VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Jihad mot etablissemanget

Av Karin Henriksson

Donald Trumps första ämbetsperiod går mot sitt slut. Den har varit speciell. För att förstå den måste man se fenomenet Trump ur olika perspektiv. Karin Henriksson begrundar hur det blev som det blev och hur det kan bli sedan.

Några specifika valdistrikt i några specifika delar av USA kan förvänta sig en invasion framåt september–oktober. De tillresta kommer att vara utrustade med mobiler, mikrofoner och kameror, kanske till och med ett och annat gammaldags hederligt reporterblock.

Och de är på jakt efter ett specifikt villebråd: Trumpväljaren. Eller ännu hellre Obama/Trump-väljaren, som lade sin röst på demokraten 2008 och 2012, men på republikanen 2016. Frågorna är givna. Har du fått det bättre? Tänker du rösta på Donald Trump den 3 november? Sköter han presidentjobbet bra? Vad tycker du om att han ständigt muckar gräl?

Ett drygt halvår före detta viktiga val skakas USA i likhet med flertalet andra länder av coronavirusets härjningar. Än så länge, det vill säga; när jag skriver detta, bekräftar mätningarna de bråddjupa skiljelinjerna i det amerikanska samhället – när CBS/You Gov frågade vem som står för den mest trovärdiga informationen svarade 90 procent av Republikanerna Trump, mot endast 14 procent av Demokraterna. 72 procent av Demokraterna uppgav att de tror på de nationella medierna, att jämföra med 13 procent av Republikanerna. Svängningar i dessa tal kan påverka valutgången. Visade han sig vara den senfärdige och inkompetente outsidern som är ytterst ansvarig för ett totalt fiasko? Eller den förutseende landsfaderlige hjälten som räddade landet och ekonomin? Oavsett vilket får det konsekvenser för partiet, Grand Old Party. Om Trump förlorar bevisar det att han var en parentes och man måste inleda ett sökande efter en ny ledare och ny ideologisk inriktning. Om Trump däremot vinner bevisar det att trumpismen definitivt har tagit över GOP.

Det har knappast gått en enda dag utan att Donald Trump har förvånat, förargat, förvirrat eller förolämpat åtminstone någon med sina beslut och tätt duggande tweetar. Om inte annat har Trump, som enligt egen utsago inte är mycket för läsning, varit lönsam för några förlag. Ett par böcker är smickrande, som sonen Donald Trump jr:s Triggered och Charlie Kirks The MAGA Doctrine (bägge varmt rekommenderade av Trump själv). Men mångfalt fler är förödande kritiska, som A Warning av signaturen Anonymous, som först låg bakom en svidande debattartikel i New York Times och Philip Ruckers och Carole Leonnigs A Very Special Genius. I den senare beskrivs samma kaotiska vardag i Vita huset som Michael Wolff och Bob Woodward dokumenterade i sina bästsäljare, men innehållet är mer gediget och dessutom förstås aktuellare.

Historien om hur fastighetsmiljardären Donald Trump – då mest känd för repliken You’re fired! i den darwinistiska dokusåpan The Apprentice – skåpade ut 16 ofta mycket meriterade medtävlare i valrörelsen 2015–16 har berättats förr, med nedslag i ett litet antal valkretsar i tre delstater. Det är dit, till districts i Michigan, Pennsylvania och Wisconsin, som reportrar och statsvetare kommer att bege sig igen. En rutinerad reporter som var med, Tim Alberta i Politico, skildrade redan förra året Trumps övertagande av GOP i sin American Carnage. Jag som följde förloppet som USA-korrespondent fastslår gärna att det är en lysande genomgång som hör hemma på hyllan med politikklassiker. Men, ska sägas, viss förkunskap tarvas för att man inte ska fastna i alla detaljer på de 600 sidorna och för att man verkligen ska uppskatta en del av kommentarerna från huvudkällorna, de namngivna extalmännen John Boehner och Paul Ryan, senatorn Mitt Romney, förre ordföranden i partikommittén RNC Reince Priebus.

