När diset lättade

På grund av coronakrisen var det möjligt att besöka den anrika staden Brygge utan att uppleva en del av turismens nackdelar.

Brygge är idag en stad helt präglad av turismen. Vanligtvis måste man navigera mellan en tråkig uppsättning chokladaffärer, spritbutiker och sexshoppar, på samma sätt som i Prag eller Amsterdam.

På grund av coronakrisen gick det dock för ovanlighetens skull att ta sig dit ett par dagar medan Belgiens gränser fortfarande var stängda för omvärlden. (Jag reste från Bryssel, där jag bor.) Plötsligt kunde man uppleva staden utan att känna en söt doft av våfflor och glass, utan alla hästskjutsar och oskickliga gatumusikanter. Det var som om ett dis hade lättat, Brygge trädde för ett ögonblick fram igen: invånarna sågs cykla ostadigt över kullerstensgatorna, sätta sig prövande på parkbänkarna, som vore de osäkra på om staden verkligen var deras igen.

Det är för all del inte svårt att förstå varför miljontals människor besöker Brygge varje år. Brygge blev en storstad tidigt under medeltiden, i en tid då den starkaste kraft man hade att tillgå var oxen som spändes framför plogen. Det var en internationell handelsstad då varje fartyg var byggt av knarrande bräder och varje mynt slaget för hand. Den ligger mitt i Flanderns platta landskap, på en plats där det inte är självklart att det ska ligga en stad, så olikt Paris med Seine.

Brygge har på så sätt något ofrånkomligt mänskligt över sig. I en nutida jättestad, i en modernistisk ”maskin att leva i” som Le Corbusier uttryckte det, är relationen med platsen för abstrakt.

Staden har skildrats av två så olika svenska storheter som Oscar Levertin och Tomas Tranströmer. En av Tranströmers starkaste och mest komplexa dikter, ”Carillon”, handlar om Brygge. Torget med sitt majestätiska klocktorn från medeltiden har fått ge namn åt hela diktsamlingen, Det vilda torget (1983). Den vackert oregelbundna platsen är i Tranströmers dikt ”en mark som jäser, en stor skälvande yta, ibland full / av folk och ibland öde”. Här händer ”allt det otänkbara som ändå skall hända”. Naturen, som ofta hos Tranströmer erbjuder tröst, kan nu inte komma till räddning. ”Jag har låga stränder, om döden stiger två decimeter / översvämmas jag”, skriver han med en typiskt tranströmersk formulering.

Från torget vecklar staden ut sig längs gator och kanaler, som svänger mjukt och ständigt erbjuder nya överraskningar. Husen är inte högre än att man från gatan kan prata med någon som lutar sig ut ur ett fönster på översta våningen, inte bredare än att en gammal trädkrona kan tävla med taket i storlek. Allt är gjort för människor till fots.

”Det jag har inombords materialiseras där, all skräck, / alla förhoppningar.” I Tranströmers dikt är staden som ett laboratorium, där människan måste betrakta sig själv utan några störande element. ”De som tror att de får jorden att snurra och de som / tror att de hjälplöst snurrar i jordens grepp. / En gata där vi alla går, var mynnar den ut?” undrar han.

Georges Rodenbachs symbolistiska roman Brygge-den-Döda från 1892, som kom i svensk nyöversättning så sent som 2014, lockade kring förra sekelskiftet skaror av intellektuella och konstnärer till medeltidsstaden. Bland besökarna fanns Oscar Levertin. Han skriver i Diktare och drömmare (1898): ”Brugge är den stilla station, där jag rest i kapp mig själf”. Även Levertin möter här existensen liksom blottlagd:

Uppgörelse! Med ens slår det mig, hvarför Brugge fyller mitt hjärta med en så sällsam oro. Med ens förstår jag, hvad den tysta staden med de talande klockorna vill mig […] Det finns en feberdröm om att fly för sig själf och förfölja sig själf, som nog många en eller annan vinternatt plågats af. Man jagar sig själf som en missdådare. Det går öfver stockar och stenar, en hetsjakt, som räcker i åratal, tycker man i drömmen, till dess man ändtligen känner, att man nått den ort, från hvilken ingen flykt är möjlig, där man skall blifva fångad af sig själf och tvungen att stå till svars.

I Tranströmers dikt kommer hoppet plötsligt farande, glädjeklingande. Det är det klockspel som dagligen spelar högst upp i tornet på torget som gett dikten dess namn, ”Carillon”:

Över tak och torg, gräs och gröda
ringer klockorna mot levande och döda.
Svårt att skilja på Krist och Antikrist!
Klockorna flyger oss hem till sist.