Ryssland som tragedi och fars

Lenin
Hélène Carrère d’Encausse
Översättning Kajsa Öberg Lindsten
Ersatz 2008

Aleksandra Kollontajs dagböcker 1930-1940
Aleksandra Kollontaj
Översättning Lars Olsson
Bonniers 2008 

Stalins arkiv
Sökandet efter det nya Ryssland
Jonathan Brent
Övers. Margareta Eklöf
Ekerlids 2009

Sovjetunionen gick under 1991 lika oväntat som staten kom till genom revolutionen i Ryssland 1917. Båda händelserna framstod i samtiden som ytterst osannolika. Båda uppfattades som omvälvande förändringar. Ur dagens perspektiv kan vi se en kontinuitet som sträcker sig över hela 1900-talet.

Sovjetunionen var endast ett tillfälligt namn på Ryssland. Det som hände 1917 respektive 1991 kan karaktäriseras med en sliten men dock passande formulering som Karl Marx använde när han jämförde regimerna Napoleon I och Napoleon III i Frankrike: historiska händelser utspelar sig två gånger, första gången som tragedi och andra gången som fars.

Tre nyutkomna böcker ger kompletterande perspektiv på den sovjetiska epoken i Rysslands historia. Den franska veteranen inom sovjetforskningen, Hélène Carrère d’Encausse låter oss möta en mycket känd, omskriven och ytterst betydelsefull aktör, oktoberrevolutionens ledare och sovjetstatens formgivare Vladimir Lenin. Lenin träder fram som skaparen av Sovjetunionen.

 I Aleksandra Kollontajs dagböcker stiftar läsaren nära bekantskap med ytterligare en mycket känd och omskriven men politiskt tämligen betydelselös aktör, Aleksandra Kollontaj. Det mest anmärkningsvärda med henne är att hon är den enda kvinna som över huvud taget gjorde sig bemärkt i Sovjetunionens politiska historia. Vidden av hennes isolering framgår när man påpekar att hennes enda kvinnliga medtävlare om (blygsam) politisk bemärkthet var Lenins hustru Nadezjda Krupskaja och Chrusjtjevs ”kulturminister” Jekaterina Furtseva. Kollontaj, som avled 1952, representerar tiden under Stalin, upprätthållaren av Sovjetunionen. I dagboken prisar hon Stalin och framstår som en fanatisk anhängare av dennes regim.

Den amerikanske bokförläggaren och sovjethistorikern Jonathan Brents hjälte är den utanför specialisternas trånga krets praktiskt taget okände och föga omskrivne Aleksandr Jakovlev. Jakovlev var arkitekten bakom det politiska program som ledde till Sovjetunionens upplösning.

Revolutionen 1917, bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland, utmynnade i den största tragedin i Europas historia under 1900-talet vid sidan av nazisternas maktövertagande i Tyskland. Tragedin låg i att den kommunistiska revolutionen lyckades. Vid Sovjetunionens upplösning fanns det inslag av fars. När Boris Jeltsin under kuppförsöket i huvudstaden Moskva mot Gorbatjov i augusti 1991 klättrade upp på ett pansarfordon och hälsade folkmassan härmade han Lenin. Då bolsjevikledaren anlände till huvudstaden Petrograd i april 1917 klättrade denne nämligen upp på ett pansarfordon och hälsade arbetarna. Detta var inledningen till det som blev upprättandet av Sovjetryssland ett halvår senare. Scenen förevigades i Sergej Eisensteins film Oktober från 1928. Denna scen var välbekant för praktiskt taget alla i Sovjetunionen. Jeltsin anspelade på detta. Han utnyttjade ett grunddrag i ryskt mentalitet och kultur, nämligen att tänka och handla i binära oppositioner. Jeltsin ville genom sin handling demonstrera att han var motsatsen till Lenin.

Medan Lenin i likhet med Napoleon lyckades åstadkomma krig och blodsutgjutelse i stor skala, åstadkom Jeltsin att Ryssland trädde in i postmodernismens förvirrade tidsålder. Den nye ryske ledarens offentliga framträdanden under hans följande åtta år vid makten kom att ha inslag av slapstick. Det politiska livet i Ryssland blev farsartat med liberaldemokraternas ledare Vladimir Zjirinovskij som den främste clownen vid sidan av Jeltsin.