Samt direktcitat från Trump, som detta: ”Det republikanska partiet hade problem. Jag lyfte upp det igen. Det republikanska partiet är starkt. Det republikanska partiet är starkt.” Efter en lång paus tillade han, något olycksbådande och bara alltför sanningsenligt: ”De måste förbli trogna. Och lojala.”

Tim Alberta valde titeln ”Amerikanskt blodbad” ur Trumps installationstal i januari 2017 och drar upp det mörka jäsande missnöjet på bortglömda orter med fabriksruiner från en svunnen tid och en svunnen idyll (om det nu verkligen var en idyll). Han riktar mer än andra bedömare in sig på det republikanska partiet och det som numera alltid får heta ”eliten”, men inbegriper tyvärr inte näringslivstopparnas ansvar för de utflyttade jobben eller det faktum att globaliseringen ledde till lägre priser i varuhuskedjorna.

Porträttet av Donald Trump är tämligen positivt. Alberta godtar helt enkelt kandidatens/presidentens personlighet som den alltid har varit. Narcissismen, lögnerna, vinnarskallen, driften att testa anständighetens gränser, underhållartalangerna från tv-karriären och ledarskapet som innebär att man börjar varje dag som vore den ett tomt, oskrivet blad. Trump avläste stämningarna i delar av väljarkåren som ingen annan och drog sig inte för att ta till ”dog whistles” med vilka han uttryckte en rasism och en främlingsfientlighet som många uppfattade klart och tydligt.

Till saken hör något som ibland kommer bort i den ensidiga rapporteringen. Donald Trump har i årtionden hållit fast vid övertygelsen att omvärlden har ”sugit ut” USA. Japan, Kina och de allierade i Europa. Med sin försåtliga fundering om att Barack Obama var född i Kenya och spydigheter om att den politiska korrektheten har gått för långt rörde han upp strömningar som bubblade i den så kallade Tea Party-rörelsen.

Men partiets beslutsfattare i Washington uppfattade den rörelsen som en flock grottmänniskor i 1700-talsuniformer.

Och parallellt växte ett nytt medielandskap fram. ”Det konservativa industriella komplexet”, enligt Ryan, som noterade att det inte längre krävdes trägna lagstiftarinsatser i kongressen för att göra sig ett namn. ”Det var bara att ställa upp i Fox News och hos Rush Limbaugh och Drudge Report”, sa han trött. Alberta beskriver hur ”konservativa medier började ställa in siktet mot GOP-eliterna med samma lögnaktighet som i attackerna mot Demokrater”.

I ett samtal med John Boehner avfärdade Fox News-chefen Roger Ailes vad som pågick med ett ”Bry dig inte. De är bara ute efter tittarsiffror”. Boehner, som förberedde oppo research för att störa Hillary Clintons chanser inför 2016, nämnde att ett särskilt utskott skulle tillsättas för att granska hennes hantering av räden i libyska Benghazi. ”Han hade svarta helikoptrar susande runt huvudet den morgonen”, sade Boehner efteråt om mötet med den konspiratoriskt lagde Ailes, som föraktade Hillary Clinton, som han betraktade som ”manipulativ och olämplig för offentliga ämbeten”. Det vänskapliga meningsutbyte som Boehner hade tänkt sig, sådde istället diverse fröer till kupper för att avsätta honom och gjorde sedan även livet surt för hans efterträdare Paul Ryan.

Efter förlusten i presidentvalet 2012 ägnade Priebus mycken möda åt att bredda partiets bas. Det var fåfängt. Ute i landet hade väljarbasen förskjutits, betydligt längre till höger än vad som var fallet inom motsvarande riktning till vänster bland Demokraterna, därom är de flesta eniga. Tea Party-musköterna, riktiga eller inbillade, riktades mot partibossarna, som var alldeles för släpphänta i frågor från invandring till budget och bidrag till folk som inte gjort sig förtjänta av stöd. Partiet fortsatte envist att föra fram företags- och frihandelsvänliga kandidater, Busharna, Mitt Romney och sedan presidentsonen och presidentbrodern Jeb, som rakade in miljoner i donationer från”golfklubbsfalangen” innan Trump sänkte honom med epitetet ”low energy Jeb”.

