Svenska nekrologer borde begravas

Vi tar ett exempel ur högen.
16 februari under den upplysande men föga upphetsande rubriken Lennart Johansson meddelas i DN att den förre SKF-chefen Lennart Johansson från Göteborg har avlidit i en ålder av 85 år.
Vem som helst förstår att detta är en man som omöjligen kan ha vandrat genom livet utan att ha dragit till sig starka antipatier och sympatier. Det vore ytterst egendomligt om den som leder ett multinationellt företag inte skulle vara utrustad med stark vilja, uppslagsrikedom och en mängd olika uppfattningar.

Men inte ett, säger ett, ord om vad Lennart Johansson ville och sade. Ingenting om hans personlighet, ingenting om hans vänner och fiender, om idiosynkrasier, fördomar, käpphästar, samhällssyn, klädsmak eller matvanor. Vi får däremot veta att: ”Många drog nytta av hans kapacitet och erfarenhet som industrialist och företagare.” Att han var 50 år på SKF, belönades med Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademins stora guldmedalj och utsågs till hedersdoktor vid Chalmers. Han hade ”en utomordentlig förmåga” till samarbete med styrelse och ledning men också goda kontakter med facket. Detta var ett ledarskap präglat av ”enkelhet, generositet, humor och närhet till människan.” Avslutningsvis konstateras att Lennart Johansson kommer att minnas som den ”store ledaren som också hade förmågan att vara en god vän.”

Men i all denna välmenande slätstrukenhet ryms en intressant upplysning. Johansson genomförde omstruktureringar i SKF som ”saknade motstycke.” Han upplevde en stark, intern ”motvind”.
Här undrar man förstås hur det egentligen förhöll sig med det goda samarbetet med fack och styrelse och om den store ledarens ”närhet till människan”.

Vi anar dramatik, maktspel och motsättningar. Men Mauritz Sahlin låter oss inte veta, fastän han bättre än nästan någon lär ha goda kunskaper om hur det förhöll sig med den saken och mycket annat om Leif Johansson som också förtiges. Detta av den enkla anledningen att han själv är part i målet, som koncernchef i SKF 1985-1995.

Ingen tidning med ett uns av anspråk på självaktning skulle trycka en text av det slag som Mauritz Sahlin presterade, om den varit avsedd för någon annan plats än familjesidan och skriven av en journalist. Nekrologen lyder under andra regler som innebär att de mest grundläggande kvalitetskrav måste åsidosättas.
Bara för att ingen ska få för sig att jag av någon anledning drivs av ovilja mot Mauritz Sahlin vill jag meddela att hans bidrag citeras därför att det så utomordentligt väl ansluter sig till den svenska nekrologtraditionen: i stil, upplägg och innehåll. Det är avvikelserna som man hajar till inför – men de är så få att de måste uppfattas som olycksfall i arbetet. De döda ska skildras som om de egentligen inte har levt alls.

En som i allra högsta grad levde och fick en rad intressanta eftermälen var engelsmannen Hugh Massingberd. Ingen som visste vem han var kunde heller inte föreställa sig något annat. Massingberd var en excentriker som stigen ur P G Woodhouse, sinnebilden av den världsfrånvände kufen som bara kan höra hemma i herrklubbar, slottsmiljöer och på cricketplaner. Satirtidningen Private Eye kallade honom ”Hugh Massivesnob”, vilket var elakt och roligt men inte sant. Han hade visserligen encyklopediska kunskaper om den brittiska aristokratin men någon snobb var han enligt samstämmiga uppgifter knappast. Däremot närmast besatt av engelsk historia, litteratur, nöjesliv och kultur. Han älskade skvaller och journalistisk. Läggning och intressen sammanföll på ett för Daily Telegraph ovanligt lyckligt sätt när Massingberd 1986 tog över tidningens nekrologer och förnyade genren fundamentalt.

Texter om lorder, företagsledare, politiker, professorer och andra samhällets stöttepelare livades upp av anekdoter och indiskretioner som inte sällan framställde dem i ofördelaktig dager men som också underminerade den officiösa vördnadsfullhet som ansågs höra till god ton i minnesorden över de döda. Massingberd drog sig inte heller inte för att ge utrymme åt bohemer och personer med mer tvivelaktig social bakgrund, till exempel en själavårdare vid en stripteaseklubb.
Ett ledmotiv i nekrologerna under Massinberd-epoken utgjordes av retoriska turneringar och understatements som får det att vattna sig i munnen av förväntan.
Om kommendörkapten David Wemyss får vi veta att han ”1924 gifte sig med Edith La Touche, näst äldst av tre systrar. När hon dog, 1930, gifte han sig med hennes äldsta syster, Avice. Och när hon dog 1961 gifte han sig med den yngsta systern Lynette, som tidigare var brudnäbb åt sina systrar.”

