VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Med jaget som huvudperson

Av Josefin Holmström

Autofiktion har blivit allt mer populärt. Men det finns moraliska dilemman med genren.

2010-talet var autofiktionens decennium. Termen må ha myntats redan 1977 av fransmannen Serge Doubrovsky, men det tog ett tag för den att sprida sig bland den läsande allmänheten. Och Norge hade stor del i det, åtminstone i genrens landvinningar i Sverige. År 2010 kom första delen av Karl Ove Knausgårds Min Kamp på svenska och plötsligt var den där orangeglansiga pocketen överallt: folk läste den på tunnelbanan och pratade om den i fikarum och bokcirklar. Knausgård skrev öppet om sitt liv, sina relationer, familjeförhållanden, tankar, drömmar och misslyckanden. Min Kamp var mannens berättelse, viril och insisterande, precis som sin medvetet provocerande titel.

Några år tidigare hade Lars Noréns dagböcker släppts under stort buller och bång och till vissa svenska kulturpersonligheters förskräckelse. Norén var kompromisslös, bitsk, bitter och öm om vartannat. Dagböckerna präglades av en stor och förförisk hudlöshet, och kanske banade den väg för fenomenet Knausgård. Snart kom det fler verk i samma stil, många av dem skrivna av kvinnliga författare: Linn Ullmanns De oroliga, Linda Boström Knausgårds böcker om barndomen och att leva med svår depression, och under de senaste åren har Johanna Frids Nora eller Brinn, Oslo, brinn, Aase Bergs Haggan, Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande (Var den fiktiv? Författaren vill inte helt avslöja) och Vigdis Hjorths Arv och miljö varit särskilt omtalade.

Att använda sig själv i litteraturen är naturligtvis inte något nytt. Tänk på Augustinus Bekännelser eller, för den delen, Rousseaus. Men självbiografier eller dagböcker är något annat än autofiktion, som ju utgör sig för att vara just fiktion. Det är här det kan uppstå viss friktion. Den autofiktiva romanen är något av ett etiskt vågspel. Oftast är den inte ens en roman, utan en dagboksberättelse som behäftats med genrebeteckningen ”roman” för att undvika trista juridiska konsekvenser. (Ing-Marie Erikssons Märit från 1965, som tidskriften Essä häromåret uppmärksammade i ett temanummer, fälldes faktiskt för förtal.) Häri finns både något oärligt och något oemotståndligt. Det oärliga: att kalla verkligheten för fiktion. Det oemotståndliga: att genren gör oss uppmärksamma på hur olika vi uppfattar verkligheten. Det har sagts att konsten är den lögn med vilken vi prövar att säga sanningen.

Men den självbiografiska berättelsen är ju inte riktigt lögn, per se – snarare partsinlaga. Ett intressant (fiktivt) exempel är HBO-serien The Affair, där en utomäktenskaplig affär visas upp från flera olika berörda parters sidor. De två otrogna är oense om vem som verkligen inledde förhållandet; det en person kan uppfatta som en ömsesidig passionerad kyss kan den andre tycka var en fullständig överraskning. Den sortens polyfoni är inte möjlig i den autofiktiva romanen; det säger sig självt. Genren har därmed ett centralt, ofrånkomligt, underliggande problem, och det är frågan om makt.

Vem äger ett liv? Vem får vara subjekt? Aase Bergs hagga, en kvinna som häftigt förälskar sig i en gift man, äger förvisso sin egen berättelse – men äger hon sin älskares eller, än värre, sin älskares hustrus? Nej, det gör hon förstås inte. Boken är ett brinnande, rasande tal mot det instängda, olyckliga äktenskapets fängelse, mot det haggan upplever som obegriplig fixering vid lojalitet och plikter. Hur känns det för de inblandade att läsa? Inte för att den sortens ilska heller är ny – August Strindberg kunde, när han var på dåligt humör, hota en fiende med ett ”vi ses i min nästa roman”.

Men det vore att smutskasta den autofiktiva genren att utmåla den som främst ett finlitterärt hämndverktyg. Det rymmer även en stor generositet. Ja, det finns verkligen något värdefullt i autofiktionen: när Johanna Frid i Nora eller Brinn, Oslo, brinn berättar öppet om sin förlamande smärtsamma endometrios och sin svartsjuka punkterar hon två skambölder. Och kanske kunde hon inte ha stuckit nålen i dem lika effektivt om hon inte hade varit öppen med att hon jobbat med sina egna erfarenheter. Emi-Simone Zawall har i en text i Svenska Dagbladet jämfört äldre tiders besök i biktbåset och det nutida (offentliga!) jagporträttet, en tanke som i sin tur kommer från litteraturvetaren Carin Franzén. Det ligger kanske något i det.

