Trött aristokrat återupptäckt i Tyskland

På Neue Pinakothek i München hänger ett av de få porträtt som finns på den tyskbaltiske författaren Eduard von Keyserling. Det är en fascinerande målning. Den vittnar både om Keyserlings adliga bakgrund och förebådar hans förfall. Keyserling intar en stram, aristokratisk hållning. Han är klädd i mörk jackett och vit kravatt. Mustaschen är tunn, lång och sirligt formad. På vänsterhanden sitter en stor guldinfattad sten. Samtidigt är han en tärd, mager och fårad man med en vemodig och inåtvänd blick.

Porträttet är målat år 1900. Keyserling var då 45 år gammal och hade precis kommit hem från det som skulle bli hans sista Italienresa. Samma år flyttade han in i den lilla lägenhet på Ainmillerstrasse i konstnärskvarteren Schwabing i München, där han kom att bo fram till sin död arton år senare tillsammans med sina systrar.

Eduard von Keyserling var tysk greve från Kurland i nuvarande Lettland. Redan som ung, efter misslyckade studier i juridik och en konflikt med familjen, lämnande han det baltiska lantgodset. Flera år levde han i Wien, där han studerade filosofi och konsthistoria. Under en tid återvände han hem och förestod godset, men efter moderns död 1894 lämnade han det för gott och slog sig ner i de avantgardistiska, livliga bohemkvarteren i München. Han var där en välkänd figur och del i kulturlivet; skrev konstkritik, dramatik och påbörjade sitt episka författarskap.

Hans liv blev dock mycket stillsamt och tillbakadraget. Den syfilis som han ådragit sig som ung i Wien gröpte ur hans kropp och försämrade gradvis hans syn. De drygt tio sista åren av sitt liv var han helt blind och lämnade aldrig våningen i Schwabing. Efter första världskrigets utbrott förvärrades situationen ytterligare. Inkomsterna från det baltiska godset upphörde. Under de åren, före och under kriget, dikterade han för sina systrar de tio romaner som kommit att kallas hans ”slottsberättelser”, och som alla har sin utgångspunkt i en aristokratisk tysk lantadel med säte utmed Östersjökusten. De är på dem hans ryktbarhet vilar.

När Süddeutsche Zeitung för några år sedan gav ut ”litteraturhistoriens femtio bästa böcker” fanns Keyserlings roman Vågor (Wellen 1911) med. Det var en återupptäckt. I Tyskland har han visserligen inte varit helt bortglömd, men han har definitivt inte intagit en framträdande plats i litteraturhistorien och i bokutgivningen. Utgåvan startade en ny våg av intresse för hans stillsamma och melankoliska berättelser. Flera nyutgivningar har gjorts och just Vågor har nyligen även filmatiserats. Tidigt i somras utsågs Keyserling dessutom till ”sommarens författare” i tidningen Die Zeits litteraturbilaga. Där trädde bland annat den tyskfödde modeskaparen Karl Lagerfeldt fram och rekommenderade Vågor. Artikeln illustrerades med en iscensatt bild där Lagerfeldt låtit Claudia Schiffer bokstavligen ikläda sig rollen som romanens kvinnliga huvudrollsinnehavare Doralice. Bilden är vackert förkonstlad. Nostalgiskt dekadent.

I Sverige är Eduard von Keyserling idag ett i princip helt okänt namn. Ingen har uppmärksammat hans berättelser här på mycket länge. De åtta översättningar som finns är från 20-talet och befinner sig alla i bibliotekens magasin. De flesta gavs ut under en mycket kort period direkt efter Keyserlings död 1918. Thomas Mann skrev en uppmärksammad och hyllande runa i Frankfurter Zeitung. Det var sannolikt den artikeln som startade den svenskspråkiga utgivningen. Det intressanta är att översättningarna nästan uteslutande är gjorda av finlandssvenska översättare och utgivna eller tryckta i Helsingfors. De nådde bokmarknaden i Sverige huvudsakligen via Bonniers förlag, men översättarna – bl. a. Runar Schildt – var alla verksamma i Finland. Förmodligen var det finlandssvenska intresset identifikatoriskt. Det finns i dubbel bemärkelse likheter mellan den finlandssvenska och tysk-baltiska adelns situation i början av 1900-talet; både som språklig-kulturell minoritet och som social.

Det finns all anledning att även i Sverige återigen uppmärksamma Keyserlings författarskap, som på flera sätt påminner om Thomas Manns. De båda författarna förenas framför allt i sitt intresse för individen och dess sociala, konventionella förankring. Familjen, klassen, samhället är både livgivande och förkvävande. En påverkan mellan Mann och Keyserling är inte helt osannolik. Båda författarna var bosatta i München samtidigt och helt klart medvetna om varandras författarskap. Keyserlings berättelser kan sägas vara variationer på Huset Buddenbrooks (1901) och det är inte helt otroligt att Keyserlings livsöde varit en inspirationskälla till huvudpersonen Adrian Leverkühn i Manns Doktor Faustus (1947).

