Hon var analfabet. Ändå har Gunnar D. Hansson utnämnt henne som en kandidat till benämningen ”den svenska skaldekonstens moder”. I Sverige finns en mycket omfattande repertoar av medeltida ballader upptecknade efter framförande av bondkvinnan Ingierd Gunnarsdotter (cirka 1601–1686). Hon kallades länge rätt och slätt ”gumman i Hova”.

Hova ligger i Västergötland och är i vår tid en tätort med ungefär 1 300 invånare. Schlagermakaren Stikkan Andersson kom därifrån, men före honom fanns där alltså en inspirerad kvinna som från historisk synpunkt har betytt mycket mer för inte bara en svensk utan även en skandinavisk sångtradition. Så har danska balladforskare framhållit ”denne utrolige bondekone fra 1600-tallet”, detta därför att ingen enskild traditionsbärare har räddat så mycket av den medeltida balladen till eftervärlden, också därför att ”hun levererer alltid balladekunst i den gamle stil, scenisk anskueligt og fint pointeret”.

Det var i en artikel i Dagens Nyheter våren 2008 som Gunnar D. Hansson skrev om den utanför specialistkretsar tämligen okända svenska traditionsförmedlaren i Hova, och det är i den artikeln han leker med tanken att framhäva hennes betydelse genom att dra till med att kalla henne den svenska skaldekonstens moder: ”Ingierd Gunnarsdotter? undrar någon. Varför fick vi inte veta något om henne i skolan? Eller på universitetet? Eller av lyrikkännarna? Jag undrar samma sak. Om Georg Stiernhielm har fått heta ’den svenska skaldekonstens fader’, vad med samma skaldekonsts moder, varför har hon aldrig fått heta något?”

Den mångbegåvade dalmasen Georg Stiernhielm (1598–1672) gjorde snabb karriär som ämbetsman och visade på olika sätt framfötterna. Men det var först när han skrev sitt pedagogiska hexameterepos Hercules, avsett för en skola i Uppsala som skulle utbilda unga adelsmän, som han på allvar blev efterfrågad i Stockholm, dit han äntligen kallades, detta för att bli svensk riksantikvarie.

”Sångerskan i Hova är ett praktexempel. Hennes repertoar lär ha varit utan motstycke.”

I Danmark, där de medeltida kyrkmålningarna och balladerna omhuldas och älskas mer än de gör hos oss i Sverige, har det länge pågått en diskussion om huruvida de medeltida balladerna räddades från glömska främst tack vare att de traderades muntligt inom folkets breda lager eller om det var vid danska slott och herresäten de vanligtvis fortlevde. I Sverige är det den muntliga traderingen som framstår som avgörande, detta att döma av de uppteckningar som börjar göras redan under 1500-talet, blir vanligare under 1600-talet och sedan kom att genomföras i stor skala under 1800-talet.

Sångerskan i Hova är ett praktexempel. Hennes repertoar lär ha varit utan motstycke. Hon kan framföra ”öfwer 300 gambla wijsor”, rapporterar ett sändebud 1678 i ett brev till Magnus Gabriel de la Gardie, som är den som befaller att någon måste skickas till henne för att göra uppteckningar av de texter hon sjunger. Efter en rad turer ges uppdraget till Gunnarsdotters egen son, Jonas Swensson, som efter att ha tjänstgjort som Kronans befallningsman hade avancerat till ”lagläsare” och häradshövdingens ställföreträdare i Vadsbo.

Några 300 visor upptecknade inte Jonas Swensson efter sin mor, men 58 stycken blev det sammanlagt, och det är naturligtvis en imponerande siffra. Bland dessa finns bland annat den äldsta kända versionen av den berömda naturmytiska visan ”Herr Olof och älvorna”. En handfull av de ballader som fanns på hennes repertoar är kända i Sverige enbart tack vare Gunnarsdotter. Sonens uppteckningar lämnades till Antikvitetskollegiet kring 1680. Inga senare upptecknare har stött på dem på sina exkursioner runtom i Sverige.

Tyvärr återger Jonas Swensson inte melodierna, antagligen därför att han inte behärskade notskrift, men han är mån om den språkliga utformningen av texterna och har säkerligen normaliserat sin mors sång, som rimligen bör ha varit mer dialektalt präglad. Språkhistoriskt domineras uppteckningarna av vad som kallas äldre nysvenska (1526–1732), men föga överraskande har de även inslag av yngre fornsvenska, det språk som talades under senmedeltiden.

Ingierd Gunnarsdotters visor präglas inte av klumpiga omtagningar, överlastade metaforer eller vidlyftiga dialoger. Hennes versioner av de medeltida balladerna är tvärtom förhållandevis korta och stramt komponerade. De har en knapphet i uttrycket men äger ändå den klassiska balladens sceniska åskådlighet.

