Glasskärvorna i jorden

På den blekingska landsbygden hamnade jag nyligen i samspråk med en man som berättade om en blixt som hade slagit ner i närheten av hans hem för flera decennier sedan. Åsknedslaget hade varit så kraftigt att hela huset skakade, dörrarna lyftes ur sina gångjärn och trädgårdens växthus gick i bitar. Än idag hittar han ibland små glasskärvor i jorden. Kanske finns det författarskap – tänkte jag efteråt – som slår ner i våra liv med liknande kraft. Många år efter att vi för första gången kom i kontakt med dem finner vi ännu spillror av deras språk inom oss.

I min första anteckningsbok från Lissabon har någon antecknat en fras med blyerts som jag har svårt att skilja från mina allra tidigaste försök att lära mig portugisiska: ”O poeta é um fingidor.” Meningen inleder Fernando Pessoas dikt ”Autopsicografia”, som skrevs 1931 och publicerades i en tidskrift året därpå. Det sista ordet – fingidor – rymmer en hel del olika nyanser, vilket i Frankrike föranlett ett dussintal olika lösningar bland översättarna. ”Poeten är en som låtsas”, skulle kunna vara ett av flera möjliga alternativ på svenska. Hursomhelst fortsätter blyertsanteckningen att utöva en konstant dragningskraft på mig. Versens innehåll kan dessutom ses som en nyckel till maskernas och förklädnadernas författarskap framför andra i den europeiska 1900-talslitteraturen.

Den intrikata inlevelse med vilken Pessoa gav uttryck för ständigt nya variationer av sitt konstnärliga jag stod i kontrast till den anonyma och stumma klang hans efternamn har på portugisiska; det betyder kort och gott ”person”. När portugiserna – som i högre grad än spanjorerna sväljer en del av vokalerna – uttalar detta ord kan det påminna om det hemlighetsfulla och väsande ”pst” man använder för att diskret påkalla någons uppmärksamhet.

Poeten med det opersonliga efternamnet föddes i Lissabon 1888. Han utvecklade redan som barn en rik inre föreställningsvärld som låg till grund för det system av fiktiva författarpersonligheter, så kallade heteronymer och halvheteronymer, som utgör hans litterära universum. Vid fem eller sex års ålder fick han nämligen sällskap av en kapten Thibeaut, en Chevalier de Pas ”och andra som jag nu glömt”, som han senare skrev med ett nostalgiskt skimmer. Dessa gestalter var en sorts fantasivarelser eller låtsasvänner, men kunde också ta sig språkliga uttryck som på ett barnsligt sätt förebådade poetens olika röster och personligheter. I vuxen ålder berättade Pessoa att han som liten skrev brev till sig själv i Chevalier de Pas namn.

Det brukar framhållas att Pessoa till det yttre levde ett relativt händelselöst liv, ett faktum som han själv inte sällan anspelade på i sitt verk. Han bildade inte familj och lämnade som vuxen nästan aldrig Lissabon, där han arbetade som frilansande översättare av affärsbrev på olika kontor i stadsdelen Baixa för sitt uppehälle och ägnade merparten av den resterande tiden åt att skriva och umgås med andra författare på stadens kaféer och restauranger. En stor omkastning ägde emellertid rum redan under uppväxten, efter att hans far gått bort i tuberkulos och modern gift om sig med en man som hade utnämnts till konsul i Durban. Familjen flyttade då till den brittiska kolonin Natal i dagens Sydafrika, där Pessoa fick en engelskspråkig skolgång.

Tiden utanför Europa är den minst kända och omskrivna i Pessoas liv trots att den sträckte sig över nästan ett decennium, undantaget några tillfälliga vistelser i Portugal. Därtill var det en formativ period på flera plan. Den anglosaxiska miljön föranledde läsningar av bland andra de engelska romantikerna, Walt Whitman och Edgar Allan Poe. Pessoa hade senare som översättare nytta av sina kunskaper i engelska. Men han skrev också själv poesi på detta språk. Redan under ungdomstiden i Sydafrika dök ett par tidiga engelskspråkiga heteronymer upp – Alexander Search och Charles Robert Anon.