Utsagan av Marx, som här tillämpas på Rysslands dramatiska historia under 1900-talet, skall inte uppfattas som att man inte tar denna historia på djupt allvar. Vad som emellertid fångas genom bruket av motsatsparet tragedi – fars är de helt olika intryck på samtiden som händelserna 1917 och 1991 gjorde och de helt olika efterverkningarna av de två händelserna, inbördeskrig respektive fredlig avveckling.

I sin biografi över Lenin visar Hélène Carrére d’Encausse att Lenin 1917 grep tillfället i flykten. I Lenins teoretiska program, som hade utmejslats i skriften Vad bör göras? 1902, fanns det inte någon plats för spontana folkliga aktioner med syfte att skapa politisk makt nerifrån. För Lenin kunde den socialistiska revolutionen bara genomföras av en marxistiskt skolad, disciplinerad elit av yrkesrevolutionärer, ett kommunistiskt elitparti. Men då han såg vad som hände i Ryssland år 1917, då folkets breda massa av olika nationaliteter i det multietniska imperiet, industriarbetare, fattigbönder och inkallade soldater, bildade arbetar-, bonde- och soldatråd och krävde fred, bröd, jord och nationellt självbestämmande, då anammade Lenin alla dessa spontana yttringar och infogade dem i bolsjevikpartiets omedelbara handlingsprogram. Carrère d’Encausse påpekar att alla dessa krav, som sammanfattades under slagordet ”All makt åt sovjeterna!”, stred mot Lenins teorier. När Lenin ställer sig bakom den spontana folkliga revolutionen är det ”som hans politiska geni för första gången visar sig i hela sin styrka”.

Lenins genidrag, som Carrère d’Encausse kallar det, bottnade i att den kammarlärde, under ett drygt decennium landsflyktige konspiratören när han vid sin återkomst till hemlandet upplevde massornas spontana politiska mobilisering insåg att han kunde utnyttja detta som en hävstång som kunde lyfta hans eget parti till makten mitt framför ögonen på ledarna för de andra politiska partierna. Författaren visar i sin sexhundrasidiga krönika om Lenin att ställningstagandet 1917 bara var en tillfällig avvikelse i Lenins elitistiska program. Hon utnyttjar de arkivbestånd som blev tillgängliga i Ryssland under 1990-talet för att inskärpa faktum att Lenin då han själv tillskansat sig makten genom oktoberrevolutionen valde brutalitetens väg och med hjälp av terror ersatte massornas omedvetna spontanitet med elitpartiets målmedvetenhet som grunden för en politik som skulle göra den nya socialistiska staten till världsrevolutionens centrum och vapensmedja.

En stor del av förtjänsten för att vi idag har ingående kunskaper om Sovjetunionens politiska och sociala historia tillkommer det forskningsprojekt som efter Sovjetunionens upplösning initierades av Yale University i samarbete med ryska arkivmyndigheter. Projektet har resulterat i ett tjugotal volymer, författade av både ryska och amerikanska historiker. Böckerna ges ut av Yale University Press under serienamnet ”Annals of Communism”. Seriens redaktör Jonathan Brent är själv historiker och tillsammans med den ryske historikern Vladimir Naumov författare till Stalins sista brott. Komplotten mot de judiska läkarna 1948-1953 (på svenska 2004).

I början av 1991 befann sig Sovjetunionen som politiskt system i en situation som hade likheter med läget 1917. Den högsta makten framstod som kraftlös och runt om i landet höjdes spontana krav på konsumtionsvaror, demokrati och nationellt självbestämmande. Men Gorbatjov var inte någon ny Lenin. Medan Lenin skapade sig politisk legitimitet genom att göra massornas krav till sina egna och profilera sig och sitt parti mot Rysslands provisoriska regering 1917, var Gorbatjovs största problem att hans egen regim saknade legitimitet i allt flera medborgares ögon. Gorbatjov var snarast en ny Kerenskij.