I Henrik Schücks och Karl Warburgs Illustrerad svensk litteraturhistoria (1896) nämns ”gumman i Hova” och den imponerande sångsamling som upptecknats efter henne, men vid denna tid är hon ännu en anonym traditionsbärare. Hennes identitet var okänd. Det var efterforskningar av balladforskaren Bengt R. Jonsson, som i slutet av 1900-talet ledde fram till att vi fick veta hennes namn och fick hela bakgrunden till uppteckningarna klarlagd.

Den som mer ingående än någon annan har granskat den estetiska karaktären och de motiviska kännetecknen i Gunnarsdotters repertoar är den danske medeltidsexperten Sigurd Kværndrup. Det gör han i en bok som han och jag skrev tillsammans, Medeltiden i ord och bild. Folkligt och groteskt i nordiska kyrkmålningar och ballader (2013). Det var Gunnar D. Hanssons lovord i DN som lockade honom att specifikt gå igenom vad Gunnarsdotter har bidragit med för att bevara den svenska balladskatten, den som finns samlad och utgiven i sju volymer i vår nationalutgåva Sveriges medeltida ballader (1983–2001).

”Konflikter mellan kvinnor och män – eller mellan kvinnligt och manligt – är något som ofta skildras i de medeltida balladerna.”

Kværndrup kom fram till att Gunnarsdotters sånger i formellt hänseende håller sig strikt till den medeltida balladens knäsatta strofformer och rimflätning, att hon framstår som väl medveten om vad traditionen påbjuder, men att hon samtidigt visar en viss kreativ säregenhet. Hennes versioner av de gamla sångerna har slipats ner till det väsentligaste, både i estetiskt hänseende och i gestaltningen av de konflikter som åskådliggörs i texterna. Man kan förmoda att det i hennes fall beror på att hon har sjungit balladerna i årtionden och att de därmed har blivit alltmer finslipade i hennes minne. Vi måste påminna oss om att hon hade lärt sig sångerna utantill, genom att själv höra dem sjungas under sin uppväxt. I hennes minne kan de ha anpassats för att ligga väl till i hennes egen mun, dels för att därigenom bli lättare att komma ihåg, dels för att de genom åren kan ha bibringats en anstrykning av hennes eget temperament och åsikter, exempelvis om kvinnans underordnade position i samhället.

Konflikter mellan kvinnor och män – eller mellan kvinnligt och manligt – är något som ofta skildras i de medeltida balladerna. I Gunnarsdotters repertoar ingick exempelvis den unika våldtäktsvisan ”Väna Sigrid”, som har räddats från glömskan enkom tack vare henne och inte finns upptecknad efter någon annan sångare. Det är en himlaskriande gestaltning av kvinnan som offer och rättslös i ett patriarkalt samhälle.

Visan handlar om en jungfru som har trolovats till en herre vid namn Lage. Herr Lage sänder sina fem bröder och sin morbror Gammal för att hämta henne till bröllopet. Sigrid sitter förväntansfull uppe på loftet, speglar sig och kammar sig, gläds och gör sig fin. Så dyker den tilltänkta svärfamiljen upp och hämtar henne, men innan hon har hunnit möta sin blivande make, lurar morbror Gammal in henne i en lada och våldtar henne. Hon tiger om detta övergrepp ända tills hon ligger med sin make i brudsängen. För maken klagar hon då sin nöd: ”Skam få dine Brudhmän, wore mig intet huld./ Dhe refwe sönder min Grå skind och så mit hufvud guld.”

Vid våldtäkten hade Lages morbror rivit av Sigrids ”Grå skind”, alltså hennes kläder, och förstört hennes gyllene huvudbonad, den som visade hennes status som jungfru på väg till sitt bröllop. Herr Lages bryska svar vittnar om en gammal förskräcklig moral, som på sina håll dessvärre lever kvar även i vår tid: ”Hafwe mine Brudhmän giordt digh någet mehn,/ Så sätt digh på din gångare och rid så hem igen.”

Bruden är inte oskuld. Äktenskapet bryts. Att det är en av brudgummens egna släktingar som har våldtagit henne ändrar ingenting. Sigrid får rida tillbaka till sina föräldrars gård. Den skändade jungfrun kommer aldrig att kunna få en make. Hon är dömd, antyds i sista strofen, att tillbringa resten av sitt liv på fädernegården.

