VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Onda sagor i onda tider

Av Åsa Wikforss

Högerpopulister vill gärna utnyttja kriser för att flytta fram sina positioner, men coronakrisen är fel sorts kris för dem.

Vi lever i en tid då vår rationalitet sätts på prov. Det nya splittrade informationslandskapet samverkar på ett farligt sätt med våra olika fördomar, till exempel tendensen att vilja bekräfta det man redan tror. Stamtänkande leder till kunskapsmotstånd och dagligen översköljs vi med desinformation av alla de slag. Mitt i allt detta landar pandemin. Lösa rykten och rena påhitt blandas med osäkra forskningsrön och välgrundad rädsla. Som Nicklas Berild Lundblad konstaterar har vi särdeles svårt att hantera sannolikheter – detta i en kris där all argumentation, och alla strategier för krishantering, handlar om sannolikheter.

Enligt Berild Lundblad bör vi emellertid ta påståendet om vår bristande rationalitet med en nypa salt. Evolutionen är smartare än vi är. Problemet är inte att vi är irrationella, föreslår han, utan att våra teorier om rationalitet är felaktiga. Vårt tänkande är format av evolutionen och det evolutionära förnuftet bygger inte på sannolikheter, utan på berättelser, just eftersom världen är berättelser snarare än sannolikheter.

Utan tvekan bör man ställa sig skeptisk till påståendet att vårt förnuft är på ett grundläggande plan dysfunktionellt. Evolutionen är inte smart, den har inga mål och ingen intelligens, men den gynnar inte heller utvecklingen av dysfunktionella organ. Hur ska man då förklara våra brister när det gäller tänkandet? Inte genom att säga att de inte är brister – ett slutledningsfel är ett slutledningsfel hur vi än vrider och vänder på det – utan genom att se dessa brister i sitt större sammanhang. Vår överlevnad gynnas till exempel av stamtänkande, även om det i enskilda fall kan leda oss att sätta vår lit till det falska, just därför att stammen har ett avgörande överlevnadsvärde för oss.

På samma vis har vår benägenhet att se världen i termer av berättelser, att se mönster och tillskriva mening, ett överlevnadsvärde. Det ger oss genvägar i tänkandet och tillåter oss navigera en svåröverskådlig omgivning, att fatta snabba beslut och hantera osäkerhet.

Men det betyder inte att världen är en berättelse. Och det betyder inte att vår tendens att se världen som en berättelse är ofarlig. Tvärtom. Det utgör ytterligare en tankefälla.

Särskilt farligt blir det när berättelsen används för att förklara samhällsutvecklingen. Om ett samhälles komplexa historia och samtid reduceras till en berättelse med tydlig narrativ struktur kan man räkna med att den blir missvisande. Vad värre är: Berättelser om samhället tenderar att ge en svartvit beskrivning av komplicerade förhållanden, ställa ont mot gott, vi mot dem, och föreslå enkla lösningar på komplexa problem.

Högerpopulismen använder sig av en berättelse av detta slag. Den grundläggande tanken är att det föreligger en fundamental antagonism mellan det hederliga folket och den korrupta eliten. Med eliten menar man då inte miljardärer som Donald Trump utan den intellektuella eliten, forskare och journalister, och folket ges en exkluderande innebörd, där varken eliten eller medborgare med fel etnisk bakgrund ingår. Man beskriver ett samhälle i kris och hänvisar till en förlorad guldålder. Man förklarar det som gått förlorat i termer av vad den korrupta eliten gjort, och man tänker sig att det finns en enkel lösning på krisen: En stark ledare som säger som det är, straffar eliten (folkets fiender!) och återupprättar ordningen.

Krisen spelar därför en central roll i det högerpopulistiska narrativet. Den behöver emellertid inte vara verklig. Det räcker med att människor tror att vi står inför en kris. Alternativa medier i högerpopulismens tjänst gör därför vad de kan för att sprida bilden av ett land i kris. I Sverige har det länge handlat om påståendet att vi står inför en systemkollaps som ett resultat av alltför stor invandring. Nu står vi inför en verklig kris av proportioner som få av oss har varit med om under vår livstid. Frågan inställer sig därför vilka konsekvenser coronakrisen kommer att få för högerpopulismen. Kommer livet efter coronapandemin innebära att högerpopulismen vuxit sig ännu starkare eller blir det snarare tvärtom?

Utan tvekan har populistiska ledare världen över passat på att utnyttja coronakrisen för att förstärka sin makt. Människor är rädda och därför mer villiga att acceptera inskränkningar i sina fri- och rättigheter. I Ungern har nedmonteringen av den liberala demokratin pågått under flera år, men under våren har premiärminister Viktor Orbán utnyttjat krisen för att gå steget längre. Han har nu i princip oinskränkt makt, på obestämd framtid. Ungern har också infört en nödlag som bland annat innebär att den som sprider vad som betraktas som felaktig information om hur regeringen sköter krisen riskerar upp till fem års fängelse. Ett antal auktoritärt lagda nationer har på liknande vis agerat för att stärka makten och undanröja motståndare – däribland Polen, Ryssland, Iran och Indien.

