Idéhistorikern och litteraturprofessorn Inge Jonsson gick bort den 31 januari i år. Hans akademiska stordåd har omvittnats i en rad minnesrunor. Men han var också – inte lika vanligt bland högpresterande akademiker – en lågmäld, godhjärtad och blygsam människa.

Hans lärdom spände över hisnande rymder. Där fanns detaljkännedom om det mest perifera, som i det stora verket om mystikern Emanuel Swedenborg – vars böjelser och pretentioner befann sig på kosmiskt avstånd från hans egna. Men det är detaljernas mästare som står för de stora synteserna.

Vid unga år besatt Inge Jonsson en överblick som vingårdens trägna når sent i livet, om alls. De vida vyerna var inte bara kontentan av hängiven läsning, utan produkten av en viss sorts intellekt, som ser mönster, likheter och skillnader i massan av data; som ser skogen och träden på samma gång. Hans Idéer och teorier om ordens konst (1971), till formatet och avsikten en handbok, är mycket mer: en hel liten världshistoria över estetiken – och samtidigt över synen på estetik och litteratur. Redan på ett tidigt stadium plastade jag in mitt exemplar, som man gör med biblar och svampguider, för att inte slita ut det. Många med mig har använt boken som kulturhistoriskt sjökort livet igenom.

Den danske satirikern Gustav Wied sade om människorna, att hos de flesta av dem anar man rovdjurständerna längst inne i gapet. Men hos några få gör man det inte. När jag först mötte Inge var jag sex och han en 28-årig licenciat, glad och allvarlig på samma gång. Att möta honom genom åren var lika berikande och intressant varje gång. Han bar inga masker och han sade aldrig, med viktig min, när ett ämne kom på tal: ”Det där har jag redan skrivit om!”

Den sympati han på en gång väckte och utstrålade kläddes i ord av arabisten Christopher Toll, en annan omistlig lärd i samma generation. Under en promenad dök Inges namn upp. Toll sade utan att tveka:

– Han är den snällaste människa jag träffat i hela mitt liv!

Jag hajade till, som man måste göra för något så entydigt, och frågade väl något. Tolls svar hade inget att göra med intellektuella ärenden eller med de lärda sällskap där de bägge säkert råkats:

– Vi gjorde vår militärtjänst tillsammans. Där lär man känna folk.

Inge Jonssons senare tjänsteår blev vargatider för den höga bildning och den fria forskning han personifierade. När han talade om detta var det med vemod och mild ironi. Motståndet mot förenklarna förde han med gott exempel, inte med gräl och debatt. Vår jordmån och vårt klimat alstrar inte längre någon återväxt av hans kaliber. Frid över hans minne.