I Gorbatjovs närmaste omgivning fanns emellertid en man som var lika skarpsynt som en gång Lenin och som i likhet med den gamle bolsjevikledaren hade ett klart politiskt program. När Gorbatjov fick makten 1985 kallade han genast hem till sin regering Sovjetunionens ambassadör i Kanada – Aleksandr Jakovlev.
I likhet med Lenin var Jakovlev en kammarlärd som tillbringade många år utanför hemlandet, om än inte som landsflyktig utan på statens uppdrag. 1958-59 var han utbytesstudent vid Columbia University i New York och från mitten av 1970-talet till dess Gorbatjov kallade på honom således ambassadör i Kanada.  I likhet med Lenin 1917 insåg Jakovlev 1991 att regimen var maktlös inför de folkliga kraven, särskilt kraven på nationellt självbestämmande i icke-ryska republiker. Men till skillnad från Lenin försökte Jakovlev inte att utnyttja massornas krav för att tillskansa sig diktatorisk makt.

Jakovlev var Lenins raka motsats. Han ägnade sig åt att undergräva diktaturen för att röja väg för demokrati. Han inspirerade Gorbatjov till reformer som skulle sabotera maktapparaten inifrån. Slagordet glasnost, öppenhet, kunde tyckas oskyldigt men det fungerade som rena sprängmedlet i ett land där det politiska livet hade förstenats. Den viktigaste enskilda insatsen i Jakovlevs undergrävande verksamhet var att han lyckades förmå det nya organet Folkdeputerades kongress, som inrättades på grundval av allmänna val 1989, att juldagen detta år förklara att Molotov-Ribbentroppaktens hemliga tilläggsprotokoll från femtio år tidigare var ogiltigt och införlivande av de baltiska staterna i Sovjetunionen således saknade legitimitet. Sovjetunionen framstod som en illegitim statsbildning.

I Stalins arkiv berättar Jonathan Brent om hur det gick till när de sovjetiska arkiven öppnades. Den stora poängen är att de hemliga dokumenten från Stalins tid blev tillgängliga även för vanliga människor, den ryska allmänheten. Detta var Jakovlevs verk. Han var således inte bara hjärnan bakom demokratiseringen och en av människorna bakom tillkomsten av organisationen Memorial som bildades 1988 med medborgarrättskämpen Andrej Sacharov som den förste ordföranden. Jakovlev försökte också åstadkomma att det ryska folket genomgick en uppgörelse med det förflutna i stil med tyskarnas Vergangenheitsbewältigung. Medborgarna måste vaccineras mot den ryska sjukan att lita till starka män. Botemedlet var kunskap om Stalins metoder. Endast på detta sätt kunde demokratin rotfästas.

Jakovlev förmådde president Jeltsin att tillåta publicering av akter ur Stalins personliga arkiv. Brent sammanfattar Jakovlevs argument: de maktstrukturer som hade befästs under Stalin var intakta under Jeltsin, rotade som de var i sociala, politiska och psykologiska traditioner och vanebeteenden. Det var just för att de framstod som vanliga och normala och därigenom inte var synbara som dessa maktstrukturer var så farliga. Öppnandet av Stalins arkiv skulle fungera som ögonöppnare. Om rötterna till det onda exponerades kunde de oskadliggöras.

Aleksandra Kollontaj kan stå som symbol för både Lenins och Stalins stat. Hon hörde till revolutionärerna kring Lenin före revolutionen och hon tjänade troget Stalin, inte minst som ambassadör i Sverige från 1930 till 1945. Denna ”societetsdam i tsartidens Petersburg”, som Krister Wahlbäck kallar henne i sin inledning till den svenska utgåvan av dagböckerna, är främst känd för sin kamp för kvinnans likaberättigande med mannen och fri kärlek mellan representanter för de motsatta könen. Carrère d’Encausse sätter henne i motsats till ”den pryde Lenin”. För övrigt figurerar Kollontaj i den franska historikerns Leninbiografi som en del av oppositionen från vänster, som under inbördeskriget lyckades förmå Lenin att ge order om införandet av ”krigskommunismen”. Det var, med Carrère d’Encausses ord, ”en terrorpolitik som ledde till rent folkmord på bondebefolkningen”.