Som en kontrast till denna upprörande visa kan man ställa ”Herr Nils och stolts Inga”, en annan av de medeltida ballader som finns enbart i en uppteckning efter Gunnarsdotter. Det är en ballad i sjutton dramatiskt laddade strofer med omkvädet ”her dantzer både Fruer och Möhr” – här dansar både fruar och mör. Vad omkvädets kvinnor muntert kan dansa till är en frejdig visa om jungfru Inga, som inte finner sig i att hennes far kommer hem från tinget och har bortlovat henne till en herr Tijdeman. Det är inte den man ”Jagh unner bäst” (jag tycker bäst om), svarar stolta Inga sin far och fortsätter: ”Herr Nilss så hafwer Jagh min tro gefwit,/ Honom swijker Jagh aldrig så lenge Jagh lefwer.”

Stolta Inga vet råd och tar kontakt med en vän som för hennes räkning rider iväg till Nils för att framföra den oroväckande nyheten. Peder heter ryttaren som fort ger sig av i denna vackra och schvungfulla strof: ”Herr Peder springer på Rinnaren rödh/ han rijder faster ähn Foglen flögh.” Vid framkomsten visar det sig att Nils sitter i godan ro och ”dricker wijn”, men vid budet om att hans käresta ska giftas bort med en annan karl skjuter han bordet från sig så häftigt att ”den brune Miöden på golfwet flöth”. Han kommer fram i tid för att röva bort bruden mitt framför näsan på herr Tijdeman och rider sedan hem med henne till sin ”Moders gård”, där både han och stolta Inga hälsas välkomna.

Modern lyckönskar de tu och undrar hur Nils kunde lyckas med att röva bort bruden. Hans svar är intressant: ”Jagh want henne hwarken med skiöld eller spiuth./ Medh en skiämptz wijsa togh Jagh henne vth.” Inte med sköld eller spjut lyckades Nils röva åt sig sin älskade, han smugglade ut henne med en skämtvisa.

Just skämtballaden är i mina ögon den mest spännande av de kategorier som den medeltida balladen brukar indelas i. Dessa sex så kallade subgenrer är den naturmytiska visan, legendvisan, den historiska visan, riddarvisan, kämpavisan och skämtvisan. I skämtvisan åskådliggörs den medeltida människans opposition mot samhället, mot tidens hierarkiska ordning och mot trångsynt kristen moral. Den har nära släktskap med medeltidens kontinentala karnevalskultur, närmare bestämt med dess vändning upp och ner av samtidens etablerade föreställningar och föreskrifter.

I nationalutgåvan Sveriges medeltida ballader är ”Stolts Inga” inordnad som en historisk visa. Kategoriseringen kan ifrågasättas. Den borde lika gärna kunna kallas skämtvisa. Hur som helst ligger den i gränsområdet mellan genrerna. Bland de visor som Gunnarsdotter framförde för sin son och som denne upptecknade förekommer inte en enda renodlad skämtvisa. Detta är förvånande, Gunnarsdotter var en kvinna av folket och att det var just bland folket, bland bönder och fiskare, drängar och pigor, som skämtballaderna verkar ha varit mest omhuldade. Riddarvisorna sjöngs först i högreståndsmiljöer, på herresäten och i prästgårdar, innan de nådde fram till bondens eller fiskarens stuga. Skämtvisorna gick av allt att döma i rakt motsatt riktning. Ofta framstår de som parodier på höviska riddarvisor och det gycklas friskt med överheten. Dessutom är riddarvisans platoniska svärmerier mellan riddare och jungfrur ersatta av en ofta ganska ohämmad erotisk frispråkighet.

De folkliga skämtvisornas frispråkighet framstod ännu för 1800-talets vissamlare som betänklig. Vi vet att flera av dem avstod från att uppteckna sådana skabrösa visor. De var inte förenliga med den romantiska föreställningen om balladerna såsom framsprungna ur den friska svenska folksjälen. De som trots allt valde att uppteckna skämtvisor markerade i sina återgivningar tabubelagda runda ord med streck eller drog till med censurerande ”förbättringar”.

Säkert var det nästan lika illa på 1600-talet. Kanske lät Gunnarsdotter bli att sjunga sina mest skabrösa visor för sonen, av moderlig finkänslighet. Om hon inför honom ändå lät undslippa sig en eller annan av de fräcka visor som hon många gånger kanske hade sjungit på kvinnornas egna fester i samband med barnafödsel, de fester som gick under benämningen ”barnsöl” och som kunde bli tämligen vilda tillställningar som pågick under flera dagar, kan man nog även tänka sig att denne betrodde ”lagläsare” i karriären har låtit bli att göra uppteckningar av dem. Det är knappast troligt att han skulle ha ansett dem lämpliga att vidarebefordra till Antikvitetskollegiet i Stockholm.

