av eufori och svindelkänsla. Den då 21-årige Mau och hans lumparkompisar fick snart mucka från värnplikten, i förtid. Hösten 1990 kunde han börja läsa på Humboldtuniversitetet i Berlin, och som så många andra flytta in i en övergiven och nedgången lägenhet i öststadsdelen Prenzlauer Berg (med kolkamin och toalett en halvtrappa ner). Numera är han professor i makrosociologi vid samma universitet.

I boken Lütten Klein. Leben in der ostdeutschen Transformationsgesellschaft använder Steffen Mau förorten där han växte upp som utgångspunkt för sin studie av de sociala omvälvningarna i östra Tyskland – med sikte främst på de förutspådda utjämningar mellan öst och väst, skillnader som ännu tre decennier efter återföreningen inte har åtgärdats eller minskat nämnvärt.

Det är alltså problemzonen östra Tyskland som står i fokus. Det faktumet att produktiviteten släpar efter, att klyftan mot väst vad gäller politisk inställning närmast vidgas, att det högljudda motståndet mot invandrare och flyktingar och ”dom där uppe” närmast tilltar. Endast 42 procent av östtyskarna lär tycka att demokrati är den bästa statsformen (mot 77 procent i väst). Mer än hälften av östtyskarna ser härstamningen från öst respektive väst som en av de viktigaste skiljelinjerna i det tyska samhället; över en tredjedel av dem upplever sig ännu som andra klassens medborgare.

Mau använder sig av uttrycket ”samhälleliga frakturer” för att beskriva ett tyskt öst med funktionsnedsättningar: följaktligen är det mindre robust, mindre rörligt och anpassningsbart, mindre motståndskraftigt mot belastning och påfrestningar – även om det på ytan verkar vara alles in Ordnung. Förklaringarna ser han i nedärvda sociala och mentala strukturer – som återföreningsproceduren inte tog hänsyn till; många liknar också die Wende vid en kolonisering, även så Mau, tycks det. Väst inkorporerade DDR i sin egen samhällsmodell, östtyskarna dömdes till passivitet. Åtskilliga av problemen i öst är inte enbart arv från statssocialismen, menar han – utan är reproducerade, förstärkta eller rentav skapade av återförenings- och transformationsprocessen.

Ett samhälle med frakturer är mera mottagligt för stämningar uppkomna ur känslan av tillkortakommande, av nedvärdering av den egna livsstilen, av ekonomisk prekarisering och kulturell irritation, som Mau uttrycker det: på det viset kan östra Tyskland ses som ett exempel i koncentrat för den sortens tudelning av samhällen som pågår även på andra håll, skriver han – som ett laboratorium för en övergripande, global process, kanske rentav också som populismens, de missnöjdas och frustrerades förelöpare.

Steffen Mau beskriver en hel del av sitt självupplevda liv i Östtyskland med värme i rösten, får man säga. Utan att bli (n)ostalgisk, ändå; han både ger nyanser åt klichébilden och håller balansen. Ger glimtar av bland annat frizonerna och öarna av ”eget liv” mitt i allt det socialistiska – som i fritidshusområdenas trädgårdar, i familjelivet och inom ungdomskulturen.

Lütten Klein: ett typiskt östtyskt Plattenbau – så kallas det lite nedsättande numera, efter metoden att bygga med stora färdiggjutna betongplattor. En 1960-talsskapelse, inte alls olik våra svenska miljonprogram, beläget på slätten invid Rostock – och med utsikt mot kranarna på skeppsvarvet vid Warnemünde (på Östersjökusten), om man som familjen Mau bodde i en lägenhet på åttonde våningen. I området finns förresten en gata med namnet Stockholmer Straße.

Lütten Klein förkroppsligar uppfinnandet av den socialistiska staden på den gröna ängen, fungerar som modell för det Mau vill ha sagt. Det är ett DDR i miniatyr, det som ville vara ett samhälle riktat mot framtiden. Nära en fjärdedel av befolkningen i landet bodde i liknande Neubaugebieten, nybyggesområden, som det hette på DDR-tyska.

På 1980-talet bodde uppemot 40 000 personer i Lütten Klein. Där var fullt av unga människor, inte minst barnfamiljer, och de bodde där gärna – lägenheterna med fjärrvärme var eftertraktade, där fanns kindergarten, skola, läkarmottagning och pendeltågsstation alldeles runt knuten. Och både jobben och badstranden på cykelavstånd.

Steffen Maus bild av händelseförloppet efter 1989 och murens fall ser i något komprimerad version ut så här: väst ockuperade öst och lämnade efter sig förstörda sociala sammanhang, förlorade sociala rum, en kraftig nedgång i barnafödandet, massarbetslöshet och än lägre chanser till avancemang.

