New Delhi den 4 februari 2020. Efter ett par dagar av regn har smogen lättat något i den indiska huvudstaden, och fastän luften bränner i lungorna och solen kämpar med att ta sig igenom de ljusbruna molnen för vindarna med sig en känsla av vår. I stadens gamla kvarter är myllret tätt i gränderna med bröllopsattiraljer, färgglada sarier och religiösa artefakter. Utanför gamla stans stora moské, Jama Masjid, har en grupp muslimska aktivister samlats för att demonstrera mot regeringens nya förslag om medborgarskapslagar. Strax intill håller en grupp valarbetare för antikorruptionspartiet AAP gatumöte: om några dagar ska stadens invånare välja lokalregering, och AAP är storfavoriter. Trafiken står still, som vanligt. Än så länge har blott två fall av coronaviruset upptäckts i Indien – långt söderut på tryggt avstånd från huvudstaden. I Delhis exklusiva bostadsområden är tempot lugnare. Vakter slumrar i trädgårdsstolar av plast utanför husens portar, chaufförer torkar damm från sina arbetsgivares bilar i väntan på körningar. Hembiträden och springpojkar förhandlar med grönsaksförsäljare på gatorna. I parkerna promenerar välbärgade medborgare raskt varv efter varv på gångvägarna, klädda i träningsoveraller och munskydd. Kort sagt, det mesta är fortfarande som vanligt.

I lokalvalet ett par dagar senare vinner AAP en jordskredsseger över det hindunationalistiska partiet BJP, som styr Indien på nationell nivå. Det socialdemokratiska Kongresspartiet som varit statsbärande under större delen av Indiens existens som självständig nation och styrt Delhi i decennier är praktiskt taget utraderat från Delhipolitiken. AAP:s valkampanj domineras av löften om rent dricksvatten, renare gator, bättre skolor och mindre mygel. Från BJP är tongångarna andra. Partiets företrädare ägnar mer tid åt nationalism, religion och ilskna utspel mot AAPS partiledare Arvind Kejriwal än åt konkreta förslag för att förbättra livskvaliteten för Delhiborna. Premiärminister Narendra Modi gör ett av sina sällsynta framträdanden inför tiotusentals anhängare i förstaden Dwarka. Själv ligger jag till sängs med en jobbig förkylning ett par kvarter bort och missar spektaklet.

Två veckor efter att valresultatet tillkännagivits besöker USA:s president Donald Trump Indien och framträder tillsammans med Modi. Samtidigt skakas Delhi av de värsta kravaller staden bevittnat på ett decennium. Demonstrationer mot regeringens nya medborgarskapslagar som av många uppfattas diskriminera muslimer möts av våldsamt motstånd från såväl polisen som hindunationalistiska gräsrotsorganisationer. Över 50 personer mister livet. Normaliteten är bruten.

I tidningarnas ekonomidelar beklagar sig affärsmän över läget. De utländska investerarna har slutat höra av sig. Finansvärlden tycks avvakta vad som ska hända i den indiska huvudstaden och i den indiska politiken. Den ekonomiska utvecklingen, som var en starkt bidragande faktor till att Narendra Modi och BJP vann valet 2014 och återvaldes 2019, har avstannat. Tillväxten har dalat i sex kvartal, och nu tyder prognoserna på att den kommer att bli kring 4 procent för året 2020, fjärran de rekordsiffror som levererades i mitten av millenniets första årtionde. Konsumtionen minskar, kanske mest synbart för statusprodukter som bilar, vilka kommit att bli en symbol för den växande indiska medelklassen. Mellan april och december 2019 sjönk nybilsförsäljningen med över 30 procent.

Ett tredje fall av coronaviruset bekräftas och tiotusentals människor hålls under observation. Paniken börjar breda ut sig. Vad händer om det kinesiska viruset får fäste i ett land där trångboddhet och fattigdom är utbredda problem? Där luftföroreningsrelaterade lungsjukdomar placerar miljontals barn i riskgrupper? Där åtta av tio arbetar som daglönare?