Hur kan det då låta i skämtballaderna? I dem framställs sexualitet mestadels som något positivt och som en glädjekälla för såväl kvinnor som män. Det händer att en del män råkar illa ut därför att en kvinna utan hänsyn och i lysten yra roffar åt sig njutning. Även det omvända sker, att kvinnor kommer i kläm och far riktigt illa då de blir utnyttjade av kåta karlar som efter förförelsen genast sviker dem. Sexualiteten är alltså inte bara ogrumlad fröjd, utan den kan också vara riskabel, för båda könen.

Kännetecknande för den medeltida skämtballaden är att inte bara mannens utan även kvinnans sexualitet framställs som självklar och uppfordrande och att det dessutom ofta är kvinnorna som tar det erotiska initiativet. Klart är att kvinnans sexuella begär framstår som berättigade, även om de liksom mannens kan gå till överdrift och te sig närmast skräckinjagande, kanske för att mana till försiktighet och för att varna unga kvinnor.

I visan ”Kom till mig en lördagskväll” är det flickan som tar initiativet och instruerar sin älskare, ”Så skall du få det jag lofvat dig,/ Gosse lille”. Hon är även beredd att bjuda på ”en duktig sup” för att göra mannen karsk, och ”Vell du veda nöget mair,/ Lätt dau pau täkket, kryb så nair”.

”Jag är osäker på om Ingierd Gunnarsdotters meriter räcker för att utnämna henne till den svenska skaldekonstens moder. Men klart är att hon har gjort mer än någon annan enskild person för att rädda oskattbara medeltida ballader ur glömskans mörker.”

Ett återkommande motiv i skämtballaderna är jungfruns mödom. Det är en hårdvara som mycket kretsar kring. Några visor handlar om hur listiga män lurar kvinnor med lock och pock, ligger med dem och sedan lämnar dem. Det är de gubbigt anstrukna visorna, säkerligen mest sjungna bland män. Men lika många handlar om hur kvinnor lurar män att de har mödomen i behåll. De skojar friskt om möjligheten att laga den, för de kåtgalna karlarna kommer ändå inte att märka någon skillnad. Så här skamlöst och roligt skildrar en jungfru hur hon har förlorat mödomen:

Min mödom har jag busit och hängt den på en gren
Den grenen var ej långer
men den var temligt tjock
Wid roten var han luden
Aj aj aj så luden
Och skalad uti topp.

Många svenska medeltida ballader har klassgränser som dominerande tema, men bland skämtballaderna formerar sig påfallande många till en sarkastisk kritik av föreställningen att kvinnan var en inte bara fysiskt utan även själsligt underlägsen människa som ständigt hemsöktes av primitiva sexuella drifter och därför borde hållas i tukt och förmaning av den man som ville behålla sin heder. Kvinnans sexualdrift uppfattades som starkare och mer svårkontrollerad än mannens. Evas samröre med ormen i Första Moseboken tolkades som ett bevis på hur lätt förförd en kvinna kunde vara och hur angeläget det var att hålla henne under sträng kontroll.

Till saken hör att kvinnans liv under medeltiden var mer riskfyllt än mannens, på ett sätt som var direkt kopplat till sexualiteten. På grund av den utbredda barnsängsdödligheten var kvinnans medellivslängd kortare än mannens. Skämtballadernas många protester mot den manliga sexualitetens överhöghet blir begripliga i ljuset av detta, inte bara som komisk kritik av mäns erotiska tillkortakommanden, nog så ofta exponerade, utan även som förtvivlad klagan över att en kvinna kunde råka mer illa ut efter en utomäktenskaplig förbindelse än en man.

Visst finns det skämtballader som handlar om annat än konflikter mellan könen, exempelvis den berömda ”Bonden och kråkan” som ursprungligen var en satir över kyrkans rätt att avkräva tionde av bönderna, men mycket ofta gestaltar de ett slags mer eller mindre groteska orddueller mellan kvinnor och män. Att kvinnorna något oftare än männen verkar gå segrande ur dessa orddueller är ett av de tecken som tyder på att många av de anonyma sångare som från generation till generation förde de gamla visorna vidare bör ha varit kvinnor.

Före Gunnarsdotter känner vi inte till namnet på någon folklig traditionsbärare. Efter henne känner vi till en hel del namn. De kringresande upptecknarna på 1800-talet var mest noga med att notera i vilket landskap och på vilken ort de hört balladerna sjungas, men det hände allt oftare att de även noterade sångarens eller sångerskans namn. I vår gemensamt skrivna bok Om kvinnligt och manligt och annat konstigt i medeltida skämtballader (2011) har Gunilla Byrman ett kapitel om en rad beaktansvärda icke-anonyma och alltså namngivna traditionsbärare.

Jag är osäker på om Ingierd Gunnarsdotters meriter räcker för att utnämna henne till den svenska skaldekonstens moder. Men klart är att hon har gjort mer än någon annan enskild person för att rädda oskattbara medeltida ballader ur glömskans mörker.