Mystik i maktens tjänst

Den ryska ortodoxa kyrkans situation förändrades radikalt i slutet av 1980-talet under Michail Gorbatjovs glasnost. Förföljelse och marginalisering ersattes av en privilegierad ställning i samhället. Den största skillnaden är att antalet öppna kyrkor har ökat från 7 500 till dagens 26 600, alltså tre gånger så många som under tidigt 80-tal. Klosterväsendet, med sina gamla anor i Ryssland, har fått en ny blomstring, och antalet kloster har ökat från ett femtontal till nästan 700. Statistiken visar att kyrkan står stark trots en lång förföljelsetid, som varade i 70 år.

Kyrkan leds sedan 1991 av patriarken Alexij II, som växte upp under mellankrigstiden i det självständiga Estland. Han kommer från en tysk-baltisk förryskad adelsätt, von Ridiger. Han har alltså en intressant och annorlunda bakgrund för att vara ledare för Ryska ortodoxa kyrkan.

Det är dock fortfarande relativt få som besöker kyrkorna. Liksom i många andra länder förknippas kyrkan med övergångsriter i en människas liv såsom dop, vigsel och begravning, samt med särskilda högtider och då i Ryssland framför allt påsken. Drygt 80 % av alla ryssar kallar sig ändå ortodoxa, medan bara drygt 40 % menar sig vara troende. Ortodoxi har i högsta grad med identitet att göra. Efter Sovjetunionens fall känner sig många ryssar vilsna.

Ett stort problem för kyrkan är att den aldrig har gjort upp med sitt sovjetiska förflutna. Flera av kyrkans nuvarande högsta ledare tillsattes redan under Sovjettiden. Många av biskoparna har anklagats för att ha varit medlöpare till den gudlösa statsmakten och flera sägs också vara före detta KGB-agenter. Under senare år har uppgörelsen med det sovjetiska förflutna nästan avstannat. Skuldfrågan förefaller nästan avskriven, här liksom inom andra områden av det ryska samhället av idag.

I denna omtumlande nya situation för kyrkan finns det anledning att diskutera dess inflytande både ifrån historisk och nutida synvinkel. När Kievriket, Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands gemensamma föregångare, antog kristendomen från Bysans för ettusen år sedan, år 988, inlemmades detta östslaviska område i en kristen östromersk kultur och i en kyrka som vi numera kallar den ortodoxa. Den ryska ortodoxa kyrkan idag kan karakteriseras av två särdrag som båda har sina rötter i detta förhållande: för det första dess lojala förhållande till makten och särskilt till olika stormaktssträvanden och för det andra dess mystik och dess traditionsbevarande.

I en ortodox hymn som sjungs i Ryska kyrkan på juldagen jämförs kejsar Augustus och Kristus. De levde under samma tid och hade samma vision om ett världsrike, ett imperium. Båda ville ena världen under en härskare:

När Augustus ensam styrde på jorden,
upphörde människornas mångstyrelse,
och när Du blev människa genom den
Allraheligaste,
försvann mångguderiet av avgudar.
Under ett världsrike var städerna,
i en gudomlig makt vann hedningarna tro.
Människorna inskrevs genom kejsarens befallning,
vi troende skrevs in i Guds namn,
hos Dig, vår Gud, bliven människa.
Stor är Din nåd, Herre, pris vare Dig.

Det var denna föreställning om den nära förbindelsen mellan imperium och kristendom som Kievriket ärvde vid kristnandet. Imperiet betydde för Kievrikets invånare Bysans, men Kievriket och sedan Ryssland var politiskt inte en del av denna stormakt men ingick i något som närmast skulle kunna kallas ett bysantinskt samvälde. När Bysans hade fallit år 1453 uppkom olika föreställningar om att Ryssland nu skulle överta arvet från det kristna romerska världsriket, det övertagande som historikerna kallar translatio imperii eller i ryskt sammanhang Tredje-Rom-tanken. Det gamla Rom hade fallit och likaså det nya Rom, som var ett annat namn på Konstantinopel, och nu var det Moskvas tur att förvalta världsrikesarvet.