Undantaget var, möjligen, senatorn John McCain 2008, omtalad som en frifräsare (maverick), men som också stod för den avskydda internationalistiska utrikes- och säkerhetspolitiken. Att han var en usel kandidat märktes snart. Det vårdslösa valet av Sarah Palin till vicepresidentkandidat blev en katastrof för både honom själv och för nämnda etablissemang när hon eggade upp Tea Party-rörelsen. De (män) som hade träffat den unga så gott som okända Alaskaguvernören tyckte annars att hon var en riktig praktpingla. Bushrådgivaren Karl Rove anmärkte:

”Vi gick från att söka folk som var erfarna och kvalificerade till att vilja ha folk som kastade bomber och sprängde saker i luften.”

Och den perfekte bombkastaren lurade i kulisserna.

Men först var det 2014. Enligt Alberta ett år då GOP-övertagandet av majoriteten i senaten ”ändrade den amerikanska politikens bana för all framtid”. Han menar egentligen den makt som den nye majoritetsledaren Mitch McConnell snabbt utövade. McConnell är utan tvekan en av de effektivaste kongresspolitikerna någonsin. Först med sin vägran att ta upp Obamas kandidat till Högsta domstolen till omröstning efter Antonin Scalias plötsliga död nio månader före presidentvalet 2016, sedan genom att slussa igenom Trumps agenda – den gigantiska skattesänkningen och tillsättningar av pålitligt konservativa domare i det federala rättsväsendet. Innan Trumps fyra år är över väntas dessa domare utgöra en fjärdedel av samtliga i kåren, med fler jurister av samma typ i kö inför en eventuell andra period.

Tim Albertas summering av hur Donald Trump överlevde ”grab them by the pussy”-skandalen ett par veckor före valet kan lika gärna tillämpas på segern i stort. De konservativa väljarnas misstro mot traditionella medier, föraktet mot Hilary Clinton och det solida stödet från den kristna högern. Förgrundsgestalterna Jerry Falwell jr och Franklin Graham ställde sig bakom kandidaten som varit skild två gånger, skrutit om sin otrohet och hade dimmiga begrepp om kristna grundvärderingar som sanning, förlåtelse och givmildhet. De såg i honom en outsider, precis som de själva kände sig. Trumps löfte om att endast abortmotståndare skulle komma ifråga för Högsta domstolen vägde tyngre än allt annat.

I den sista av de tre debatterna med Clinton sade Trump: ”Om ni går efter vad Hillary säger blir det möjligt att slita spädbarnet ut ur moderns sköte, i nionde månaden, precis före barnets födsel. Nå, man kan säga att det är okej, och Hillary kan säga att det är okej, men det är inte okej med mig.”

Hjälpte till gjorde också Trumps vicepresidentkandidat, Mike Pence. Ett ”what” snarare än en ”who”, som kampanjansvariga Kellyanne Conway uttryckte det. Detta ”vad” stod för Mellanvästern, djup religiositet, intolerans mot homosexuella hos den ambitiöse, silverhårige Pence. Han bestämde sig för att överse med Trumps många synder när han, hans fru och dotter bjöds till ett av Trumps golfhotell över en helg. Kul att umgås med, ville veta allt, ”…min bakgrund. Politik. Människor. Policyfrågor”, berättade Pence för Alberta, som senare beskriver honom som en nickedocka, men en nickedocka som utan att låta omvärlden märka det påverkar de praktiska besluten tack vare insikten ”Trump reagerar på sådant som är bra för Trump.”