Även om Pessoa egentligen bara gav ut en diktsamling under sin livstid, Mensagem (”Budskap”, 1934), är det värt att notera att han 1918 själv bekostade utgivningen av två tunna häften med dikter på engelska. Båda passerade förvisso obemärkt förbi i hemlandet men fick några positiva recensioner i Storbritannien. Han gjorde också ett misslyckat försök att publicera ett annat diktmanus på ett förlag i London. Först många år efter hans död skulle Pessoas poesi på engelska bli offentlig i sin helhet, även om den knappast har fått samma framskjutna plats som hans verk på portugisiska. För den som lockas av kontrafaktisk litteraturhistoria kan det dock vara intressant att fråga sig hur Pessoa, som var jämngammal med T S Eliot, skulle ha utvecklats om han inte bara hållit kvar vid det engelska språket utan också hade förverkligat de planer om att flytta till London som vid några tillfällen i ungdomen föresvävade honom.

Istället blev Lissabon hans stad och portugisiskan hans språk. Efter att ha återvänt definitivt till Portugal 1905 skrev han in sig vid humanistiska fakulteten, men universitetsstudierna fullföljdes aldrig. Under resten av sitt liv skulle han flytta mellan en lång rad hyrda rum i huvudstaden – ibland var han inhyst hos släktingar, andra gånger bodde han på egen hand i anonyma kyffen. Samtidigt som han fortsatte att skriva på engelska började han att läsa allt fler poeter på franska och portugisiska, bland de senare inte minst Cesário Verde (1855–1886), som hade gått bort ett par år innan Pessoa föddes men som han kände en konstnärlig affinitet med.

”Han utvecklade redan som barn en rik inre föreställningsvärld som låg till grund för det system av fiktiva författarpersonligheter, så kallade heteronymer och halvheteronymer, som utgör hans litterära universum.”

Åren efter hemkomsten till Portugal genomled Pessoa en rad psykiska kriser av det slag som skulle följa honom genom livet och vid ett tillfälle få honom att skriva ett brev där han rekommenderade att han själv skulle läggas in på mentalsjukhus, något som dock aldrig skedde. Hans återkommande rädsla för att förlora förståndet grundade sig inte minst på den psykiskt sjuka farmoderns Dionísias beteende, som hade skrämt honom som barn.

När hon gick bort 1907 fick Pessoa emellertid ett mindre arv som han använde för att starta ett tryckeri och förlag med namnet Íbis. Efter att detta projekt misslyckats försämrades Pessoas ekonomi. Det var det första i en lång rad av uppslag som Pessoa skissade på genom livet för att tjäna pengar, men som i de flesta fall aldrig sjösattes eller gav ytterst liten utdelning. Bland idéerna fanns allt från tryckningen av tidtabeller för Lissabons båttrafik till lanseringen av en helt ny sorts skrivmaskin. Planer fanns på att öppna en astrologisk och grafologisk mottagning. Till de mest kuriösa exemplen hör att Pessoa faktiskt skrev en fyndig slogan till Coca-Colas tänkta lansering i landet, som dock aldrig kom att användas eftersom diktaturen motsatte sig det amerikanska företagets etablering.

Året därpå inledde Pessoa istället den frilanstillvaro vid import- och exportfirmorna som skulle vara ända fram till hans död 1935. Vid tjugo års ålder började han samtidigt på allvar skriva på portugisiska, det språk som han senare skulle beskriva som sitt ”hemland”. Ett väldigt författarskap började ta form, av vilket en hel del publicerades i olika tidskrifter under hans livstid – under eget namn eller någon heteronyms. Den viktigaste av dessa publikationer var Orpheu, den tidiga portugisiska modernismens skandalomsusade husorgan som endast kom ut i två nummer. I kretsen bakom tidskriften återfanns även Pessoas nära vän poeten Mário de Sá-Carneiro (1890–1916). Han skulle senare ta livet av sig på ett hotell i Paris, en händelse som blev ett hårt slag för Pessoa.