För många ryska konservativa tänkare på 1800-talet som poeten Fjodor Tiuttjev men också för Fjodor Dostojevskij var föreställningen om imperiet och den ortodoxa kyrkan nästan identiska. Kyrkan var garanten för den imperieuppehållande ideologin.
Det är hela denna föreställning om kyrka-stat och kyrka-imperium som har aktualiserats än en gång idag.

Trots Sovjetunionens fall är Moskvapatriarkatet (ett annat officiellt namn för kyrkan) fortfarande verksamt inom nästan hela det tidigare sovjetiska territoriet, och på kyrkans karta finns alltså detta välde fortfarande nästan intakt. Det har grundats självständiga ortodoxa kyrkor i både Ukraina och i Estland, men också här finns det församlingar underställda Moskva. Särskilt makten över Ukraina är viktig för kyrkan. Patriarken har titeln patriark av Moskva och allt Rus. Rus är det historiska namnet för Kievriket men fick under sovjettiden i kyrkans språkbruk snarast betydelsen av Sovjetunionen. Alexij II har uttalat sitt stöd för ryssarna i de tidigare sovjetrepublikerna när dessa ansett sitt språk och sina rättigheter hotade, och han besökte till exempel Lettland 2006 med detta ärende. Han mottogs där nästan som en statschef. Det finns en stor samstämmighet mellan den ryska statsledningen och kyrkan när det gäller agerandet gentemot de forna sovjetrepublikerna.
Kyrkan talar ofta om betydelsen av patriotism och präster är närvarande i de väpnade trupperna och det heter i ett officiellt kyrkligt dokument:

”Om någon vägrar att dö för sin tro och fosterlandets frihet, så dör han som en brottsling eller som en slav; om man dör för tron och fosterlandet – så mottar han livet och kronan i himlen.”

Det kanske viktigaste som hänt inom kyrkan under åren efter Sovjetunionens undergång är helgonförklaringen av kristna som dödats av sovjetmakten för sin tros skull. De kallas nymartyrer. Nya helgonlegender, nya hymner och nya ikoner har författats och målats över dessa martyrer och hela den ryska kyrkokalendern har radikalt förändrats genom införandet av alla nya dagar till nymartyrernas minne. Vitorna innehåller ofta gripande berättelser om stort lidande och stort mod.

Ofta framstår dessa nymartyrer som bevarare av det heliga Ryssland gentemot det onda Sovjetunionen. I några av helgonförklaringarna är det politiska imperiebevarande innehåller uppenbart, som i helgonförklaringen av kejsarfamiljen där Nikolaus den andre framställs som en härskare som på alla sätt försökte rädda och beskydda sitt rike. Hans abdikation uppfattas som ett sista försök från hans sida att genom att ödmjuka sig förhindra revolution och inbördeskrig.

En av 1700-talets stora amiraler, Fjodor Usjakov, har nyligen helgonförklarats. Här är förhållandet mellan kyrka och imperium ännu starkare. Usjakov besegrade både turkar och fransmän i viktiga sjöslag. De få kanoniseringar som gjordes under slutet av Sovjettiden hade också alla en geopolitisk underton: det var två biskopar som hade missionerat och upprättat den ortodoxa kyrkan i USA respektive Japan och Dmitrij Donskoj, storfursten som besegrade tatarerna på Kulikovofältet 1380.

Ännu starkare är detta politiska motiv i de ryska ortodoxa extremisternas tankevärld. En rysk soldat, Jevgenij Rodionov, som dödades av tjetjenska rebeller 1996, enligt uppgift eftersom han vägrade att på deras uppmaning ta av sig sitt halskors, har helgonförklarats av extremisterna och en kult håller på att utvecklas. På ikoner är han klädd både i ängladräkt och camouflageuniform. Kyrkohymner har skrivits till honom och en kyrka har uppförts till hans minne. Kulten erkänns inte av kyrkoledningen. Men de nationalistiska och imperialistiska extremisterna har kallat honom den första martyren i ”Det femte imperiet”. Det är extremisternas namn på den nya ryska stormakt som de drömmer om (Första imperiet var Kievriket, andra Moskvariket, tredje det ryska imperiet med Petersburg som huvudstad och grundat av Peter och det fjärde Sovjetunionen).