En annan tungt vägande faktor var Trumps försäkringar om att han – den driftige affärsmannen och förhandlaren – en gång för alla skulle se till att skrota Obamacare, något som kongressrepublikanerna, inklusive Boehner och McConnell, hade misslyckats med. För en svensk är det svårt att förstå det inbitna motståndet mot just den reformen, särskilt som den federalt administrerade och i princip tvingande äldresjukvården Medicare är så populär. Alberta skriver att en ”överväldigande majoritet av republikanska väljare, aktivister och politiker ansåg på fullaste allvar att lagen Affordable Care Act utgjorde ett hot mot… förhållandet mellan staten och dess medborgare”. Att Obamacare alldeles nyligen fyllde tio år talar Trump tyst om idag, likaså om sina egna vallöften om att se till att vården blir ”billigare och bättre. Sjukvården väntas – det gällde redan före pandemin – bli den allra hetaste sakfrågan hösten 2020.

Sedan kommer den eviga elefanten i rummet: ras och rasdiskriminering. Alberta redovisar det republikanska partiets grumliga förflutna på det området.

Trumps passform var perfekt. Priebus ”obduktion” gömdes i någon låda i RNC. Och, som Alberta konstaterar, gjorde GOP under Trump fantastiskt väl ifrån sig i den snabbast krympande befolkningsgruppen. 2020 lär inte bli lättare än 2018, då demokraterna tog över majoriteten i representanthuset, menar Alberta och åtskilliga andra.

Vid sidan av presidentbiografier och epos som Albertas finns det andra genrer i amerikansk sakprosa som resonerar om vart samhället är på väg, om skiftningar i kultur, klass och demografi. Journalisten Ezra Klein svarar för något mittemellan med sin Why We’re Polarized. Han tryfferar sidorna med citat ur böcker och vetenskapliga studier. Tungrott och ganska glest mellan de egna slutsatserna, men icke desto mindre högst tänkvärda iakttagelser om rasfrågan, polariseringen som blivit ett axiom för alla USA-bedömare och medieklimatet som han har lång erfarenhet av trots sina relativt unga år efter att bland annat ha grundat sajten Vox.

Ezra Klein understryker att bittra maktkamper mellan de bägge partierna alltid rasat, fast det glömdes under en lång period när de så kallade Dixiekraterna i Södern lierade sig med det nationella demokratiska partiet och på så vis fick hjulen att rulla smidigt i kongressmaskineriet. När den maktkonstellationen krackelerade i och med demokraten Lyndon Johnsons ledarskap i striden för svarta amerikaners rättigheter bidrog republikanen Barry Goldwaters nej i omröstningen om medborgarrättslagen 1964 till att GOP gick framåt i sydstaterna.

Dagens polarisering är något nytt, menar Klein. Den bottnar i en urvattning som pågick i årtionden och som innebar att det blev allt svårare för väljare att definiera vad partierna stod för. Han återkommer flera gånger till mantrat att all politik är identitetspolitik, även den republikanska, med den skillnaden att detta parti har inriktat sig på en identitet – den vita, äldre, kristna – som känner sig hotad. Demokraterna vänder sig till flera identiteter – kvinnor, minoriteter, unga, ateister et cetera, som i större utsträckning bor i storstäder och i områden med större ekonomisk tillväxt i framtidsindustrier. Skillnaderna har ringats in i motsatsparen Prius mot Pickup och Whole Foods mot Cracker Barrel, alltså hybridbilen mot den törstiga monstertrucken, respektive ekologiska matvarukedjan mot restaurangjätten med traditionella rätter på menyn.

Gott om statistik finns som belägger klyftorna, både geografiskt och demografiskt, kompletterad med psykologiska studier om starka känslor gentemot den egna och andra identitetsgruppen. Dessutom är ”politisk diskriminering” tillåten till skillnad mot annan diskriminering, understryker Klein.

De flesta som granskar dessa strömningar hamnar förr eller senare i resonemang kring USA:s första svarta president, Barack Obama. Klein uppger att han tror att Obama ansträngde sig för att skapa samförstånd men att han istället bidrog till polariseringen och Tea Party-rörelsens, Fox News och, ytterst, Trumps framgångar. I en intervju pekade Obama på att varje människa har många identiteter, och Klein nämner sig egna: amerikan, judisk, vit, man, make, pappa, från Kalifornien, brasilianska rötter på fädernet, journalist, bosatt i Washington DC i 15 år. Obama trodde att det skulle vara möjligt för människor att tänka mer på andra identiteter än på den politiska, men han hade fel.