Den stora merparten av Fernando Pessoas verk såg emellertid dagens ljus först efter hans död, i takt med att forskarna började organisera och publicera innehållet i de nära 30 000 dokument som återfanns i hans kvarlåtenskap. Kofferten som följde honom genom livet visade sig innehålla färdiga manuskript och dikter men framförallt en stor mängd både maskin- och handskrivna skisser och utkast, jämte otaliga fraser och fragment som krafsats ner på lösa ark, kuvert eller på baksidan av andra manuskriptblad.

Ett särskilt komplicerat pusselarbete ledde fram till den postuma publiceringen av det fragmentariska prosaverket Orons bok, som Pessoa skrev under huvudsakligen två perioder av sitt liv, först under namnet Vicente Guedes och sedan under den mer kände halvheteronymen Bernardo Soares namn. Att denne fått beteckningen halvheteronym har att göra med att Soares personlighetsmässigt låg relativt nära Pessoa själv i dessa dagsboksliknande anteckningar av ett bokhållarbiträde på Rua dos Douradores som vänder blicken djupt inåt sig själv men också ut mot staden Lissabon med dess tobaksaffärer, spårvagnar och passagerarfärjor över Tejofloden. Konflikten mellan den inre och den yttre världen, mellan jaget och de andra, når här hisnande språkliga höjder. Allt registrerades på den ”hyperkänsliga fotografiska plåt” som den självmedvetne Soares sade sig vara. Efter att Orons bok först 1982 publicerats i Portugal blev den Pessoas mest kända och lästa verk utomlands, i takt med att den översattes till olika språk, däribland till svenska av Lars Axelsson och Margareta Marin (Pontes, 1991). Först ut med att introducera Pessoas poetiska röster i bokform för svenska läsare var emellertid Arne Lundgren med två urvalsvolymer, publicerade år 1973 och 1988.

Om ordet fingidor kan ses som nyckel till Pessoas litterära värld av simuleringar och alternativa personligheter, finns ett bevarat brev av honom som utgör en sorts svart låda med klargöranden om hans inre splittring. Det skrevs bara några månader före hans död till författaren och kritikern Adolfo Casais Monteiro, som ett svar på dennes fråga om heteronymernas uppkomst, och finns översatt i form av ett appendix i en annan av förlagets Pontes ambitiösa serie med Pessoaböcker, Ode till havet och andra dikter av Álvaro de Campos (2009).

Pessoas sista tid i livet präglades av djup nedstämdhet och fysisk trötthet – om detta vittnar en rad dikter som ännu inte översatts till svenska – samtidigt som hans alkoholkonsumtion tilltog. Kanske anade han att slutet närmade sig och ville därför på ett mer ingående sätt överblicka sin gärning och för eftervärlden redogöra för heteronymernas bakgrund och den ”triumfens dag” som ägt rum två decennier tidigare. Den 8 mars 1914 blev startskottet på en ytterst produktiv period då Pessoa bland annat skrev flera av de långdikter som utgör ett viktigt kraftfält i hans författarskap, och som i vissa fall ännu inte har översatts i sin helhet till svenska.

Enligt brevet till Monteiro gick Pessoa denna dag fram till en hög byrå och skrev stående mer än trettio dikter i ett svep ”i ett slags extas vars natur jag inte har lyckats definiera”. Pessoas ”mästare” Alberto Caeiro hade dykt upp, sviten fick namnet ”Fåraherden” och därefter framträdde de båda andra centrala heteronymerna Ricardo Reis och Álvaro de Campos. Det är viktigt att poängtera att dessa röster inte var några vanliga pseudonymer, som har varit ett betydligt vanligare fenomen i litteraturhistorien. Pessoas gestalter var mer radikala och djupgående; han uppfann både deras liv och verk, och lät dem också förhålla sig till varandra på ett ytterst intrikat sätt i litterära texter, tidskriftsbidrag och brev.