Det är tänkvärt att jämföra Carrère d’Encausses karaktäristik av den politik som Aleksandra Kollontaj stod bakom 1919 med en passage i den senares dagbok från juli 1930. Vid denna tidpunkt hade den första fasen av kollektiviseringen av jordbruket genomförts i Sovjetunionen. Kollontaj refererar ett samtal på ambassaden i Stockholm med en sovjetisk kamrat som hade övervakat deportationer av bönder. Hon citerar sin sagesman: ”Det blev uselt utfört, direkt mord utan några onda avsikter… Men nu blir man illamående av att tänka på det. [ – – – ] Det var så kallt att spädbarn frös ihjäl vid moderns bröst, man kastade under vägen ut kroppar av barn i alla åldrar direkt i snödrivorna. Kvinnorna klagade och grät…”.

Kollontajs dagböcker är intressanta för svenska läsare genom skildringarna av hur hon upplevde svenska politiker och kulturpersonligheter och det svenska samhället. När den inte längre purunga adelsdamen (hon var född 1872) blev överansträngd och deprimerad lät hon sin svenske chaufför köra henne till en retreat vid Siljan eller kuranstalten Mösseberg i Falköping. Hon spelade båda rollerna väl: societetsdam i den svenska societeten och charmerande företrädare för sitt kommunistiska hemland.

Det som Kollontaj särskilt ogillade i Sverige var pressfriheten och den konstnärliga friheten. Hon berättar stolt hur hon hotade den svenske utrikesministern med att svensk industri skulle gå miste om stora beställningar från Sovjetunionen om den svenska pressen fortsatte med att publicera sovjetfientliga artiklar. I noteringen för den 17 november 1935 skriver den sovjetiska ambassadören om en föreställning av Dmitrij Sjostakovitjs opera Katerina Ismajlova (mera känd som Lady Macbeth från Mtsensk) på Kungliga teatern i Stockholm. Föreställningen gjorde visserligen succé, men Kollontaj gillade inte att ”sexuella upplevelser dominerar så kraftigt”. Operan gav svenskarna en felaktig föreställning om livet i Sovjetunionen: ”Jag måste genom operachefen försöka få bort Katerina från repertoaren”. I en tilläggsnot konstaterar Kollontaj att operan verkligen togs bort.

Man kan jämföra Kollontajs reaktion med historikern Henrik Rosengrens dokumentation av receptionen bland svenska musikkritiker. Recensionen i kommunistiska Ny Dag var entusiastisk, medan liberala Dagens Nyheter och konservativa Nya Dagligt Allehanda var lika kritiska som madame Kollontaj. Den svenske kommunistiske recensenten menade att den svenska publiken förstod att grymheterna i operan skildrade verkligheten under tsartiden och insåg att sovjetsamhället representerade en motsatt ordning. (Detta beskrivs i Rosengrens uppsats ”Modernist, bolsjevik eller patriot” i Ursula Geisler & Henrik Rosengren (red.) Musik, makt och ”helig dårskap”.) Den ryska ambassadören däremot, vars dagbok genomsyras av rapporter om sovjetfientligheten i Sverige, kunde inte begripa att den svenska operapubliken var sofistikerad.

Aleksandra Kollontajs dagböcker innehåller skildringar av både vardagsepisoder och diplomatiska förhandlingar på högsta nivå om handelsförbindelser och om krig och fred. Finlandsfrågan engagerade Kollontaj som sovjetmaktens representant men även därför att hon som adelsfröken vistats på landet på Karelska näset och hade finska anor i släkten. Hon kände för Finland.

Om man i en följd läser Carrère d’Encausses detaljerade analys av hur det gick till när sovjetstaten upprättades, Aleksandra Kollontajs demonstration av sovjetkommunistisk mentalitet och Jonathan Brents berättelse om uppgörelsen med Lenins och Stalins terrorvälde, får man ett klart perspektiv på vad Vladimir Putin representerade under sina åtta år som Rysslands president. Putin förnekade arvet från Jakovlev och bejakade den sovjetiska traditionen.