Detta, att politiken har blivit en stark identitet, fyller många sidor i Kleins bok, liksom mer indirekt i Albertas. Donald Trump hakade på det som Alberta kallar för ”jihad mot etablissemanget” och packade in avskyn mot politisk korrekthet, mot feminism, mot invandring, mot andra religioner, mot kongresspolitiker med mera, i slagordet Make America Great Again. Han vann, som bekant, fast Klein argumenterar för att en mindre kontroversiell republikan, en John Kasich eller en Marco Rubio, sannolikt skulle ha besegrat Hillary Clinton ”med en övertygande majoritet” i antal avlagda röster.

En ständigt återkommande fråga när det handlar om det republikanska partiets framtid är ju huruvida det är dömt att förtvina med nuvarande väljarstöd i ett ännu mer mångfasetterat USA. Fixeringen vid en ”minoritet i majoritets-Amerika” må vara olycklig, vilket Klein tycker, men den dominerar ändå i framtidsdebatten trots att de vita blir den största minoriteten, en minoritet som dessutom sitter på den ekonomiska makten.

Än så länge talar det speciella amerikanska systemet för Fördel GOP. Det ser betryggande ut i kalkylerna över antalet elektorsröster så länge som trumpismen tilltalar väljare i de glest befolkade delstaterna. Eller som Klein slår fast om GOP: ”De har lärt sig hur man får makt via landvinningar, snarare än genom att erövra människors själ och hjärta.” Han lyfter fram tänkbara motvikter till renläriga trumpister, till exempel guvernören i demokratiska Maryland, Larry Hogan. Trump har kväst eventuella uppror, från allt från ”reformicons”, som ville locka in oberoende (kanske Demokrater också) med en mer välfärdsorienterad politik, till Never Trumpers som i krönikor, böcker och debattartiklar argumenterar för att Trump sviker konservativa värderingar med sin isolationistiska utrikespolitik och sin nativistiska syn på invandrare. Allt förgäves. Varför? Jo, skulle Klein och Alberta säga, de flesta som röstade på Trump tycker att han har levererat, även traditionella republikaner av Bushsnitt. Ekonomisk tillväxt (pre corona), tillbakadragande från omvärlden, större insatser från Natoallierade, avregleringar i miljöpolitiken och så vidare. Och de beundrar hans stryktålighet och uppskattar rallarsvingarna i tweetarna. Påfallande många av dem instämmer i konspirationsteorier om att Demokraterna är ute efter Trumps skalp och inte drar sig för något för att störta honom.

Hur det ser ut på andra sidan, för Demokraterna? Förre vicepresidenten Joe Biden ser ut att ha bärgat nomineringen, i första hand tack vare överväldigande majoriteter bland svarta primärvalsväljare, men även för att partiet avvisade sin bombkastare, vänstersenatorn Bernie Sanders. Biden förmodas vara den som kan klå Trump, och om det kan man ha olika åsikter. Kanske måste de hitta en ny Obama som kan mobilisera alla identiteterna.

En annan ödesfråga som kommer att stötas och blötas, oavsett om Trump går segrande ur valet eller inte, är i vilken mån han har förändrat presidentämbetet. Hur? Hur mycket? För alltid? Finns en väg tillbaka? Det är ämnet för Unmaking of the Presidency, författad av Susan Hennessey, forskare vid tankesmedjan Brookings, och Benjamin Wittes, chefredaktör på Lawfare, en blogg med inriktning på säkerhetspolitik. Som titel och undertitel skvallrar om har författarna sin uppfattning klar. Trump är ovärdig ämbetet och hyser inte någon som helst respekt för traditionerna som historiskt sett har varit styrande.