Den syn på förhållandet kyrka och stat som Kievriket övertog från Bysans förutsåg egentligen inget konkurrensförhållande dem emellan som i Väst, utan en samverkan utan uppgående i varandra, det som med en bysantinsk term kallas symfoni. Den har alltid varit idealet i den ryska ortodoxa kyrkans syn på förhållandet till staten, men verkligheten har snarast varit att tsarmakten har införlivat kyrkan i sina domäner. Starkast skedde detta under tiden från Peter den store och fram till revolutionen 1917, då kyrkan förlorade sin självständighet och inte längre styrdes av ett eget överhuvud, en patriark, utan av en världslig inrättning, den heliga synoden med tsaren som sin högste ledare.

Under Sovjettiden ersattes tsartidens förödmjukande beroende av den världsliga makten av förföljelser och hot om förintelse. Vad kyrkan önskar nu, när Sovjetunionen gått under, är en återgång till symfonin som uttryck för relationen mellan kyrka och stat. Om den katolska världsbilden innebär en föreställning om en universell kyrka, så innebär arvet från Bysans föreställningen om ett världsrike med en kyrka i symfoniskt förhållande till den världsliga makten.

Det är alltså symfonin som på olika sätt bestämmer förhållandet mellan kyrka och stat i dagens Ryssland. Kyrkans legala status har till exempel förändrats radikalt från den yttersta marginalisering som karakteriserade dess plats i den kommunistiska lagstiftningen. I konstitutionen från 1993 stadfästes att alla religioner var likställda och att det inte skall finnas någon statsideologi i Ryssland. Den nu gällande religionslagen från 1997 gör ett avsteg från dessa principer till den ryska ortodoxa kyrkans fördel då det heter i preambeln, alltså i förklaringen av själva förutsättningen för lagen:

”/…/utgående från att Ryska federationen är en världslig stat, men erkännande den särskilda roll som ortodoxin haft i Rysslands historia, i dess tillblivelse och i utvecklingen av dess andlighet och kultur.”

Trots avsaknaden av nationell ideologi i konstitutionen så nämns Gud som landets beskyddare i den nya texten till nationalsången. Vladimir Putin har förklarat att han är troende ortodox och han har talat om en personlig omvändelse; samma sak gäller den nytillträdde presidenten Medvedev. Medvedev har berättat att han lät döpa sig som vuxen och att dopet förändrat hans liv. Mötena mellan patriark och president iscensätts som möten mellan två likvärdiga statschefer. Under påsknatten 2008, då Putin och den tillträdande presidenten Medvedev tillsammans deltog i påskgudstjänsten i Kristi frälsarekatedralen höll Medvedev ett kort tal där han bland annat yttrade:

”På den heliga påskdagen skulle jag vilja poängtera att just under er tid som patriark har den ryska ortodoxa kyrkan blivit en ytterst viktig del av det ryska samhället och fortsätter att utöva ett märkbart positivt andligt inflytande på dess utveckling.”

Så fungerar symfonin i dagens Ryssland. Landet är samtidigt sekulärt och ortodoxt.
Bevarandet av landets enhet och endräkt är en fråga som drivs både av kyrkan och av den världsliga makten också idag. I samband med överlämnandet av en orden till patriarken gjorde Putin häromåret följande uttalande:

”Alexij den andra blev den ryska ortodoxa kyrkans ledare i en brytningstid för den ryska historien. Det var en period av plågsamt sökande efter moraliska värden. Patriarken har en enorm personlig förtjänst i att både samhället och kyrkan då kunde undvika en splittring och bevara enheten.”

Argumentet om endräkt är detsamma som formulerades i juldagshymnen som citerades tidigare. Putin har sammanfattat ortodoxins särskilda roll som att det utan ortodoxi inte finns något Ryssland och att det utan Ryssland inte finns någon ortodoxi. Samtidigt har presidenten uppgiften att hålla samman en multietnisk statbildning där en stor grupp människor är muslimer eller tillhör andra trosriktningar. Många står främmande för all form av religion och känner kanske också en nostalgi för det försvunna ateistiska Sovjetunionen. Det håller trots allt inte på att införas några teokratiska inslag i dagens Ryssland, men nästan alla politiska aktörer uttrycker sin välvilja gentemot den ortodoxa kyrkan, allt från kommunistledaren Ziuganov till ledarna för de numera små liberala politiska grupperna. Många i den nya ledningen är vuxendöpta precis som presidenten.

