Redan första gången vi valde att anlita Anders som intervjuare i februari 2002 blev jag mycket imponerad av Anders intelligens, professionalism, humor och ödmjukhet. Vi befann oss i Utrikespolitiska institutets vackra lokaler på Lilla Nygatan 23 och Anders skulle sätta en så kallad ”påa” till en intervju som han senare under dagen skulle utföra för ett av Johnsonstiftelsens många TV-program som sändes i TV8 på den tiden.

Vis av skadan från erfarenheten av, ofta nervösa och osäkra, programledare frågade jag Anders om han behövde öva lite? Nej, svarade Anders, det behövs inte, men är det något särskilt du vill att jag ska betona? – Jag svarade skämtsamt att han ju kunde nämna de vackra lokalerna. Anders satte ”påan” direkt utan omtagning – ”Välkommen till Utrikespolitiska institutets vackra lokaler där vi i kväll ska intervjua David Kimche i programmet Global Axess”. Den satt perfekt och det behövdes ingen omtagning. Därefter välkomnade Anders alltid alla tittare till den vackra miljön i vilka våra intervjuer gjordes och han behövde i stort sett aldrig under de cirka tio åren som han utförde intervjuer åt oss någonsin ta om sina ’påor’ eller ’avor’.

Skälet till att Anders med en sådan självklarhet och naturlighet kunde introducera Tv-programmen, och hans suveräna avslappnade intervjukonst, var nog att han tidigt blev vaccinerad mot ’den stora fåfängan’ det vill säga den frestelse att identifiera sig med sin persona som hotar alla som blir ”kända i radio och Tv” som det hette när Anders var ung.

Anders brukade ibland berätta om hur detta gick till. När han som ung Tv-man började synas i rutan hade han erhållit en försändelse som skulle hämtas och utkvitteras på posten. Anders ställde sig i kön och väl framme vid luckan begärde postkassörskan legitimation! Anders hade glömt den och förklarade vem han var – känd från Rapport! Det imponerade föga på kassörskan. Anders insåg nu att han stött på patrull. Sonika vände han sig om till den nu redan långa kön som ringlade bakom honom och sade med hög röst, utstrålande sin sedvanliga charm: ”Kassörskan här framme känner inte igen mig. Jag jobbar på Rapport – är det någon som kan intyga vem jag är?” En lång rad av huvuden med förvånade uppsyner svängde nekande fram och tillbaka.

Anders brukade berätta denna sedelärande historia i syfte att beskriva risken med den uppblåsthet och högfärd som han ansåg ofta drabbar med kändisskapet. Denna Anders egenskap av ödmjukhet gjorde det mycket roligt och avslappnat att umgås med den intellektuellt mycket vakna, kunnige och briljanta Anders. Man umgicks med Anders och inte med en Tv-personlighet.

Våra tankar går till hans familj.

Kurt Almqvist

VD, Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål /  Axess TV och magasin