Invånarna i den socialistiska, homogena arbetar- och bondestaten DDR hamnade vid återföreningen inte bara i social och ekonomisk chock över en natt. De blev i ett svep deklasserade till understa skiktet i det nya Tyskland. Ett samhälle i stor utsträckning inriktat på ekonomisk och social jämlikhet vreds om till sin motsats. Nu gällde det att lämna det gamla bakom sig, anpassa sig utan om och men till den nya samhällsordningen. Åtskilliga östtyskar kände sig omyndigförklarade. Upplevde subjektförlust. Erfarenheten av nedvärdering ledde många gånger till att gamla präglingar istället cementerades – inklusive distansen till politiken och dess representanter. Sammantaget gav alltihop en benägenhet för ressentiment, och en sårbarhet för auktoritära politiska erbjudanden.

Ja, Mau ser alltså ursprunget till östtysk främlings- och invandrarfientlighet i de dramatiska och för stora grupper traumatiska omvälvningarna i samband med DDR:s kollaps – i en djupt rotad känsla av ”Inte en gång till!”. Inte än en gång tvingas till omorientering i en förvandlad, globaliserad och konkurrensutsatt värld. Det är ytterst tänkvärt, och angeläget att notera. Om dagens politiska diskurs i sammanhanget tänker Mau att ”högerpopulisterna har ett erbjudande i fickan som nästan verkar oslagbart, eftersom det avlastar människorna från krav. De säger ’världen måste ändras, för att anpassa sig till dig!’. Liberalerna, egalt om det är marknadsliberaler eller upplysta kosmopoliter, har ett annat budskap: ’du måste ändra dig, för att anpassa dig till en föränderlig värld’.”

Till saken hör också att identitetskonceptet i det forna DDR var alltigenom nationellt, trots den propagerade internationalismen: man var DDR-tysk, invånare i den ’”första socialistiska staten på tysk mark”. Ett av die Wende-tidens motton – Deutschland, einig Vaterland, Tyskland, enat fosterland – har tillsammans med DDR-nationalismen ekoeffekter i våra dagar, och ger näring till många östtyskars vilja att skydda ”det tyska” i sin identitet från fortsatta graverande förändringar, enligt en av Maus slutsatser.Dessutom kunde man i DDR lättare och mer oreflekterat än i väst vara ”tysk”.

Som 60-talist hör Steffen Mau själv till den generation som fick nya, stora möjligheter genom DDR:s undergång: den som just skulle börja leva sitt vuxenliv. Och som kanske har klarat omställningen bäst. Om han hade kunnat bli sociologiprofessor i det rigida Östtyskland går knappast att veta. ”Mot slutet av 1980-talet var DDR ett mobilitetsblockerat samhälle”, skriver han i alla fall om sitt gamla hemland. Grundargenerationens höjdare låg som jättelika stenblock över alla vägar som ledde framåt och uppåt. Löftena om avancemang uppfylldes inte. Mellan 1970 och 1989 hade också antalet studerande i landet sjunkit – vilket är unikt i den industrialiserade världen vid den tiden. Också dessa realiteter bidrog till att socialiststaten gick under.

Det första tecknet i Lütten Klein på att en kapitalistisk marknadsekonomi började ta över var att färgglada fruktyoghurtburkar dök upp på kylhyllorna i snabbköpet, minns Steffen Mau. Snart trängdes de flesta östprodukter undan av allt det nya västerifrån.

Idag är det mycket som är annorlunda i området. Nu bor där många pensionärer. När Mau i samband med förarbetet till sin bok ringer på dörren till sitt barndomshem öppnar en äldre kvinna – som just håller på att undervisa två afghanska flyktingflickor i tyska i hans gamla pojkrum. Också utsikten är förändrad. På strövtåg bland huskropparna reagerar han på antalet individer han möter som ser slitna och liksom bortkomna ut.

Jodå, i öst finns boom-regioner som Leipzig och Dresden, den tyska återföreningen beskrivs på det stora hela som en ekonomisk framgångshistoria numera, och även det subjektiva välbefinnandet i öst pekar uppåt på skalan. Jodå. Också det påpekar Steffen Mau.

Men han tror inte att de djupt sittande frakturerna i samhällskroppen kan avhjälpas med lite intern-tysk samtalsterapi. Här behövs mer än smörjmedel.

Mest lästa just nu

1) En historia om känslor av Joel Halldorf

2) Livet någon annanstans av Susanna Birgersson

3) Fler dör av krossat hjärta av Lars Åke Augustsson

4) Det finns alltid hopp av Mats Wiklund

5) Revolutionen passerar Stockholm av Emil Uddhammar

NR 3 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...