Många ryska nationalistiska grupper stödjer också kyrkan och det finns ett antisemitiskt element både hos många av dessa och hos delar av kyrkan. Kyrkoledningen har tagit avstånd mot antisemitismen, men utan den skärpa som skulle behövas i detta sammanhang.

Kyrkan uppfattar sig alltså som samhällsbevarare och samhällsbeskyddare. Den har nyligen formulerat ett sjuttiosidigt socialt program där den tar på sig denna roll. Dokumentet innehåller förhållningssätt till samhället, vilket är alldeles nödvändigt idag, när många önskar ett svar från kyrkan i olika samhällsfrågor. Programmet fördömer abort, stamcellsforskning och homosexualitet men uttalar sig försiktigt undvikande i fråga om preventivmedel. Kyrkan har också engagerat sig i den moderna ekonomin. En kod för etik inom näringslivet har tagits fram för att förbättra affärsmoralen i landet.

Kyrkan kräver att få vara närvarande i fängelser och på sjukhus och kanske framför allt inom krigsmakten. De kraven har också uppfyllts. Muslimerna har protesterat mot närvaron av kristna symboler i statsvapnet, alltså korset i dubbelörnen, men också mot de ikoner som finns uppsatta i olika offentliga byggnader. Protesterna förefaller inte ha lett till några som helst förändringar.

Förhållandet till andra kyrkor är kyligt och kan uppfattas som en spegel av Rysslands förhållande till väst idag. Synen på de den katolska kyrkan är negativ, eftersom den ortodoxa kyrkan ställer sig avvisande till dess alltmer fasta etablering i Ryssland idag. Det finns dock också ett gemensamt intresse hos de båda kyrkorna att värna och befrämja kristna värden i dagens Europa, vilket också då och då ventileras i de officiella mötena kyrkorna emellan.

Den ortodoxa kyrkan försöker på alla sätt bekämpa vad man kallar proselytism, värvande av medlemmar från ett trossamfund till ett annat. Därav följer också kritiken mot olika nyandliga rörelser verksamma i Ryssland. Likaså är förhållandet till olika protestantiska kyrkor svalt och Ryska ortodoxa kyrkan har officiellt brutit kontakterna med Svenska kyrkan på grund av dess ställningstagande för en välsignelseceremoni över homosexuella par.

En stor nyhet är att en av emigrantkyrkorna ”Ryska kyrkan utomlands” har anslutit sig till Moskvapatriarkatet. Presidenten har själv stött kyrkan i dessa förhandlingar som från officiellt håll uppfattats som ett viktigt steg på vägen att försona den ryska emigrationen med hemlandet. Önskan är att det igen skall bli en rysk ortodox kyrka. Det än en gång frågan om den strävan efter enhet som uttrycktes i juldagshymnen.

Att ta ned det gudomliga till jorden.

Den andra sidan av den ryska ortodoxa traditionen är den värdebevarande, mystiska och antirationalistiska som kanske bäst förstås genom ikonernas betydelse. Här är också det bysantinska arvet närvarande men på ett annat sätt än vi sett tidigare i artikeln. Vördnaden för dessa bilder kommer från Bysans.

I Ryssland har det, till skillnad ifrån Bysans, eller väst, nästan inte funnits någon som helst skriven teologi, utan det har just varit i ikonerna förutom i gudstjänsten som andligheten fått sitt uttryck. Intressant nog har ikonernas betydelse snarast ökat än minskat i kyrkan i jämförelse med tiden före revolutionen. Ikonerna fanns på museerna. Ikonalbum trycktes trots statsmaktens och partiets ateistiska inställning. Regimen försökte omtolka ikonerna till folkets konst eller senare till ett uttryck för det stora Ryssland medeltida konstnärliga arv, medan de för många ryssar fortsatte att vara heliga föremål. Ikonerna står alltså för en särskild kontinuitet. Det var bara under de första åren efter revolutionen som sovjetmakten ägnade sig åt en mer systematisk förstörelse av gamla ikoner.

Gudstjänsten har samma ikoniska funktion, den tar ned det gudomliga till jorden och tar upp det jordiska till himlen i en ömsesidig process. Ikonen liksom gudstjänsten är ett tecken för inkarnationen, att det gudomliga i och med Kristi människoblivande fått en materiell gestaltning här på jorden.

