Ett lik som visar sig vara hundra år gammalt hittas i en gruvgång i Dalarna. Liket håller ett kors i ett krampaktigt grepp i sin hand. När det visar sig att korset är en del av en nyckel, där den andra delen utgörs av en stjärna, och att denna nyckel öppnar nedgången till underjorden, där en närmast metafysisk kunskap ligger förborgad – ja, då förstår man att detta är en äventyrsroman av ett mer ovanligt slag. Lägg till det historien om att kors och stjärna en gång hittades av Sven Hedin i Mongoliet, skickades till August Strindberg i Paris för alkemistisk analys, som i sin tur skickade dem till sin brorson Nils, som kom på att stjärna och kors kunde hettas upp och på så sätt projicera en tredimensionell bild över var denna nedgång i underjorden befinner sig, och att Andrée-expeditionen i själva verket sattes i verket för att hitta dit – då har ni en berättelse som på ett magiskt sätt suddar ut gränsen mellan verklighet och fantasi, mellan historia och skönlitteratur.