”So now get up.”

Den våldsamma inledningsscenen – och öppningsfrasen – i Wolf Hall, den första delen av Hilary Mantels Cromwelltrilogi, har redan blivit klassisk. En tovig, femtonårig Thomas vrider sig i rännstenen i Putney, misshandlad nästan till döds av sin far. Decennier senare, med huvudet på stupstocken, hör han än en gång Walters spöke viska samma retfulla fras. För första, och sista, gången i Thomas Cromwells liv är det inte möjligt.

Elva år efter succén med Wolf Hall har nu den sista delen av Mantels makalösa romansvit publicerats, och spekulationerna är i full gång om hon blir den första författare någonsin som tilldelas tre Bookerpris. Det skulle inte förvåna mig. The Mirror and the Light (Harper Collins) är i likhet med de två föregående böckerna stor litteratur, även om den inledningsvis bjuder en del motstånd. Den som har läst första och andra delen har redan stiftat bekantskap med merparten av det omfattande persongalleriet – förteckningen upptar sex hela sidor – och ändå dröjer det en bra bit in i boken förrän man får ordning på alla kappvändare, konspiratörer, hovpersonligheter, reformatörer, diplomater, kyrkomän och oäkta kungaättlingar. Dialogerna, Mantels verkliga mästarprov, börjar glöda först när man har lyckats sortera vem det är som pratar med vem, och varför.

Men, det är en anmärkning på marginalen. Åtta år har varit en lång väntan på att Mantel ska ha ihjäl sin hjälte. När Wolf Hall kom 2009 smög jag upp mitt i natten för att få vara ifred med Cromwell. Uppföljaren Bring up the Bodies (2012) förstörde en semesterresa; familjen klagade över att jag bara ville åka på utflykt för att kunna plöja kapitel efter kapitel i bilen. I efterhand minns jag mycket lite av Provences romerska lämningar och vita städer. Däremot det mesta av den retoriska slagväxlingen mellan Anne Boleyn och Cromwell, när maktkampen dem emellan urartar i den obscena komplott som inte bara kostar drottningen livet utan även kungen ansiktet. Sensmoralen i denna sinnrikt gillrade fälla är långt ifrån okomplicerad.

”Mantel skriver skönlitteratur om en man och en värld som har funnits på riktigt, och hon medger villigt att hon också tar sig vissa konstnärliga friheter.”

Riktigt samma grepp kopplade inte The Mirror and the Light. Boken är mindre dramaturgiskt koncentrerad än föregångarna och tempot långsammare. Det är en annan energi i den åldrande Cromwells flinka manövrerande än i den yngre uppkomlingens strävan mot makten; mer subtil, avvägd. Vid 1536, där boken tar sin början, står Cromwell på krönet av sin osannolika karriär som rikets näst viktigaste person – möjligen den viktigaste, viskar elaka tungor – efter kung Henrik (Henry) VIII. Han är kungens bödel, hans penna och börs, vid enstaka tillfällen kanske också det närmaste kungen har en vän. Ingen annan har samma absoluta sociala gehör, samma förmåga att balansera servilitet och smicker med sträv integritet.

Och orsaken till att han har uppnått denna status är naturligtvis både arv och miljö. Cromwells totala beroende av kronan skänker honom ett personligt manöverutrymme som de etablerade, och rivaliserande, ätterna med sina aktier i nationens styre har svårt att konkurrera med. Hans enkla bakgrund är både akilleshäl och sköld; utan kungens gunst är Cromwell, än en gång, ingen alls. Det är först när hans rivaler lyckas övertyga den halvt gudomlige Henrik om att en simpel krögarson från Putney inte ens i sin vildaste fantasi skulle kunna föreställa sig en plats på hans tron som bandet dem emellan bryts.

Mantel skriver skönlitteratur om en man och en värld som har funnits på riktigt, och hon medger villigt att hon också tar sig vissa konstnärliga friheter. En för honom obekant dotter dyker upp från Holland. Walter, Cromwells far, beskrivs som en alkoholist och råskinn, vilket är styrkt i källorna. Men också, mer tveksamt, som smed. Mördade huvudpersonen verkligen, som pojke, ett annat barn? Och inte kan historien om den inköpta tigern vara sann?

Det är en värld av rika dofter, av taktila material, över årstiders ljusspel, helt främmande och samtidigt märkvärdigt välbekant, där religiösa sofisterier reducerar levande människor till fet aska och männens locker room talk flödar fritt och obekymrat. Här finns inga trigger warnings och befriande lite av försök att förklara, motivera eller avfärda normer eller sedvänjor som vi idag inte vill kännas vid. Istället bjuder Hilary Mantel på en gedigen historielektion om det europeiska 1500-talets stormaktsstrider, handelsvägar, innovationer, måleri och kokkonst.

Sentida forskning styrker också hennes mer nyanserade bild av en synnerligen komplex huvudperson: en rikt begåvad meritokrat mitt i ståndssamhället, fullt kapabel till det våld som en brutal värld krävde. Men också en person med empati och inlevelseförmåga; som alla verkligt framgångsrika maktspelare mottaglig för stämningar och känslor. När Anne Boleyn förlorat maktkampen ser han till att en särskilt skicklig – och nykter! – fransk bödel hyrs in för att så smärtfritt som möjligt skära henne i två delar. När hon lyfter handen för att rätta till hättan över håret vill han skrika åt henne att ta bort den, att hon kan skada sig på det skarpa stålet.

Denna bild skiljer sig markant från den gängse av den historiske Cromwell, som en äregirig fixare, buse och torped. I Mantels skildring är han allt detta, men också en man som arbetar för högre mål.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Reformationen svepte över Europa, och det framkommer snart att Cromwell är beredd att ta en avsevärd personlig risk för att skynda på den utveckling som Gustav Vasa drev igenom i Sverige från 1527 och framåt. Men om Henrik VIII:s brott med den katolska kyrkan framställs som i huvudsak drivna av köttsliga och pekuniära motiv, framstår Cromwells intresse också som genuint existentiellt. Dels därför att hans kvarlämnade brev har visat på en stark personlig religiositet, dels därför att hans bakgrund sannolikt även här spelade en stor roll för hans ställningstagande i vad som skulle bli en permanent tudelning av den europeiska kristenheten. Den man som stängde de brittiska klostren och verkade för att Bibeln skulle översättas till engelska var en autodidakt och en köpman, tillräckligt lärd för att ifrågasätta slafsig teologi, tillräckligt bekant med fattigdom för att avsky hur de medellösa pungslogs, tillräckligt mycket realpolitiker för att känna igen högst världsliga maktanspråk. Likt Luther hade han svårt att acceptera någon ställföreträdare mellan sin egen exceptionella person och Gud.

Mantel ger oss en hjälte som med svenska mått mätt skulle kunna beskrivas som ett mellanting mellan en Vasa och en Oxenstierna, men som bara går att föreställa sig i fuktig, brittisk mylla. Och det med ett språk och en röst som utan ansträngning talar genom seklerna men som tycks vara helt omöjlig att översätta.

Läs trilogin på engelska. Den är oförglömlig.