Keyserlings liv utgör ett märkligt scenario för tillkomsten av hans berättelser. Den totalt isolerade Münchentillvaron under den sista, litterärt produktiva delen av hans liv verkar ha aktualiserat hans erfarenhet av adelns instängdhet och den önskan om förändring som med nödvändighet växte fram i den unga generationen. Det var sin uppväxtmiljö han gestaltade; initierat och inkännande, men med en indirekt, mycket subtil samhällskritik. Konventioner och brott mot konventioner är berättelsernas kärna.

Det kurländska landskapet bildar fond för berättelser som tematiserar den tysk-baltiska aristokratins brottning med modernitetens inbrytande i det konventionella – och högt värderade – livet. Krampaktigt håller berättelsernas olika personer sig fast vid det förgångna, vid seder och bruk, men lockas samtidigt av de friheter som livet utanför slottsträdgården erbjuder. Berättelserna kan etiketteras som dekadenta, i likhet med exempelvis generationskamraterna Hjalmar Söderberg och Herman Bang, och kännetecknas av stillsamhet, lågmäldhet och framför allt av förkrigstidens uppgivenhet. De har mycket talande titlar som ”Kvava dagar”, ”En stilla vrå”, ”Vilsna hjärtan” och ”Skymningens gårdar”.

Trots den starka förankringen i sin egen bakgrund och den specifika miljön når Keyserling i sitt berättande långt utanför det privata, även långt utanför sin klass. Hans berättelser är visserligen ensartade gestaltningar av en svunnen tids livsformer och de slitningar som det moderna samhället skapade i de aristokratiska familjerna, men samtidigt skildrar de en mer omfattande känsla, en tidsanda. De är ett tydligt uttryck för det tidiga 1900-talets ambivalenta inställning till de omfattande samhälleliga förändringarna. Speciellt i Tyskland födde denna ambivalens en rad tendensiösa, starkt ideologiska hållningar inom konst och litteratur; hembygdsförfattare som sökte lösningar i ett annat, förment autentiskt sätt att leva; radikala livsreformatörer; modernitetsbejakande utopister; urbana arbetarförfattare.

I Keyserlings samtidigt både realistiska, impressionistiska och symbolistiska berättelser finns inget av dessa för den tyska förkrigstidens så typiska, konsekventa kulturyttringar. Ingen känsla av Götterdämmerung eller euforisk vitalitet. Tillvaron rämnar inte. Undergången är visserligen given, för alla och för alltid, men den sker stilla och helt utan förhoppningar. Ingen fågel Fenix väntas uppstå ur spillrorna, inget barn födas som kan frälsa världen.

Keyserling både lever med och mot sina fiktiva personer, utan att välja var han har sina sympatier. Både godsens manliga reaktionära överhuvuden och deras emancipationshungriga döttrar har hans förståelse. Det är så långt man kan komma från tendenslitteratur. Istället går han ett steg längre i sin förståelse av den tid han levde i och skildrade. Inga utopier, varken de reaktionära eller de radikala har någon hållfasthet. Allt som är fast förflyktigas. Det är den stilla förvissningen om livets förgänglighet och fåfänglighet som präglar berättelserna. Utan bitterhet, med ett faktiskt konstaterande, ser Keyserlings romanfigurer livet förtvina. Det är en aristokratisk hållning. In i döden står de upprätta och håller fast vid det enda sätt de vet att föra sig. Med rak rygg och stil. Trots att de vet att deras tid är ute. Däri ligger tragiken.

I den kanske mest fascinerande berättelsen, kortromanen Kvava dagar (Schwüle Tage 1904), går den medelålders godsägaren sin undergång mycket medvetet till mötes. Han är vacker, lätt grånad vid tinningarna, med tunna välansade mustascher, röker egyptiska cigaretter och doftar engelsk parfym. Efter att ha avstått från skilsmässa från sin hustru och ett nytt okonventionellt äktenskap med en mycket ung adelskvinna, som han en längre tid haft ett hemligt förhållande med, tar han konsekvenserna. Han räddar den unga kvinnan från vanära och till ett för tiden mer adekvat liv med en ung och duglig man. Men hans eget liv är ohjälpligt förbi. Sensommarens kvava dag har övergått i natt. Med en liten guldspruta instucken i handleden tar han sitt liv med en överdos morfin. Han hittas med ett svagt leende på läpparna och med ryggen lutad mot en av lindarna i allén som leder upp till, eller bort från, slottet. Här, vid den symboliska gränsen mellan det gamla och nya, är den rätta platsen för en modern, men fortfarande ståndsmässig död.