Men i demokratiska länder verkar de populistiska strömningarna snarare ha försvagats. Statsminister Stefan Löfvens förtroendesiffror har ökat från 26 procent till 47 procent sedan början av mars. Jimmie Åkesson har under samma tid tappat 4 procent. Socialdemokraternas väljarstöd ökar likaså, Sverigedemokraternas minskar. Att förtroendet för Löfven ökar är säkert ett utslag av att politiker som har regeringsansvaret just nu tenderar att få ökat förtroende.

Men det är inte hela förklaringen. Donald Trumps förtroendesiffror minskar till exempel, trots att det finns en stark tradition i USA att stötta sin ledare under en kris. Det handlar också om att coronakrisen är fel sorts kris – den passar inte in i det högerpopulistiska narrativet.

För det första går det inte att skylla viruset på en specifik, etnisk grupp. Det går inte ens att skylla invandrare för att viruset tog sig till Sverige – det hade mer att göra med svenskar som varit på sportlovsresor. Donald Trump försökte sig på att beskriva viruset som utländskt men mycket snart blev det inhemskt. Krisens medicinska natur gör också att det är svårt att passa in den i den vanliga berättelsen om ett kulturkrig mellan olika uppsättningar värderingar.

För det andra går det inte att utmåla den akademiska eliten som fienden. Tvärtom, experter av olika slag, forskare och läkare, spelar en helt avgörande roll i kampen mot viruset. Det framgår med allra största tydlighet att det här är inte frågor som kan besvaras på basis av magkänslan, som president Trump gärna gör. Människor lyssnar engagerat på vad forskarna säger, försöker tolka data och modeller, och letar efter hoppfulla tecken när det gäller botemedel och vaccin. Det blir också tydligt att den nidbild av forskningen som populister gärna sprider inte stämmer. Här finns inga tecken på en hemlig agenda, ingen som lägger locket på, tvärtom, forskarna ägnar en stor del av sin kraft åt att ifrågasätta varandra och rönen ändras ständigt.

För det tredje synliggörs behovet av seriös journalistik. När det gäller liv och hälsa vill man ha kunskap, man vill veta hur det faktiskt är, inte propaganda som passar de förutfattade meningarna. Förtroendet för public service ökar och människor söker sig främst till traditionella medier för information. De demokratiska institutioner som populister gärna vill underminera visar sig vara livsviktiga.

Det finns förvisso inslag av nationalism i krisens spår. Länder stänger sina gränser och nationen samlas runt det gemensamma målet att vinna mot viruset. I Sverige sluter man upp bakom Folkhälsoinstitutet och tror på den svenska strategin. I en artikel i Guardian kritiserar Gina Gustavsson den svenska strategin i hårda ordalag och anklagar svenskarna för att ge uttryck för den typ av nationalism som drev fram brexit – en sårad nationell stolthet och illusionen att man tillhör en exceptionell nation (1/5 -20). Hon oroar sig för vilka krafter denna typ av nationalism kan utlösa.

Men resonemanget haltar. Att människor lyssnar på myndigheterna är visserligen ett utslag av den höga tilliten i vårt land, men det är svårt att se vad det har med populistisk nationalism av brexitslaget att göra. Tvärtom, ett kännetecken för populister är just att de har låg tillit till institutioner. Högerpopulister vill inte ha nationell samling, de vill ha nationell splittring.

Men det finns orosmoln. Sedan krisens början har alternativmedier kritiserat Sveriges sätt att hantera krisen. I en rapport för tankesmedjan Frivärld om desinformationen i skuggan av coronakrisen beskriver Patrik Oksanen och Henrik Sundbom hur de högerpopulistiska kanalerna agerar för att skapa misstro (Informationspandemi. Desinformation i skuggan av Coronakrisen).

Oksanen och Sundbom konstaterar att kritiken påminner om den som återfinns i de större medierna men att den är mer tillspetsad, ges braskande rubriker och att fokus ligger på att skapa misstro mot myndigheter, politiker, medier och forskare. Alternativmedierna lyfter också fram Ungerns hantering av krisen som ett föredöme och hyllar Ryssland som använt ”icke politiskt korrekta metoder”, och man anklagar svenska myndigheter för att vilja dölja hotet för medborgarna.

Det är inte svårt att föreställa sig att denna berättelse tar över efter krisen. Om den svenska strategin visar sig ha varit mindre lyckad när det gäller dödstalen än andra länders, särskilt auktoritära staters strategier, kan högerpopulismen komma tillbaka med full kraft. Då är det viktigt att minnas hur det faktiskt var. Hur vi var tvungna att handla trots det osäkra kunskapsläget och trots svåra målkonflikter, till exempel konflikten mellan att minska spridningen och skydda folkhälsan i stort. Hur forskare gjorde sitt bästa för att få fram mer kunskap, hur journalister granskade samhällets beredskap, hur läkare och annan sjukvårdspersonal arbetade i sitt anletes svett och hur vi alla försökte stötta varandra för att klara av ensamheten, besvikelserna och oron.

Världen är inte en berättelse, den saknar narrativ struktur – världen är obeskrivligt komplex och det finns inga enkla lösningar på svåra problem.

Åsa Wikforss är professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet och ledamot av Svenska Akademien.

Mest lästa just nu

1) Svårt att skildra svältdöden av Erik W Larsson

2) Kortformernas kamp av Tommy Olofsson

3) En samvetsfråga av Susanne Wigorts Yngvesson

4) En förförisk fristad av Erik Thyselius

5) Överdynamiseringskris av Ylva Herholz

NR 5 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...