Enligt Pessoa föddes Alberto Caeiro ett år efter honom själv i Lissabon men levde huvuddelen av sitt liv på landsbygden, efter en endast grundläggande skolgång. Caeiro säger sig själv vara ”den ende naturpoeten”, men hans förhållande till blommorna och jorden är högst abstrakt, och hans bilder av verkligheten filtreras genom en sorts antifilosofisk filosofi. Hans poesi uppstår ”lika naturligt som vinden när det börjar blåsa”, som det heter i en av dikterna. ”Caeiro är allt som Pessoa inte är och dessutom allt som en modern poet inte kan vara: en människa som försonats med naturen”, skrev mexikanen Octavio Paz, som var en tidig och skarpsinnig uttolkare av Pessoa i den spanskspråkiga världen.

”Den stora merparten av Fernando Pessoas verk såg emellertid dagens ljus först efter hans död, i takt med att forskarna började organisera och publicera innehållet i de nära 30 000 dokument som återfanns i hans kvarlåtenskap.”

Ricardo Reis var å sin sida läkare till yrket. Han var född i Porto men hade gått i landsflykt i Brasilien på grund av sin monarkiska övertygelse. Hans klassiskt strama poesi var till skillnad från Caeiros skriven på bunden vers; resultatet var cerebrala och sofistikerade oden med den romerske diktaren Horatius som främsta förebild.

En betydligt mer omfattande produktion, mer förankrad i tidens litterära strömningar om man så vill, stod skepps­ingenjören Álvaro de Campos för. Han var född i staden Tavira i Algarve, utbildad i Glasgow och hade även gjort en resa till Orienten innan han slog sig ner i Lissabon utan att utöva sitt yrke. Campos var den enda av dessa tre huvudheteronymer som följde Pessoa ända till slutet, och han kom också att uppvisa en större spännvidd som sträckte sig från bombastiska futuristiska utfall till mer plågade och livströtta poetiska sammanfattningar som i hög grad sammanföll med Pessoas eget sinnestillstånd mot slutet av livet. Campos expansiva, vittomfattande poesi handlade om att ”känna allt på alla vis” och hans hjärta var ”en aning större än hela universum”. Till detta kommer de texter som skrevs i Fernando Pessoas eget namn, som också de uppvisade skilda tendenser och knappast bör uppfattas som mer närliggande författarens egen personlighet, utan bara som ytterligare en del av det stora iscensättande upphovsmannen ständigt var inbegripen med.

Medan de ovanstående rösterna åtminstone i någon mån var kända medan Pessoa ännu levde, har ett växande antal mer perifera heteronymer på senare tid identifierats och publicerats av litteraturvetare. Hur många röster fanns egentligen i det som den italienske författaren och Pessoaspecialisten Antonio Tabucchi kallade för un baule pieno di gente – ”en koffert full av folk”? År 1990 identifierade en portugisisk forskare 72 stycken, 2011 ökade en brasiliansk kollega antalet till 127, och när Jerónimo Pizarro och Patricio Ferrari 2013 publicerade boken Eu sou uma antologia – 136 autores fictícios (”Jag är en antologi – 136 fiktiva författare”) hade ytterligare några röster tillkommit.

