Taube i Trubadurien

Med prosaboken Vallfart till Trubadurien och Toscana (1957) framträdde Evert Taube­som lärd kulturhistoriker och samtidigt som reseskildrare. Här handlar det inte om äventyr till sjöss eller i Bohusläns skärgård utan om medeltidens trubadurer som diktade kärlekslyrik på provensalska.

Det påhittade namnet ”Trubadurien” är knappast ett geografiskt begrepp i strikt mening utan snarare ett drömlandskap eller poetisk hägring som Taube upplever under en resa som han företar i sällskap med sonen Per-Evert i en glänsande sportbil av märket Bugatti genom nordöstra Spanien, Sydfrankrike och norra Italien på spaning efter sina föregångare bland medeltidens trubadurer. Men Taube har i förväg läst på ordentligt i litteraturhistoriska arbeten och dessutom fått undervisning i provensalska av en kunnig romanist och sångmö, fil lic Margot Lithander i Göteborg, hyllad som den sköna ”damen i svart” i en av hans egna sånger.

Resultatet blev en högst poetisk och charmerande text, nu återutgiven i Svenska Akademiens klassikerserie med vackert förord av nya akademiledamoten Ellen Mattson samt inledning och kommentarer av litteraturhistorikern David Anthin. Man kan visserligen invända att den bild av de medeltida trubadurernas liv som Taube ger är starkt romantiserad och i huvudsak bygger på numera föråldrad forskning. Ytterst betänkligt är också att nationaltrubaduren ingenstans klargör vilken insats Margot Lithander har gjort för att hjälpa honom till rätta både med språket och litteraturhistorien. Hon hyllades alltså som fager sångmö men fick inte något erkännande alls under sin egen livstid för det ansenliga intellektuella arbete hon lagt ned på Taubes trubadurprojekt.

Men för läsaren är det ett stort nöje att följa Evert Taube på hans färd över snöklädda berg, förbi medeltidsborgar, olivträd, brusande floder och pittoreska småstäder. Verkligheten är hela tiden färgad av diktarens fantasier om den värld där me­deltidens trubadurer levde och verkade i närheten av sköna och högädla damer. Beskrivningarna tryfferas med rikliga citat ur de provensalska dikter som Lithander har hjälpt honom att översätta. Också Evert Taubes ungdomsminnen har satt spår.

Ibland flyter medeltid och samtid ihop i sådan grad att läsaren får svårt att skilja provensalska 1100-talstrubadurer som Bernard de Ventadour från den svenske trubaduren Evert Taube. Det gör hans framställning fascinerande att följa men något otillförlitlig som både reseskildring och medeltidshistoria. Tecknaren Ulla Sundin-Wickmans utsökta 50-talsillust­rationer, inspirerade av såväl sydfransk natur som medeltida konst, bidrar i hög grad till läsupplevelsen.

Till det paradoxala med boken hör att den faktiskt bjuder på ett slags feministisk utopi, trots att Taube ju inte med bästa vilja i världen kan sägas vara feminist. Ty här skildras faktiskt med stor entusiasm­ de medeltida trubadurernas värld som helt styrd och dominerad av prominenta och högt uppsatta damer som drottning Eléonore av Akvitanien eller furstinnan Ermengard av Narbonne. Det är dessa kvinnor som enligt Taube har förmått diktarna att författa kärleksdikt och annan poesi av fredlig art, medan däremot deras äkta män istället har ägnat sin kraft åt krig, korståg och andra våldsamma gräsligheter. För Taube framstår därför dessa kvinnor inte bara som dyrkansvärda utan också som ursprunget till all sann kultur. Kvinnan är den sanna, den egentliga kulturskaparen.

Är det kanske idén om den feministiska förebilden Eléanor av Akvitanien som har förmått Taube att döpa såväl en älskad dotter som en älskad segelbåt till Elinor? Eller var det kanske fil lic Margot Li­thanders feministiska drömmar som han översatte från provensalska till svenska? Det kan man fundera på, medan man läser eller lyssnar till Taubes försvenskning av Bernard de Ventadours provensalska kärleksdikt:

Gudomliga, ljuva kvinna
som sången föder
med munnens söta krus,
med blickens himlaljus –
befall mig fort till ert hus,
mitt hjärta blöder!