En handbok i statskonst

Machiavellis Fursten är den mest kända och fortfarande användbara bruksanvisningen i statskonst; politiker som inte bara vill tillskansa sig makten utan också behålla den bör ständigt ha Il Principe nära till hands. Politikens utanverk har förändrats sedan vår florentinske vän skrev sin lilla bok på 1500-talet, men knappast dess innersta mekanismer.

Fursten är bara en bland flera sådana handböcker; sålunda har den en tusen år äldre föregångare i Indien – Kamandakis Nitisara. Nu finns den i en kommenterad engelsk översättning av Jesse Ross Knutson, The Essence of Politics (Harvard University Press). Med tanke på Axess bildade läsekrets är det värt att nämna att originalets sanskrit finns att läsa på bokens väns­tersidor.

The Essence of Politics är ett av senaste bidragen till den värdefulla översättningsserien Murty Classical Library of India. Dessa elegant formgivna volymer har öppnat portarna till en gammal civilisation och låter oss som aldrig förr ta del av den i så att säga första hand, i dess egna ord istället för genom referat i handböcker.

Som ofta i indisk historia är dateringen ett problem. Det mesta talar för att Nitisara kom till någon gång mellan år 325 och 530 e Kr, då stora delar av Indien hade fallit sönder i små konkurrerande stater. Om författaren vet man föga, men hans verk blev snabbt något av en manual för den härskande politiska klassen.

Den indiska kontexten märks i Kamandakis vördnad för den högsta kasten och för de vediska skrifterna, i respekten för dharma som inkluderar både religiösa och sociala plikter och i hans återkommande betoning av elefanters vikt i krigföring. Bokens slutkläm lyder: ”En kungs seger hänger på elefanter och därför måste han ha stora elefantstyrkor.” Tigrar, krokodiler och ormar förekommer i många liknelser. När han hämtar exempel gör han det gärna från stora indiska epos som Mahabharata och Ramayana. Där kan man lära att taktik är viktigare än rå styrka: ”Indra besegrade demonerna enbart genom sin strategi..

Men skalar man bort det specifikt indiska visar det sig att mycket har stått sig genom seklerna. Liksom Machiavelli varnar Kamandaki en härskare för att göra sig beroende av legoknektar. Man kan inte lita på dem; de letar alltid efter nya arbetsgivare som betalar bättre. Till skillnad från inhemska soldater har legosoldater inget personligt intresse av att försvara ett lands territorium eller en dynasti.

Trots att mycket i Nitisara handlar om krig är det alltid en sista utväg som i det längsta bör undvikas. Bättre är att besegra fienden genom spioner, list och svek. Spioner måste kunna låtsas vara ”idioter, stumma, blinda och döva såväl som eunucker”. Men fursten måste vara medveten om att fienden använder samma medel mot honom.

Krig är, skriver Kamandaki, ”källan till alla bekymmer […] En vis man är ingen krigshetsare. Ett krig är farligt för en själv, för ens vänner, rikedomar och ära […] Bara en dåre sätter igång det.” Det hotar allt välstånd: ”När ekonomin är förstörd lever inte folket även om det andas.” Om en kung attackeras av en övermäktig fiende ska hans första strategi vara att så split hos fienden och erbjuda generösa mutor. Han bör leta efter personer som känner sig orättvist förbisedda eller som på falska grunder har anklagats för brottslig verksamhet.

The Essence of Politics är också en handbok i moraliskt leverne för kungar och höga ämbetsmän. Upprepade gånger varnas härskaren för att hänge sig åt laster till vilka räknas spel och dobbel, dryckenskap och kvinnor. Han måste ständigt vara vaksam för om ”han sover medan hans fiender är vakna kommer han aldrig att vakna igen”.

Kamandaki bygger mycket av sin traktat i statskonst på tidigare verk, men det är hans kortfattade kompendium som kom att ha vidsträckt inflytande i Syd- och Sydöstasien. Den visar att i det medeltida Indien – liksom i renässansens Florens och i vår globaliserade värld – handlar politik i sista hand om en enda sak: makt.