Även om det exakta antalet knappast rubbar den totala uppfattningen av Pessoas verk, är det fascinerande att ta del av de båda specialisternas antologi som ett prov på hur författarens fantasi sökte sig ständigt nya vägar. Många av dessa fiktiva heteronymer åtföljs i Pizarros och Ferraris bok av faksimiler av deras namnunderskrifter eller rader som återfunnits bland Pessoas papper, alla med sin alldeles egen handstil. Vissa av dessa gestalter skrev bara ett par ofullständiga dikter eller kanske endast någon enstaka rad – andra skrev inte något alls, men var vid något tillfälle tänkta att fylla en viss litterär funktion. Här återfinns allt från ”andarna” Wardour och Voodooist som ska ha dikterat enstaka dikter för den ockult intresserade Pessoa, till den fiktive psykiatrikern Faustino Antunes – som hade Pessoa som patient – och Efbeedee Pasha, tilltänkt författare till boken Stories, som aldrig kom att skrivas.

Heteronymerna utgjorde inte något konstant, in i minsta detalj reglerat, system. De kunde röra sig mot och ifrån varandra, så att kontaktytor och likheter ibland uppstod mellan dem. De allra flesta av hans efterlämnade texter är dessutom inte försedda med något namn alls, vilket ställt de Pessoa-forskare som har arbetat med koffertens innehåll inför stora utmaningar. Den rymmer därtill texter som man inte helt säkert vet om Pessoa verkligen är upphovsman till. Så är till exempel fallet med det maskinskrivna manuskriptet på engelska med titeln What the tourist should see, som är en guidebok till Lissabon helt utan litterära pretentioner. Antingen rör det sig om ännu ett av Pessoas misslyckade försök att tjäna en extra slant, eller har den skrivits av någon annan författare som aldrig identifierats, vilket inte hind­rar att boken sedan länge säljs runt om i den portugisiska huvudstaden under Pessoas namn.

Colombianen Jerónimo Pizarro är en av dagens främsta Pessoa-specialister och ansvarig för en av de mest ambitiösa utgivningsserierna i Portugal för närvarande. I den perspektivrika boken Ler Pessoa (Att läsa Pessoa, 2018) redogör han för den mångåriga debatten om huruvida man ska betona enheten eller diversiteten i Pessoas verk. En av pionjärerna inom de senaste decenniernas Pessoaforskning, Teresa Rita Lopes, liknade vid ett tillfälle Pessoas verk vid en tusensköna, vars helhet inte kan förstås om man endast drar av ett blomblad för att studera det.

För att överblicka Pessoas rika värld måste vi kanske vända oss just till metaforerna. Den spanske litteraturvetaren Perfecto E Cuadrado har gjort en värdefull astronomiska karta där de olika heteronymerna kretsar runt varandra i ett system av solar, planeter och stjärnor. Tusensköna eller galax – eller kanske något tredje? Pessoa tillhandahåller själv en rad olika metaforer för sin inre splittring – där antologi, orkester, teater och symfoni utgör några av de viktigaste. Pizarro skriver i sin bok: ”Jag är övertygad om att Pessoa var många men också att vi – kritikerna, hans läsare – fortsätter att multiplicera och veckla ut honom i det öppna; och att detta, för var dag som går, är hans verkliga och definitiva mångfald, inför vilken den andra, den verkliga, ter sig mindre omfattande. Vad är den Pessoa som var 136 personas jämfört med den Pessoa som har översatts till dussintals språk, blivit läst i otaliga länder och citerats av miljoner människor?”

Med tiden har det gått upp för mig att vi som läser Fernando Pessoa är ett utspritt men hängivet släkte. Det innefattar mannen i Malmö som jag nyligen kom i kontakt med och som sade sig alltid ha Orons bok på sitt nattduksbord. Men också den italienske Erasmus­studenten jag en gång träffade i Lissabon, som beslutat sig för att lära sig portugisiska efter att ha läst Álvaro de Campos dikter. Och den kurdiske Pessoaöversättaren som jag lärde känna på en litteraturfestival i Istanbul för flera år sedan, vars ögon glittrade ikapp med Bosporen efter att vi båda uttalat det hemliga ”pst”-liknande lösenordet. Alla har vi vid något tillfälle känt marken dundra under oss efter åsknedslaget. Alla fortsätter vi att hitta nya skärvor på platsen där blixten en gång slog ner.