Medborgarrätt är pengar

Men även om temat är gemensamt – politiken fungerar inte – är ingångsvärdena olika. Demokrater anser, generellt, att problemet ligger i pengars inflytande. Republikaner, generellt, att problemet beror på en allt för stor stat. Följaktligen ser Obama och Edwards lobbyismen som roten till det onda: särintressen med stora pengar frestar och snärjer de förtroendevalda. Och exemplen på ett system som verkar ha löpt amok är dessvärre åtskilliga. Just nu sitter ett par kongressledamöter i fängelse för mutbrott. Lobbyister köpte deras röster. Att båda, Randy Cunningham och Bob Ney, var republikaner bidrog till att deras parti förlora både majoriteten i kongressvalet 2006.

Trots Obamas och Edwards upprördhet och reformlöften är de långtifrån renläriga. Obama avsvor sig visserligen pengar från lobbyister men ett stort nätverk av dem ger råd och kampanjar för honom.
Den privatförmögne John Edwards som också tackat nej till donationer från lobbyister och särintressen beslogs vid flera tillfällen med kopplingar till konsulter och storföretag.

Ett annat fenomen som upprör sinnena är den så kallade ”öronmärkningen” när kongressledamöter ogenerat utnyttjar den federala budgeten till allehanda tveksamma projekt, ofta med lokal anknytning och ofta under inflytande av lobbyister. I januari (14/1 -08) satte New York Times ledarsida, som inte direkt utmärker sig för att ta till överord, rubriken ”The Pork King Keeps His Crown”

(http://www.nytimes.com/2008/01/14/opinion/14mon3.html?_r=1&scp=1
&sq=king+of+pork&st=nyt&oref=slogin).
Den uppmärksammade demokraten och kongressledamoten John Murthas använde sig av innovativa metoder för att dra till sig federala pengar och investeringar till sitt distrikt Johnstown i Pennsylvania.

Begreppet valfläsk täcker inte till närmelsevis vad Murthas satt i system. 2007 drog han in 167 miljoner dollar, lite drygt en miljard kronor, till sitt valdistrikt Johnstown i Pennsylvania. New York Times påminner om National Defense Center for Enviromental Excellence som Murtha grundade 1991 för att producera miljövänlig utsläppsteknik för militären. Den har sedan dess dragit in mer än 670 miljoner dollar i kontrakt och öronmärkning. Av de 26 organisationer och företag som åtnjöt Murthas federala budgetmedel bidrog samtliga till hans återvalskampanj, en nätt liten summa på 413 250 dollar. Allt detta ska naturligtvis ses i ett större sammanhang: antalet öronmärkningar i representanthuset och senaten förra året var 11,144 och uppgick till ett värde av 15 miljarder dollar.

Lobbyism är med andra ord en lönsam och resursstark verksamhet. Och den har vuxit kraftigt. Antalet lobbyister i Washington har närmare tredubblats de senaste tio åren till omkring 35 000. 2006 spenderade de ungefär 2,3 miljarder dollar. Över 200 före detta kongressledamöter är i dag lobbyister. (Uppgiften hämtad från det amerikanska tv-bolaget PBS

(http://www.pbs.org/moyers/citizensclass/2006/09/#comments).

En nybörjare i branschen är Brian Pomper. 2003-2006 var han demokraternas främste expert på internationell handel i senatens finansutskott. Sedan ett år är han delägare i advokatfirman Parven Pomper Schuyler Inc.
– Lobbyister kan inte diktera villkoren. När jag var på Capitol Hill (där kongressen ligger) blev jag kontaktad av lobbyister varje dag, flera av dem kunde jag lita på och deras kunskaper var viktiga. De gjorde bara sitt jobb.

Pompers inställning är – som han hävdar att han alltid haft – att lobbyister är bra för det amerikanska folket. De tillför idéer, kontakter och kunskaper.
– En värld utan lobbyister är orealistisk och oönskad. Amerikaner har en grundlagsreglerad rättighet att vända sig till sina förtroendevalda. Jag uppfattade det som min absoluta skyldighet att lyssna och låta lobbyister lägga fram sin sak när jag arbetade i senaten.

Han medger att lobbyister har fått ett dåligt rykte men lägger skulden på excesserna under den tidigare republikanska kongressmajoriteten.
Brian Pomper var, enligt lag, förbjuden att lobba medlemmar och medarbetare i finanskommittén det första året efter det att han lämnade senaten.
– Jag tycker att det är rätt. Men jag ser inga problem med att politiker eller medarbetare blir lobbyister. De kan systemet och ser till att politiker lyssnar på viktiga åsikter. Demokraternas agitation mot lobbyisterna är orättvis.

En timme senare och i ett rum några kvarter längre bort – det mesta av Washingtons ekonomiska, politiska och juridiska liv sker ofta vägg i vägg, på en yta av några kvadratkilometer – sitter Kenneth Gross och småler sarkastiskt. Han är i likhet med Brian Pomper advokat, men till skillnad från Parven Pomper Schuyler Inc spelar Skadden, Arps i en global division: 22 kontor utspridda över världen, över 300 anställda bara i Washington.
Gross leende föranleds av min iakttagelse att de politiska lobbyisterna anklagas för att vara ett hot mot det gemensamma bästa.
– Alla har ett särintresse. Jag vet inte vad det gemensamma bästa är. Vad jag kan konstatera är att det inte finns något intresse som inte har ett motintresse.