Eller ta filologen John Allegro:
”I en serie allt egendomligare böcker hävdade han att kristendomen var en svårtolkad version av uråldriga sexkulter påverkade av den hallucinogena svampen Amunita muscaria… och att de flesta av Bibelns viktigaste gestalter, inklusive Moses, David och Jesus, i själva verket är vandrande svampar.”
Varpå nekrologen fortsätter:
”Sådana teorier togs inte välvilligt emot av den akademiska världen.”

Massingberd excellerade i omskrivningar, och särskilt uppskattade var eufemismer som i sin skenbara oförarglighet gav fullständigt förintande beskrivningar av vissa personlighetsdrag.
”Sällskaplig” betydde svårt alkoholiserad. ”Hade svårt för dumskallar” lika med ett omöjligt humör. Den som gav ”färgstarka beskrivningar av sina bedrifter” var en lögnare, en ”man med enkel smak” hopplöst vulgär och en ”kraftfull förhandlare” en översittare. En ”kompromisslös och oförställd kvinnokarl” blev ihågkommen för att ha varit blottare.

I svenska nekrologer kan man om man anstränger sig riktigt ordentligt spåra eufemismer och dold kritik som jag utgår från är fullständigt omedvetna: översten som kallas ”stram”: en första klassens pennalist, den ”utomordentligt noggranne” byrådirektören: en outhärdlig petimäter, den emellanåt ”respektlöse” diplomaten: en självupptagen pladdrare och alla de som ”kom till sin rätt i en ”mindre krets”: inbundna och asociala. Nu kan jag ta gift på att flera av Axess läsare invänder: Storbritannien har 60 miljoner invånare och en mycket rikare historia och kultur än vår. Det kan inte vara svårt att hitta intressanta människor att skriva om. Naturligtvis. Även de mest styltiga texter blir ofta läsvärda när de behandlar fascinerande människoöden. Men desto större skäl att därför kritisera vad som släpps in på svenska familjesidor. För även om brittiska, och för den delen amerikanska, nekrologer långt ifrån alltid är små stilistiska mästerverk är de välskrivna och genomarbetade, av journalister eller personer med ett visst mått av språkbegåvning.

– Vi kan inte skriva så om de döda, konstaterar Kerstin Vinterhed som nyss pensionerats som Dagens Nyheters familjeredaktör. Det finns en ton och tradition och från den kan man inte avvika. Läsarna skulle helt enkelt inte tolerera det.
Men är inte just det problemet? När läsarna skriver om vänner och anförvanter blir resultatet oftast texter om vilka det snällaste man kan säga är att de håller en godtagbar grammatisk standard.
Kerstin Vinterhed tycker att jag överdriver. Dagens Nyheters familjesida har breddats journalistiskt och ger utrymme för olika perspektiv på dödsproblematik, sorg och förgänglighet. Vinterheds inställning är att alla människor är värda en nekrolog. Om de levt intressanta liv eller ej hör inte till saken.

Men blir det inte fråga om ren returinformation? Något som angår en mycket begränsad krets?
Nekrologerna är till för både DN:s läsare och de anhöriga, svarar Vinterhed som är i färd med att sammanställa boken ”Levande och döda i DN på tjugohundratalet”.
– Det är alldeles tydligt hur nekrologerna avspeglar svensk historia. I de döda ser man utvecklingen: fattiglandet, ingenjörslandet, idrotten, kulturen och inte minst kvinnorna.
Ett sådant perspektiv kan naturligtvis anläggas: tidningen som källhistoria. Men jag släpper inte tanken på de stackars läsarna som lever här och nu. Även om de skulle ha svårt att acceptera – eller förstå – formuleringar à la Massingberd borde väl ändå svenska tidningar kunna lära sig något av de brittiska?

Kerstin Vinterhed tillstår att hon med förtjusning läser nekrologerna i Times, Guardian och Independent, för stilen, frispråkigheten och bredden. Men den modellen kan inte överföras hit.
– Det beror inte på att det skulle vara omöjligt. Men då måste man ändra på formen och låta journalister skriva nekrologerna.
Men varför inte? En rad erfarna och välskrivande DN-medarbetare, Ove Säverman, Mats Holmberg, Cecilia Jakobsson, Mats Carlbom, Carin Ståhlberg, skulle kunna förvandla familjesidan till något som inte bara är omistligt utan också läsvärt.
Kerstin Vinterhed ler överseende.
– Därför att det inte finns något intresse i tidningsledningen.
Chefredaktör Torbjörn Larsson får gärna anmäla avvikande uppfattning.

MATS WIKLUND