Att vilja bekänna är djupt mänskligt. Även så att vilja ta emot en annans bekännelse, verkar det som. Här känner jag igen dynamiken från kyrkans hemgrupper och bönemöten: när någon annan berättar om vad hon kämpar med minskar inte bara hennes börda utan även min egen, för jag inser att jag inte är ensam.

Så mycket av det litterära skapandet och läsandet handlar om det där, att inte vilja vara ensam. Att söka gemenskap, förståelse. C S Lewis definition av vänskap: den föds ”i det ögonblick då en människa säger till en annan: ’Va! Du också? Jag trodde att jag var den enda.’ ” Ibland kan författaren som använder sina egna upplevelser till och med försöka bli vän med sig själv, även om det låter konstigt. När jag skriver om något svårt kan jag kliva utanför mig själv och granska med ny, mer objektiv blick, i vissa fall med resultatet att jag erfar den sympati för min situation som jag skulle ha känt för en väns. Jaget dubbleras; den egna historien blir synlig och begriplig.

Och på något plan är det ju omöjligt för författaren att inte använda sig av sitt eget liv och sina erfarenheter, hur mycket hon än försöker. Vi är subjektiva varelser. Jag har själv låtit personer och relationer flyta in i mina böcker, kanske på gott och ont. Ofta är målet att förvandla och maskera så pass att bara själva känslokärnan kvarstår. Naturligtvis finns det grader i det där jaglaborerandet, men minns att Flaubert ska ha sagt om sin olyckliga hjältinna: ”Madame Bovary, c’est moi.” Mina manliga romanfigurer är också i någon mening jag själv, trots att de inte är autofiktiva skapelser.

När det klagas på autofiktionen av idag är det inte sällan för att den har blivit något en kvinnlig litteratur. Svenska Dagbladet-krönikören Margit Richert kan skriva att hon är trött på ointressanta medelklasskvinnor och deras umbäranden, att deras böcker mest är ”förklädda kontaktannonser inför den stora skilsmässodans som sätter igång runt fyrtioårskrisandet”. Är dessa hårsprejade, NK-stajlade och smådesperata krislitteratörer fantasilösa? Kanske. Ändå bör man närma sig dem med något slags vilja att förstå, ja, till och med utrustad med den ”suspension of disbelief” som den romantiske poeten Coleridge en gång ordinerade läsare av spekulativ och fantastisk litteratur. Varför? Tja, vill man söka ett högre syfte kan man väl göra det för att försöka förstå tidsandan.

Det finns en ärlighet i autofiktionen som jag kan uppskatta: de bästa romanerna av det här snittet är de där författaren tycks ha glömt att någon ska läsa det hon har skrivit. Då kan hon öppna sig, blotta något oväntat, och plötsligt framstår mänskligheten i all sin osminkade enkelhet. De basala behoven förblir desamma: man vill bli älskad, sedd, bekräftad.

Men när 2000-talets autofiktion ska summeras hoppas jag ändå att den där viktiga etiska dimensionen får ta plats. Var det försvarligt att skriva om exfrun och barnen? Att hänga ut älskaren som hade svikit? Hur fri är konsten när den inbegriper verkliga människor? Det är stora och svåra frågor, som kompliceras ytterligare av maktobalansen i förhållandet författare-omskriven, där den ena parten har en plattform som den andra helt kan sakna. Kanske får vi om tio år en motlitteratur, en flod av vittnesmål och protester från dem som har fått se sig själva och sina liv omstöpta till romanfigurer och intriger. Jag hoppas faktiskt det.

Mest lästa just nu

1) Ok, boomer av Jonas Elvander

2) Litteraturhatare av Maxim Grigoriev

3) På allvar nu av Fredrik Haage

4) IT-hysterin i backspegeln av Håkan Lindgren

5) Är det verkligen fred vi vill ha? av Håkan Arvidsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Ett liv värt att leva av Mats Wiklund

2) Tysken med hela folket av Fredrik Johansson

3) Skäl för pessimism av Blanche Sande

4) Älskad av kollegerna av David Andersson

5) Migrationsfrågan av Thomas Gür

NR 4 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...