VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Ok, boomer

Av Jonas Elvander

Det är en allmänt erkänd sanning att ungdom är att föredra framför ålderdom. En åldrad man är, som Yeats formulerade det (i dikten ”Sailing to Byzantium”), ”ett eländigt ting, en uppsatt sliten rock”. Så kanske mer idag än under någon annan epok i historien, inte minst i det våldsamt ålderssegregerade Sverige.

Ungdom är ett tillstånd som alla bör eftersträva, även om man de facto inte längre tillhör den. På grund av denna ungdomsfixering är det också en utbredd uppfattning att dagens unga är en ovanligt bortklemad generation. Dessa millennials har på grund av flumskolan och sina ständigt hovrande helikopterföräldrar inte tvingats ta examen i livets hårda skola och kan därför istället ägna sig åt att marknadsföra sig själva på Instagram och bli personligt kränkta när de konfronteras med delar av verkligheten som misshagar dem. Det här är en syn som ibland är lätt att instämma i, till och med för andra millennials, såsom undertecknad. Den skrapar dock bara på ytan av ett mer komplext fenomen.

Om millennialgenerationen är en ovanligt självupptagen och lättkränkt samhällsgrupp, är den också unik i ett annat avseende: det är den första generationen på hundratals år som kommer att få det sämre ekonomiskt ställt än de två föregående. Detta tar sig tydligast uttryck i ett fenomen som fått allt större uppmärksamhet de senaste åren, nämligen den alltmer markanta politiska polariseringen mellan unga och gamla i västvärlden. I Demokraternas primärval i USA 2016 hade socialisten Bernie Sanders stöd av 72 procent av väljare mellan 17 och 29 år, medan centristen Hillary Clinton bara fick 28 procent av deras röster. Totalt fick Sanders större stöd av väljare under 30 än Clinton och Donald Trump tillsammans. I åldersgruppen över 65 var förhållandet det rakt motsatta: Clinton vann med 71 procents stöd mot Sanders 27 procent. I årets primärval har denna tendens varit om möjligt ännu starkare i kampen mellan Sanders och Joe Biden. Även i Storbritannien syns samma fenomen i stödet för Labour respektive de Konservativa i de senaste årens val. En annan indikator är synen på samhällssystem. Enligt undersökningar föredrar omkring 35 procent av amerikaner under 30 år numera socialism medan en majoritet förkastar det kapitalistiska systemet. I gruppen 65+, som vuxit upp under kalla kriget, är siffrorna 56–15 till fördel för kapitalismen.

Denna växande politiska klyfta mellan unga och gamla gäller på intet sätt överallt. I Östeuropa har de yngre generationerna istället radikaliserats högerut och stödjer i regel nationalistiska och ultrakonservativa partier. Men den är tillräckligt påtaglig i större delen av västvärlden för att röna akademisk uppmärksamhet. I Generation Left går Keir Milburn, lektor i politisk ekonomi vid universitet i Leicester, till botten med fenomenet. Han koncentrerar sig främst på Storbritannien och USA där denna tendens är starkast idag.

För att förstå vad som utmärker generationen millennials, det vill säga: personer födda mellan 1982 och 2003 (avgränsningarna varierar något), måste man enligt Milburn först förstå vad en generation är. Han lånar sin definition av den ungersk-tyske sociologen Karl Mannheim, som för 100 år sedan ställde sig samma fråga. Enligt honom kan en generation inte bara reduceras till personer födda under samma tjugoårsperiod. För att det ska vara relevant att tala om generationsskillnader krävs att sociala och kulturella förändringar i samhället gör att människors attityder förändras så snabbt att anpassningen av traditionella synsätt och uttryck till utvecklingen omöjliggörs. Sådana brott tar sig i regel uttryck i särskilda, omvälvande händelser. Eftersom äldres syn på världen redan har koagulerat till ett förgivettagande av den så som den är har de svårare att acceptera de förändringar som en destabiliserande händelse kan medföra. Yngre människor har dock ingen färdig världsbild baserad på tidigare erfarenheter som de kan tolka världen genom. De har därför lättare att ta till sig de nya fenomen som händelsen medför eftersom de så att säga kommer närmare dem.

Begreppet millennials har använts sedan Neil Howe och William Strauss myntade det i boken Generations. The History of America’s Future, 1584 to 2069 från 1991. Men enligt Milburn var finanskrisen 2008 den händelse som definitivt fick dem att formas till en generation med en gemensam identitet. Krisen och den därpå följande åtstramningspolitiken bidrog, menar han, till att avslöja och samtidigt accelerera samhällsprocesser som hade pågått under ytan i 40 år. Det faktum att reallönerna har stagnerat under de senaste årtiondena i stora delar av västvärlden samtidigt som ekonomin har drivits på av lånefinansierad spekulation, inte minst på den ständigt blomstrande bostadsmarknaden, har gjort att klyftan mellan unga och gamla sakta har växt i det tysta. Eftersom unga är mer beroende av lön än äldre människor, som ofta är ägare till hus vars värde ständigt ökar, är klyftan idag, ett decennium efter krisen, större än någonsin.

