Land ska med lag byggas

Jag är gammal nog att minnas de gamla turistaffischernas Paraguay: ranchero-klädda gitarrvirtuosers serenader på Asuncións lummiga uterestauranger; uppsluppna dansevenemang på krogar och barer; flodtrafiken till de stora sevärdheterna i nordost, Iguazú-fallen, djungeln och jesuitmissionerna.

Trehundratusen turister fylkades varje år till Asunción under guldåldern, på flodkryssare från Buenos Aires, på landsvägar från São Paulo och med flyg från USA och Europa. Ofta var det svårt att finna logi i stan, och man fick ta in på Paraguay-flodens flytande hotell. Tusentals familjer levde av de guide-, transport- och hotelljobb som turismen alstrade.

Idag är alla dessa näringar utplånade. Ingen som inte är nödd och tvungen gör sig ärende hit. Före resan sökte jag i Buenos Aires boklådor efter något nytt om landet, där jag inte varit på snart två år. Ingen ny bok och inga gamla heller. Argentinarna erbjuds turisthandböcker om Cypern, Vietnam och Skandinavien – men inte så mycket som en broschyr om Paraguay – landet vars kolonister grundade Buenos Aires och som argentinarna långt in i vår tid betraktade som sin egendom.

Vad har hänt? Under de år en rad av Latinamerikas fattigländer börjat kravla sig upp ur träsket har Paraguay sånär gått under, och pessimisterna är inställda på att landet blir en brasiliansk provins innan seklet är till ända. Det vi ansåg vara ett skräckland under diktatorn Alfredo Stroessner ter sig idag för äldre ortsbor som en idyll vid sidan av det laglösa kaos som idag är alla paraguayers lott – de som stannat, vill säga.

Filosofen Thomas Hobbes menade att människan varken är ond eller god i sig. Men utan ett samhälle, utan regler, blir hon ett vilddjur. Hobbes skulle nicka bistert igenkännande åt Paraguays historia sedan 1989. Nästan allt det som reglerade ekonomiska och sociala relationer är upprivet och ödelagt. Turismens främsta resurs är ju varken rafflande nattklubbar eller skummande vattenfall – utan trygghet. Och turismen är en bagatell i sammanhanget. Utan säkerhet till liv, lem och egendom uträttar människan mycket litet över huvud taget – de flesta paraguayer verkar idag ägna lika mycket tid och energi åt att skydda ägodelar och anhöriga som på att arbeta.

Länder och folk kan klara sig genom krig, epidemier och missväxt – Paraguay är ett makalöst exempel på det. Men när polis, domstolar och ämbetsverk blir tomma skal, och endast den som kan betala för egna vakter sover lugnt, så är det inte bara turismen och de främmande investeringar som går åt pipan. Snart nog, som i Afrikas värsta krishärdar, blir utvandring det enda sättet för en människa att rädda sig och de sina. De flesta paraguayer lever idag utanför landet.

När sådana ras sker under diktaturer är det kanske inte så mycket att grubbla över. I Paraguay utfördes förstörelseverket av demokratiska politiker, nästan alla ur Colorado-partiet, vars sextioåriga maktmonopol äntligen bröts 20 april. Under kampanjen vädjade Colorados som vanligt till väljarnas rädsla för ännu sämre tider. Peronismen, chavismen, coloradismen och alla de andra latinamerikanska populismerna har ett gemensamt valspråk: ”Lär för allt i världen inte folk att fiska – dela ut fisk!” Låt gärna folk vara fattiga, bara de har Makten att tacka för det lilla de har.

Under de decennier investeringar och turister flytt Paraguay har Colorados fördubblat den offentliga sektorn. Det var de 200.000 statsanställda, och deras anhöriga, som av omsorg om sin försörjning skulle förlänga Colorados mandat. Regeringens skräckpropaganda om åtstramningar gjorde sitt – Colorados impopulära ”dinosaurer” fick nära en tredjedel av rösterna, men det räckte inte för att hålla fästningen.

Under Stroessners diktatur levde landsbygdens fattiga i stor utsträckning av bomullsodling. När Juan-Carlos Wasmosy, president 1993-98, började övervärdera den lokala valutan klarade inte bomullsodlarna konkurrensen från främmande tyger och kläder. De bäst lottade bland de drabbade slog om till marijuana eller utvandrade. Men för de fattigaste återstod endast en lösning: att dra mot städerna.

Paraguays större städer har numera ringar av fattigbebyggelse omkring sig. Invånarna där pressar priserna på stadens arbetsmarknad och drar den lägre medelklassen med sig i fattigdomen. Kåkinvånarna säljer på Asuncións trottoarer allt det som finns inne i butikerna – och urholkar deras vinstmarginal.