Gudstjänstformen är bysantinsk. En rysk gumma i en by långt ute på landsbygden som sjunger en hymn från det forna Bysans full av bysantinsk retorik är kanske den bästa sinnebilden för den ryska ortodoxa kyrkan. Den högtidliga biskopsgudstjänsten har många drag som har sitt ursprung i kejsarritualerna i Konstantinopel: sakkos, mässkskruden är formad efter den bysantinska kejsarens dräkt. Biskopen möts av kören som sjunger samma fras som användes för att harangera den bysantinske kejsaren: ”Många år till Dig, härskare” och framförd på grekiska. Det är ett levande och överlevande Bysans som vi också möter här.

Också när det gäller gudstjänsten har Sovjetperioden satt sina mycket speciella spår. Enligt sovjetisk lag var kyrkan förbjuden att ägna sig åt social verksamhet eller evangelisation. Det enda som var tillåtet var gudstjänstfirandet och resultatet blev att en redan liturgocentrisk tradition, blev ännu starkare. Det finns en övertygelse att om kyrkan skulle sluta att fira gudstjänst skulle världen gå under i kaos.

I denna mystiska fromhet finns också en föreställning om oföränderlighet. Gudstjänsten är i sin grundstruktur den medeltida bysantinska, språket är kyrkoslaviskan ett medeltida ursprungligen sydslaviskt språk, helgerna firas enligt den gamla julianska kalendern som nu är tretton dagar efter vår gregorianska. Det finns här också en självbild av beständighet genom generationerna. En rysk ortodox präst och filosof, Pavel Florenskij, har formulerat det som en provokativ utmaning mot moderniteten: ”Vi är inte intresserade av nutiden, vi är intresserade av evigheten”. Kyrkan har här till skillnad från nästan samtliga samfund i väst inte vikt en tum för att gå moderniteten till mötes.

Det finns heller ingen plats för några former av rationalisering av det kristna budskapet idag. Det behålls intakt i alla dess delar. När kyrkan firade sitt ettusenårsjubileum 1988 och en gudstjänst nästan för första gången sändes på tv, fanns det inget socialt eller samhälleligt budskap i predikan – den handlade istället om de dödas uppståndelse. Mycket av kyrkans kraft går idag också åt till firandet av olika helgondagar och helgon har om möjligt fått en ännu viktigare funktion i kyrkan idag än de haft tidigare.

Slutet av 1980-talet och början av 1990-talet innebar för den ortodoxa kyrkan en nästan enstämmigt positiv behandling i massmedia. Nu har liberala krafter alltmer börjat kritisera kyrkan för dess auktoritära drag och för dess krav på hegemoni inom det religiösa livet. Kyrkans inflytande över stat och samhälle har således sina begränsningar, och deras krav på att det ena eller det andra tv-programmet skall förbjudas har inte vunnit något gensvar.

År 2003 anordnade Sacharovmuseet i Moskva en stor konstutställning, Varning: religion, som innehöll en skarp vidräkning med kyrkan. Föremål från ortodoxins värld som ikoner och kors sattes bredvid hammaren och skäran, hakkors eller olika varumärken för att ifrågasätta kyrkans egen verksamhet. Utställningen väckte mycket kritik och utsattes också för vandalisering från ortodoxa extremisters sida. Det var dock istället organisatörerna för utställningen som ställdes till rättsligt ansvar och dömdes till bötesstraff med stöd av en lagparagraf som kanske mest skulle kunna jämföras med vår ”hets mot folkgrupp”.

Idag står alltså den ortodoxa kyrkan ofta för ett nationalistiskt, delvis främlingsfientligt, imperialt och patriotiskt budskap. Man skall dock inte överdriva kyrkans betydelse i detta sammanhang. Den ortodoxa kyrkan har aldrig i första hand varit någon generator av politiska eller moraliska värden. Den står framför allt idémässigt för någonting annat, den är traditionsbevarare, den försvarar evigheten och andligheten gentemot nutiden och världen. Den uppehåller framför allt ett överflödande rikt liturgiskt liv, en medeltida värld som provokativt fortsätter att existera i ett postsovjetiskt Ryssland och i en postmodern värld.

 PER-ARNE BODIN är professor i slaviska språk vid Stockholms universitet.