I lobbykretsar hålls Kenneth Gross för ”the go-to-guy”: den man vänder sig till för att veta vad som är rätt eller fel, möjligt eller omöjligt när pengar och politik blandas samman. Hans klienter utgörs av multinationella företag och lobbyister.
Sedan några månader har han varit mer upptagen än vanligt. Efter uppdagandet av den kriminella lobbyismen drevs en lagstiftning igenom för att göra verksamheten öppnare och mer etisk. Gross medverkade i kongressens utfrågningar.

Han tycker att de nya reglerna – större insyn i lobbyisters bidrag till politiska kampanjer, bättre information och öppenhet om öronmärkning, begränsning av lobbyisters gåvor till politiker och längre karantänstid för politiker och medarbetare innan de kan börja lobba – utgör en påtaglig förbättring.
– Större öppenhet är demokratiskt viktigt. Men att begära upplysningar om hur mycket som betalas och till vem är oacceptabelt.

Jag nämner Göran Perssons snabba övergång från Rosenbad till konsultbyrån JKL.
Gross himlar med ögonen när jag upplyser om bristen på regler för svenska politiker. Att en amerikansk president skulle börja lobba kallar han ”ugly”.
– Men ”svängdörrs-principen” är ett problem utan några perfekta lösningar. Lobbyism är en del av vårt politiska system. Man går in i politiken, förstår hur systemet fungerar och skaffar sig kontakter för att sedan tjäna pengar på vad man lärt sig. Det kan tyckas krasst. Men så är det.

Att som Barack Obama och John Edwards förbjuda medarbetare i Vita huset att för all framtid lobba kallar Gross orimligt. Då skulle man aldrig kunna rekrytera de mest kvalificerade krafterna från den privata sektorn till politiken.
– Jag har arbetat här i 30 år och jag försöker låta bli att vara cynisk. Politiker försöker göra det rätta, generellt. De söker inte medvetet ett mandat för att berika sig.

Nästa dag i downtown Washington. Vädret har slagit över i isvindar och snö. Det här är en stad som på ett dygn kan uppleva tre årstider. Jag stapplar in i lobbyn till Common Cause, en av lobbyismens främsta motståndare.
– Lobbyister är inte onda människor.
Bob Edgar som leder Common Cause och har egen erfarenhet som kongressledamot (demokrat) förkunnar denna sanning stillsamt men bestämt. Han är också metodistpastor och det krävs nog rejäl andlig resning för att inte förtvivla när oddsen för framgång är så höga.
– Det onda är pengarnas inflytande och lobbyister som representerar stora företag och organisationer som kan påverka politik och valresultat. Resultatet är att vi har förtroendevalda som tjänar särintressen i stället för allmänheten.

Jag berättar vad Kenneth Gross sade om lobbyister, att de faktiskt representerar ett allmänintresse. Edgar är obeveklig. Det gör de inte. Tvärtom.
Men han är ense med Gross om att den nya lagstiftningen utgör en förbättring. Hur stor är svårt och för tidigt att säga. Att det redan nu görs försök att finna luckor och gå runt regelverket bekymrar honom.
– Vi är inte emot pengar i politiken, bara de överdrivna summorna. Pengar är inte en garanti för yttrandefrihet utan kan faktiskt begränsa
den. Internet visar att det finns möjlighet för kandidater, som Barack Obama, att dra in stora belopp genom små bidrag från många enskilda bidragsväljare i valrörelsen. (Det finns ett tak för hur mycket individer kan donera till politiker.)

Common Cause förordar en matchning mellan det privata och det offentliga. Politiker drar in pengar från enskilda bidragsgivare upp till en viss bestämd nivå, därefter tillskjuts offentliga medel. Metoden har prövats i vissa delstater och, enligt Bob Edgar, med stor framgång.
Kandidaterna slipper att ägna dagarna åt att jaga pengar från särintressen och kan koncentrera sig på sakfrågor. Reformen har prövats, och enligt Edgar med stor framgång, i Connecticut, Arizona och Maine och i flera städer.

Motståndarna hävdar att det är principiellt fel att offentliga medel finansierar politiker. Att det handlar om något slags välfärdssystem.
Common Cause slår tillbaka med att väljarna får betala ändå genom att företagen finansierar sina lobbyingkostnader genom ständiga prisökningar. Politiker som står fria från ekonomiska påtryckningar och hänsynstaganden har mycket större möjlighet att tjäna ett allmänintresse.
Washington kan beskrivas som en ”marknad för idéer”. Bakom de krassaste förslag och beräkningar ligger, liksom bakom de mest idealistiska, värderingar och principer.

Common Cause övervakar särintressenas skadliga inflytande på politiken men måste samtidigt motivera sin existens med en genomtänkt samhällssyn.
– Vi har vår agenda men vi är samtidigt idédrivna. Vi tror på mångfald i medierna och politiken. Vi lägger inte ned pengar på kampanjer men mycket pengar och energi på idéer som vi vill sprida. Common Cause är också en tankesmedja.

Mats Wiklund