2016 hade en genomsnittlig brittisk millennial i 20-årsåldern redan tjänat 8 000 pund mindre än genomsnittet i den föregående generationen. Det årtionde som just tog slut var enligt beräkningar det med svagast löneökningar i Storbritannien sedan Napoleonkrigen. I USA har reallönerna för den fattigare hälften av befolkningen inte ökat sedan början av 1970-talet. Eftersom millennials inte äger sina bostäder är de också beroende av hyresnivån, något som har gått upp lika stadigt som huspriserna. I Storbritannien beräknas millennials spendera 44 000 pund mer på hyra under perioden mellan 20 och 30 års ålder än vad baby boomers gjorde i motsvarande ålder.

Hela den stora förmögenhet på 2,7 biljoner pund som har skapats i Storbritannien sedan 2007 har gått till dem över 45, varav två tredjedelar till dem över 65. Samtidigt har åldersgruppen mellan 16 och 34 fått se sin samlade förmögenhet krympa med 10 procent. Ålder har med andra ord blivit en av de modaliteter genom vilken klass levs, på samma sätt som etnicitet och kön. För de flesta har det aldrig varit så bra att vara gammal som idag. Förra året fick denna allt bittrare intergenerationella konflikt till och med sin egen medieslogan i och med uttrycket ”ok boomer”, ett föraktfullt sätt för unga amerikaner på sociala medier att avspisa äldre debattörer ur baby boomer-generationen som inte förstår de yngres klagomål och som tycker att vi lever i den bästa av alla tänkbara världar.

Finanskrisen raserade enligt Milburn en gång för alla den pelare som det ekonomiska systemet har kunnat luta sig mot under den moderna epoken: aspiration, det vill säga: förväntningen att levnadsstandarden kommer att öka, om inte för en själv så i alla fall för ens avkomma. Detta har gjort att nyliberala nyckelbegrepp som humankapital i stort sett har förlorat sitt innehåll för yngre människor. På en arbetsmarknad där utbildning inte längre är en garanti för ett välbetalt jobb (men definitivt för privat skuldsättning) framstår ”investeringar i sig själv” som alltmer meningslösa. Milburn menar dock att vissa millennials besatthet av sociala medier bör förstås som ett försök att göra just det i den domän där man fortfarande kan tjäna pengar. Killars och tjejers försök att bli kända youtubers och influerare bör ses som entreprenöriella försök att undkomma en prekär arbetsmarknad.

Det tog dock ett tag för krisen 2008 att ”äga rum”, menar Milburn. De stödpaket som antogs för att rädda bankerna gjorde att händelsen så att säga ”sköts upp”. Åtstramningen som sedan följde gjorde att skulden för krisen förflyttades så att de ansvariga hamnade i skuggan. Det var först i och med proteströrelserna 2011, från Syntagmatorget i Grekland och Puerta del Sol i Madrid till Zucotti Park i New York och studentstrejkerna i England, som krisen 2008 ägde rum politiskt. Gemensamt för dessa nya vänsterrörelser var deras benägenhet att organisera sig i öppna församlingar där alla gavs lika stor rätt att tala.

Milburn gör en stor poäng av de terapeutiska dragen i dessa ”folkråd”, där personer vittnade för varandra om sina ekonomiska problem. På samma sätt som den andra vågens feministiska rörelser på 1970-talet ägnade sig åt medvetandegörande möten för att politisera och mobilisera kvinnor som annars aldrig träffade varandra i något annat sammanhang, gjorde dessa möten att medlemmarna blev varse att de inte var isolerade i samhället. Konsekvenserna av dessa mobiliseringar lät inte vänta på sig. I Grekland och Spanien ledde det till ett snabbt uppsving för partierna Syriza och Podemos, medan det brittiska Labour-partiet togs över av dess vänsterfalang med hjälp av en ung gräsrotsrörelse. I USA kan startskottet för den då relativt okände senatorn Bernie Sanders osannolika politiska uppstigande sägas ha varit Occupy Wall Street-protesterna 2011.

Det faktumet att alla dessa rörelser hittills har misslyckats med sina direkta politiska mål (möjligen med undantag för Podemos som nu sitter i regeringsställning) innebär inte att de har misslyckats på längre sikt. De partier som har bestraffats hårdast för krisen är mitten-vänsterpartier. Denna ”tredje vägens” socialdemokrati, med galjonsfigurer som Tony Blair, Gerhard Schröder och Bill Clinton, var instrumentell för nyliberalismens konsolidering i västvärlden. Om dessa partier idag inte helt har ”pasokifierats” som i Grekland, Frankrike och Nederländerna, befinner de sig i alla händelser överallt under ständig attack från vänster.