Narendra Modis framgång byggde initialt på att han lyckades kombinera en hindunationalistisk agenda med löften om ekonomiska reformer, fattigdomsutrotning och en rasande tillväxttakt. Som chefsminister i delstaten Gujarat hade han inte bara gjort sig kontroversiell genom att passivt låta pogromer mot muslimer fortgå 2002. Han hade också gjort sig beundrad genom att leverera höjd levnadsstandard genom ekonomisk tillväxt. Delstatens städer utnämndes till de renaste och mest spännande i Indien, utländska investeringar flödade till och det lokala näringslivet frodades. Skulle han kunna leverera en liknande utveckling till Indien som han gjort i Gujarat, hade landet en ljus tid framför sig! Indien skulle industrialiseras och elektrifieras, arbetslösheten utrotas, smarta städer byggas och tillväxten tillbaka till höga nivåer.

Med facit i hand har Modis ekonomiska politik inte levt upp till de högtflygande löftena. På vissa områden har han levererat. Inflationen har sjunkit från tvåsiffrigt till mellan 2 och 3 procent. Korruptionen är inte borta, men den minskar. Inte minst har de storskaliga korruptionsskandaler som plågade Indien under den förra regeringens sista mandatperiod uteblivit. En omfattande skattereform, avsedd att harmonisera reglerna mellan Indiens delstater och göra det enklare att göra affärer över de inhemska gränserna, har genomförts. Visserligen blev det nya systemet krångligare än befarat och skadade ekonomin kortsiktigt, men i grunden är det en stor framgång att göra Indien till en enad marknad.

Andra löften har visat sig vara luftslott, och inte minst har regeringen Modi missat viktiga tillfällen att genomföra nödvändiga ekonomiska reformer. Premiärminister Modis ekonomiskpolitiska eftermäle lär präglas av brutna löften och misslyckanden. Kanske i synnerhet det överraskande och drastiska beslutet hösten 2016 att över en natt ogiltigförklara alla sedlar i högre valörer – 87 procent av valutan i omlopp! – för att komma till rätta med korruption och svarta pengar. Jag besökte litteraturfestivalen i Jaipur ett par månader därpå, ett evenemang som växt från att vara litterär samlingspunkt till att bli en av Indiens mest spännande arenor för samhällsdebatt. I min anteckningsbok från festivalen hittar jag en sida där jag med stora bokstäver skrivit: ”Var är litteraturen? Hittills har jag upplevt två dagar av diskussioner om de skadliga effekterna av demonetization! Absolut ingen här tycks vara av uppfattningen att detta var en bra idé.”

Den akuta bristen på kontanter var märkbar i alla delar av det indiska samhället. För mig var det ett irritationsmoment att det kunde ta dagar att hitta en fungerande bankomat, men för många småföretagare var det ett dråpslag. Hårt arbetande människor såg sina livs besparingar förvandlas till skräp. De många daglönarna som lever ur hand i mun i en helt och hållet kontantberoende ekonomi stod plötsligt på bar backe. Folk dog i de långa köerna till bankerna under det korta tidsfönstret då man kunde växla sina gamla pengar till nya. Men de korrupta männen i toppen hittade sätt att skydda sina tillgångar. Och stödet för BJP-regeringen ökade.

”I tidningarnas ekonomidelar beklagar sig affärsmän över läget. De utländska investerarna har slutat höra av sig.”

Under sin första mandatperiod reste Modi och hans ministrar världen runt för att marknadsföra initiativet ”Make in India”. Äntligen skulle Indien på allvar ta upp konkurrensen med Kina och de östasiatiska ekonomierna om de eftertraktansvärda jobben i tillverkningsindustrin! Och visst lockades en del utländska företag att förlägga sin tillverkning till Indien. Men samtidigt infördes importtullar och andra åtgärder för att skydda den indiska industrin. I september förra året drog sig Indien ur förhandlingarna om att upprätta en asiatisk frihandelszon, av rädsla för att indiska företag inte skulle klara av konkurrensen från importerade varor. Det är en protektionistisk retorik som inte bara påminner om Donald Trumps, den uppfattas också som ett eko från Jawaharlal Nehrus och Indira Gandhis egenartade indiska socialism. Dåligt självförtroende var knappast något som präglade Modis valkampanjer – varken 2014 eller 2019 – men det har blivit centralt i utformandet av den nya ekonomiska politiken.