Vi berättar för en bekant att vi gärna vill besöka slummens nedersta krets.

– Nueva Tablada. Men där är farligt. Ni kan bara åka dit med Linos folk.

Lino, det är general Lino Oviedo. I en eller annan egenskap har han ledsagat Paraguays nyare historia ända sedan 3 februari 1989 då han, med en granat i handen, tvingade diktatorn Alfredo Stroessner att följa med till bilen som förde honom till exil i Brasilien. Ett par år senare begick Oviedo sitt livs misstag när han satsade sin popularitet och sin okuvliga energi på att föra den olycksalige Wasmosy till makten.

Oviedos senare bravader förblir Paraguays hetaste stridsfrågor: försökte han gripa makten i april 1996? Låg han bakom mordet på vicepresident Argaña i mars 1999 och dödsskjutningarna av åtta demonstranter ett par dagar senare? Blev han rik på knarkhandel? Eller är han en martyr, offer för Colorado-partiets nattsvarta ränker?

Oviedo har tillbringat ett decennium i exil och fängelse, men nu är han med i leken igen, till konkurrenternas illa dolda missnöje. Hans publik är de allra fattigaste. I rucklen och lantarbetarkojorna frågar ingen efter den lille kavalleristens människorättsbetyg. Han är den som skall ge dem upprättelse och värdighet, den ende politiker som talar till dem i ögonhöjd. Guaraní är den paraguayiska officerskårens första språk och han är hemmastadd i stugorna som inga av de andra kandidaterna. (I praktiken avgjorde Oviedos 22% av rösterna valet den 20 april. Om inte Colorado-partiets bossar rökt ut honom och hans anhängare ur partiet så hade de slagit vakt om abonnemanget på regeringsmakten.)


– Linos folktycke skrämmer de andra. De har tagit snabbkurser för att bättra på sin guaraní och krydda den med folkliga vändningar, berättar journalisten Pablo Amarilla.

Att komma till Nueva Tablada i Lino Oviedos sällskap är ett spektakel. Från alla skrymslen stöter man till för att mottaga frälsaren: Barfotaungar vars revben går att räkna med en blick, mammor med dibarn i famnen och förväntansfulla rackor. Nueva Tabladas allra uslaste huserar intill floden Mburicao, fordom en frisk åder besjungen av Asuncións poeter, i dag en giftig sump, vars kväljande miasmer får oss ur balans en god stund.

Vi har kommit till den sociala utförsbackens ändstation. De som lever här livnär sig på att återvinna köttexportens sopor. Kärror dragna av hästar magrare än sin egen skugga tippar lass av illaluktande ben, som först skrapas rena från ätliga slamsor. Sedan bränns benen i stora brasor och mals till mjöl i gnisslande kvarnar. Den färdiga produkten tappas på säckar till gödning och hönsfoder. Krematorieröken och det rykande benstoftet är invånarnas livsluft.

– Inte ens andningsfilter delar profitörerna ut, säger generalen indignerat. Han klafsar pragmatiskt runt i dyngan utan omsorg om sin blänkande skoputs. Vi andra, som inte har någon garderobsbetjäning därhemma, förflyttar oss mer trevande.

En rännil av bränt fett och blod flyter ned mot den arma Mburicao, vars bankar numera består av packade sopor. Nästa gång Paraguayfloden svämmar över sina bräddar, det brukar ske vart tjugonde år, kommer hela detta kvarter att spolas bort. Ett par ruggiga galtar slåss om ett ben. Annars samsas ungar, höns och hundar i dyngan. Beatriz, som är åtta år men knappt större än en svensk treåring, följer oss storögt. Detta pressbesök ser ut att vara det mest spännande hon varit med om. Till slut får hon själv svara på frågor, och berättar glatt att hon både kan läsa och skriva.
– Där ljög du allt, säger hennes större syster triumferande.

Jag vet inte om den politiker är skapt som kan föra Beatriz förbi alla de hinder som tornar upp sig på hennes väg mot en anständig tillvaro. I grannländerna är fattigdomen på långsam reträtt, men i Paraguay, som var kontinentens rikaste och mest välordnade stat 1840, och en av de bättre ställda så sent som för tjugo år sedan, är det inte säkert att man nått botten ännu.

Colorado-partiet har total kontroll över statsapparat och förvaltning, och det är ovisst om det kommer att samarbeta med sina efterträdare eller sabotera deras uppgift. Dessutom är den nya koalitionen är packad med motsägelser – försiktiga liberaler och stolliga vänsterextremister måste samsas för att Fernando Lugos program skall få luft under vingarna.


NATHAN SHACHAR