Milburns analys är mestadels övertygande. När det gäller att ge förslag på hur denna ”Generation Vänster” ska lyckas förändra världen är resultaten dock inte lika imponerande. Han pekar på att idén om vad vuxenhet innebär håller på att förändras på grund av olika ekonomiska och sociala processer. Till exempel gifter sig dagens unga i regel tio år senare än föregående generationer, och många flyttar hemifrån långt senare än förut. Eftersom de flesta förmodligen aldrig kommer att ha råd att köpa ett eget hem menar han att denna generation är den första som kan komma att göra sig av med privat egendom som koncept. Istället hävdar han att millennials, som är socialiserade i en uppkopplad värld där tillgång till information och tjänster ofta är gratis, kan göra idén om allmänningar (commons) gångbar i resten av samhället. Han ser också framför sig hur pensionärer ska befrias från sitt beroende av finanskapitalet (eftersom pensionsfonder ofta är beroende av finansmarknaderna) och ingå en politisk allians med de unga. Frågan hur det ska gå till i praktiken lämnas dock obesvarad. Det är en vag och förvånansvärt torftig slutsats på en annars stark argumentation.

Det finns också flera angränsande teoretiska perspektiv som lyser med sin frånvaro i boken. Milburn är inte först med iakttagelsen att ungas situation idag på många sätt är radikalt annorlunda jämfört med för bara ett par decennier sedan. Ingen referens görs till exempelvis Guy Standings klassiska texter om prekariatet. Även moderna generationsmotsättningar har studerats förut. I slutet av 1990-talet myntade den danske sociologen Gøsta Esping-Andersen begreppet ”chrono-politics” för att beskriva den då gryende konflikten mellan unga och äldre (detta begrepp har fått viss spridning i USA på senare tid för att diagnosticera situationen där).

Esping-Andersen drog även slutsatser som Milburn inte gör. Enligt honom är denna intergenerationella konflikt asymmetrisk till de äldres fördel: de äldre generationerna har fördelen att de är mer politiskt organiserade än yngre, och de gynnas av att unga inte är intresserade av att reducera förmåner för äldre, eftersom det skulle drabba dem själva senare, utan snarare vill öka allas förmåner. Det är alltså billigare och röstmässigt mer lukrativt för politiker att tillgodose de äldres politiska önskningar. Det får anses vara en svaghet att Milburn inte tycks vara medveten om denna litteratur.

Bokens övergripande slutsats håller dock. Det är en vedertagen uppfattning att människor blir mer konservativa med åren, enligt Winston Churchills klassiska devis. Så har det ofta sett ut. Men en förutsättning för att det ska ske är att de unga till slut når en position där de börjar tjäna på konservativ politik. Att så många ur baby boomer-generationen så lättvindigt kunde överge sina 68-ideal berodde förstås på besvikelsen över den reellt existerande socialismens katastrofala misslyckande, men till stor del också på att dåtidens kapitalism erbjöd dem ett bättre liv än deras föräldrar hade haft.

Dagens unga, som i många västländer ofta varken kan räkna med att bli husägare eller medelinkomsttagare, har dock inte mycket att hoppas på. Om inget drastiskt görs politiskt kommer de i många fall att ta med sig sin prekaritet in i vuxenlivet. Ett sådant tillstånd gör att man inte längre kan räkna med att de gamla lagarna om ålderdomens tilltagande konservatism kommer att gälla framöver. Om man inte har något man är rädd att förlora, är man inte heller rädd för att ta politiska chanser.

Det är ännu för tidigt att säga vad coronakrisen kommer att leda till, men om även de mest optimistiska prognoserna visar sig stämma är det troligt att den bara kommer förstärka denna dynamik. 26 miljoner arbetslösa i USA talar sitt tydliga språk. Trots att äldre är mer sårbara för själva viruset, är det ett statistiskt faktum att ekonomiska kriser på lång sikt framförallt drabbar den generation som just har trätt in eller är på väg in på arbetsmarknaden. Man kan därför förvänta sig ännu mer ”kronopolitik” i framtiden. Mycket tyder också på att den nästkommande generationen, generation Z eller ”zoomers”, i många frågor står ännu längre till vänster än millennials.

En risk är visserligen att många lockas av extremhögern i takt med att de blir äldre. Men det faktumet att den stora majoriteten av de unga, till skillnad från de äldre, bor i urbana och multikulturella miljöer idag borde enligt Milburn göra dem immuna mot det. Man kan bara hoppas att han har rätt. Oavsett vilket, står det klart att så länge en tillräckligt stor del av baby boomer-generationen är i livet kommer de i kraft av sitt antal att avgöra de flesta politiska val till konservativa partiers fördel. Men det tillståndet kommer inte att vara för evigt.

Mest lästa just nu

1) Demagogins kultur av Fredrik Johansson

2) Jag blev så ensam av Per Brinkemo

3) Kontrollapparaten av Jojje Olsson

4) Utanför och innanför av Christian Abrahamsson

5) Vägen till världsstaten av Martin Lagerholm

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Migrationsfrågan av Thomas Gür

2) Fysiker är också människor av Daniel Helsing

3) Ett åsiktsbyte om Israel av David Andersson

4) Från hövdingadömen till svensk stat av Erik Petersson

5) Den svenska näktergalen av Johan Stenström

NR 5 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...