Narendra Modi har visat sig vara mer ”pro-business” än ”pro-market”, och de som för sex år sedan slöt upp bakom den karismatiske ledaren från Gujarat i hopp om en renässans för ekonomiska reformer överger honom en efter en. En av landets mest namnkunniga ekonomiska liberaler, författaren Gurcharan Das, stöttade öppet Modi inför valet 2014 – men övergav honom lika öppet inför valet 2019. I en artikel med rubriken ”The Modi Mirage – Why I Fell Out of Love with India’s Reformist Prime Minister”, förklarade Das att han, som så många andra indier, var trött på Kongresspartiets handlingsförlamning 2014 och drömde om en indisk Margaret Thatcher. Han var beredd att ha överseende med Modis etnonationalistiska retorik, i hopp om välstånd, jobb och antikorruption. Fem år senare listade Das brutna löften och spruckna förhoppningar. Modi gjorde BJP till ett parti med två falanger: en ekonomiskt liberal och en kulturkonservativ. I takt med den ekonomiska recessionen har den kulturkonservativa falangen vunnit, och inför parlamentsvalet våren 2019 var det viktigare att peka ut politiska motståndare som opatriotiska än att presentera hoppingivande ekonomiska reformer. Kärlekssagan var över.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

New Delhi den 24 mars 2020. Det har gått en vecka sedan coronaviruset skördade sitt första indiska offer, och över fem hundra människor har bekräftats som smittade. I ett land med 1,3 miljarder invånare är detta förstås en låg siffra, men de flesta är överens om att mörkertalet är stort och att smittan riskerar att spridas snabbare här än i andra länder. Många är trångbodda och lever tillsammans över generationsgränserna. Trängsel och folksamlingar hör till vardagen. Kollektivtrafik, religiösa platser och marknader bjuder på kroppskontakt i en skala som sällan skådats i ett land som Sverige. Miljontals människor saknar hem att isolera sig i. Ännu fler bor i slumområden, där hela familjer samsas i skjul med ett enda rum och hela kvarter delar på varje toalett. Blotta tanken på att arbeta hemifrån är en lyx, förunnad någon enstaka procent av de rikaste. Flera indiska städer och delstater har infört hårda åtgärder för att begränsa smittspridningen, men det är svårt att få befolkningen att foga sig. Maten måste på bordet, och i jämförelse med hungern är coronaviruset alltjämt ett abstrakt hot.

I detta läge står premiärminister Modi inför ett val mellan pest och kolera. Görs ingenting eller för lite för att begränsa smittan riskerar han att hållas ansvarig för miljontals människors liv, och en fullständig kollaps i den illa fungerande och underdimensionerade sjukvården. Drastiska åtgärder, å andra sidan, riskerar att beröva hundratals miljoner människor det dagliga brödet och driva landet allt djupare ned i ekonomisk kris. Modi är en alexanderhuggens man, och i ett tal till nationen beordrar han en närmast total nedsläckning av nationen i 21 dagar, med start vid midnatt.

1,3 miljarder människor omfattas plötsligt av utegångsförbud. Alla transporter – inklusive järnvägarna – stängs av med undantag för de allra nödvändigaste varuleveranserna. Skolor, industrier och affärsverksamheter stängs. Matvarubutiker, bankomater och bensinstationer undantas, men på många håll är det så oklart vad som gäller att även dessa stängs med omedelbar verkan. Den som bryter mot utegångsförbudet riskerar ett år i fängelse. I medier och på internet sprids rapporter om polisbrutalitet mot människor som försöker få tag på mat. Efter ett par dagar kommer de första rapporterna om dödsfall på grund av hunger, och i Västbengalen uppges en man som ville köpa mjölk ha misshandlats till döds av polisen. Hundratusentals migrantarbetare som står utan försörjning flyr storstäderna till fots för att ta sig hem till sina byar.

Coronakrisen kan inte skyllas på Narendra Modi, och att hantera en pandemi i ett land som Indien är en omöjlig uppgift oavsett vilket parti som för tillfället har regeringsmakten. För Indiens och Modis del kommer denna utmaning i en tid av ekonomisk kris. Nya bedömningar gör gällande att årets tillväxt snarare lär landa på mellan 0 och 2 procent, än de redan låga 4 procent som förutspåddes för nedsläckningen. När faran blåst över, oavsett om det tar ett kvartal eller ett år, kommer Indiens ekonomi att vara i behov av anabola steroider. Förhoppningsvis lyssnar Narendra Modi då på de kvarvarande ekonomerna i partiets liberala falang. Mycket talar dock för att det är de hårdföra identitetspolitikerna på högerflanken som kommer att stärkas även denna gång.