Hennessey och Wittes inleder med exposéer över vad en president kan och får göra. I Trumps tolkning blir det ”The one that matters is me”, inte författningen, inte den stora federala förvaltningen, inte ett erkännande av maktdelningen. Men hans popularitet i den egna basen är, konstaterar Hennessey och Wittes, ett bevis på att man i alla fall där vill ha en kraftfull president som visar att det är han som bestämmer. Trumps ”personliga presidentskap” yttrar sig på många sätt och det skiljer sig dramatiskt från de flesta föregångarnas. Huruvida det överlever honom återstår naturligtvis att se, men Hennessey-Wittes invändningar mot den ”impulsiva” utrikes- och handelspolitiken kan spela in, precis som tecknen på ren vanskötsel av nämnda förvaltning – det var väl ändå inte meningen med lockropet Drain the swamp! ens bland de starkaste anti-government-krafterna.

Hennessey-Wittes ägnar ett kapitel som heter ”Kriget mot sanningen” åt ljugandet. Att politiker slirar på sanningen är inget nytt, men de konstaterar att ”syftet med Trumps lögner är inte att övertyga allmänheten om att tro på honom, snarare att övertyga folk om att de inte kan tro på någon”. I ett annat giftdrypande kapitel definierar Hennessey-Wittes Trumps inställning till etik och korruption som ”I dare you”-principen (benådningar, utnämningar, behandlingen av säkerhetstjänsterna kan också införlivas här). Hittills har han överlevt alla attacker med detta trots, till och med den så kallade Muellerutredningen och riksrätten. I det förstnämnda fallet med assistans från justitieminister William Barr, en traditionell republikan från Reagan/Bush-eran som har blivit lojal trumpist. En vink om att Never Trumpers var färre än det verkade och dväljdes i huvudstadsetablissemanget. Men också om att till och med självaste Ronald Reagan höll kristna högern på viss distans.

Reporterlämlarna planerar, som sagt, nedslag i de tre delstaterna där 77 744 väljares röster avgjorde 2016. De inriktar sig troligen på samma grupp som före och efter det valet, de bittra, vita männen. Men Trumpväljarna återfanns även i andra grupper, till exempel de vita kvinnorna. Återvalskampanjen har inriktat sig på att öka valdeltagandet i det skikt som Trump lockade förra gången, och utomstående är imponerade av det de har sett, vässade digitala vapen som har skymtat fram i registreringen till MAGA-möten och massutskick. Klein skriver att GOP präglas av en ”nästan manisk hets”, eftersom partiet känner av de demografiska motvindarna. Polarisering täcker egentligen inte riktigt samhällsklimatet, det råder snarare två alternativa verkligheter. Och det är för tillfället inte mycket som tyder på att något närmande är möjligt. Tankar på ett tredje, fjärde eller femte parti som fångar in fler i tydligare fållor lär förbli fantasier, liksom detta med ändringar i elektorskollegiet.

Beträffande GOP – ja, Trump vann 2016 men förlorade 2018, priset för de två åren däremellan, år som McConnell har betecknat som de mest produktiva, kan på lång sikt bli högt. Avståndstagandet från Trump är störst i förorts-USA, särskilt bland kvinnor. Jakten på en kronprins (eller kronprinsessa – ja, kanske, men GOP har knappast fostrat kvinnliga kandidater, med några få undantag) kan visa sig bli lika tuff som förra gången. Eller som den har varit bland Demokraterna.

Mest lästa just nu

1) Svårt att skildra svältdöden av Erik W Larsson

2) Till kunskapens försvar av Inger Enkvist

3) En samvetsfråga av Susanne Wigorts Yngvesson

4) Kortformernas kamp av Tommy Olofsson

5) Med skuld i ryggsäcken av Mikael Timm

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Klarar Modi krisen? av Gareth Price

2) Business as usual? av Henrik Sundbom

3) En global spelare av Subhash Agrawal

4) Man älskar den gamle skurken av Lars Lönnroth

5) Med jaget som huvudperson av Josefin Holmström

NR 4 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...