Den moderna världen blir till

Först som sist är det bara att ta av sig eventuell huvudbonad, bocka, tacka och konstatera att den emeriterade lundaprofessorn Svante Nordins Filosoferna. Vetenskaplig revolution och upplysning 1650–1776 (Fri tanke) är ett mycket imponerande verk. På mindre än 500 sidor ger författaren en enastående heltäckande översikt över en av de mest revolutionära och nydanande perioderna i västerländsk filosofi.

Nordin börjar med René Descartes och för sedan fram sin berättelse tills det är dags för nästa stora revolution: Immanuel Kants Kritik av det rena förnuftet, som kom ut 1781. I två redan publicerade volymer har Nordin skildrat historien från Kant till våra dagar. Hoppas att han nu är fullt upptagen med att skriva ett fjärde band om antiken och medeltiden.

Det är en rik, för att inte säga överrik, epok som Nordin skildrar. Trots att den spretar och är fylld av inre motsättningar så är det ändå möjligt att urskilja huvudlinjer och kanske till och med tala om utveckling där gamla gudar, om till en början än så försiktigt, störtas och så sakteliga ersätts av nya.

”Nordin har ett personligt tonfall som gör boken till ett nöje att läsa”

fram till 1600-talets början hade euro­peisk filosofi dominerats av skolastiker, skolmän som Nordin kallar dem. Aristoteles, tolkad av främst Thomas av Aquino, var i mångt och mycket det filosofiska rättesnöret.

Allt detta skulle i grunden förändras av Descartes, som inte hade mycket till övers för den gamla filosofin: ut med de gamla och in med det cartesianska tvivlet som sökte den fasta grund på vilken säker kunskap kunde byggas. I sin Avhandling om metoden berättar Descartes hur han en kall vinternatt framför en kamin kom fram till sin filosofis grundläggande filosofiska byggsten: ”Jag tänker, alltså finns jag till.” Alla andra påståenden kunde betvivlas men inte detta. Descartes gör förstås undantag för religiösa sanningar som inte fick ifrågasättas. Denna brasklapp hjälpte föga – många, inte minst den gamla skolans företrädare – insåg att om Descartes tankar vann insteg så var skolastikens hegemoni hotad.

Det dryga sekel som avhandlas i Nordins bok innehåller flera av filosofins allra största och mest inflytelserika tänkare som väl alla platsar på filosofins topp tio- eller tjugo­lista: efter Descartes kommer Spinoza, Hobbes, Locke, Berkeley, Rousseau, Hume och Kant.

Nordin arbetar med en generös definition av filosofi. Sålunda inkluderar han betydande tänkare som har påverkat både sin samtid och eftervärld men som i strikt mening kanske inte främst är filosofer, som Isaac Newton och Adam Smith. På dessa sidor vimlar det dessutom av namn som sällan eller aldrig har fått plats i konventionella filosofihistorier och som antagligen är okända för många läsare.

Nordin inbillar sig inte att han kan säga något nytt om alla dessa redan genomanalyserade gestalter. Det beundransvärda är att han lyckas skriva kortfattade översikter över dessa ofta långt ifrån lättillgängliga tänkare utan att få det att låta som en lång rad av Wikipedia-artiklar. Nordin har ett personligt tonfall som gör boken till ett nöje att läsa – även om jag ibland hade önskat mig lite mera temperament, subjektiva infall och kanske till med ett och annat moraliserande och tvärsäkert värdeomdöme. Rousseau är förvisso en av Västerlandets mest inflytelserika tänkare; ett geni som påverkat ideologier både till höger och till vänster. Men det hindrar inte att han var ett moraliskt monster som stötte sig med sina välgörare och lämnade bort sina barn till hittebarnhus som sannerligen inte var några idyller på den tiden.

Den period som Nordin behandlar är den som såg den moderna världen bli till. Såväl den vetenskapliga revolutionen, som Claude Lévi-Strauss en gång beskrev som den viktigaste händelsen i mänsklighetens historia, som upplysningen faller båda inom denna tidsram. Den moderna politiska filosofin grundades av Thomas Hobbes i Leviathan. John Locke författade några av liberalismen grundtexter. I dessa två och i flera andra fall rör det sig om i högs­ta grad ännu levande filosofi.

”Upplysningen ses ofta som ett franskt projekt, men det var i högsta grad internationellt.”

denna tids filosofi och vetenskap deltog i omvälvande händelser på ett sätt som är svårt att föreställa sig idag då filosofin i hög grad har blivit en specialiserad syssla som sällan gör sig påmind utanför de akademiska elfenbenstornen. Visst var några av Nordins huvudpersoner, till exempel Newton och Smith, uppburna professorer. Men åtskilliga av tidens mest inflytelserika tänkare som Spinoza, Rousseau och Hume innehade hade aldrig några akademiska positioner.

Många av dessa levde farligt eftersom de utmanade kyrkan och religiösa dogmer. Baruch Spinoza kritiserade Bibeln. Han visade att den inte bokstavligen kan vara sann. Liksom andra kommentatorer av religionen formulerade han sin kritik i försiktiga och inlindade ordalag men det lurade ingen. Bibelns främsta raison d’être, menade han, var att lära ut enkla och handfasta moralregler till den breda massan som saknade tillräckligt filosofiskt förstånd för att på egen hand komma fram till dessa moraliska sanningar. Dessa tankar var inte nya. Sju hundra år tidigare hade den muslimske filosofen al-Farabi haft en liknande idé: uppenbarelse åt den obildade massan, filosofi åt den upplysta eliten. Denna uppfattning – tillsammans med idén att Gud och naturen är samma sak, båda underkastade naturlagarna – gjorde Spinoza till en farlig tänkare.

i sina fyra omfattande böcker om upplysningen har Jonathan Israel gjort Spinoza till en huvudperson, åtminstone i dess radikala materialistiska inriktning med namn som La Mettrie, Diderot och d’Holbach, som alla får sin beskärda del i Nordins skildring. Långt mer än Voltaire stod Spinoza för det nya och omstörtande budskap som var upplysningen kärna.

På ett sätt som idag kan tyckas överraskande stod vetenskap och filosofi varandra nära. Newton blev en hjälte inte bara för Voltaire och andra filosofer utan också för diktaren Alexander Pope, vars ofta citerade ord lyder: ”Nature and Nature’s laws lay hid in night / God said. ’Let Newton be’, and all was light.”

Vetenskap och filosofi samarbetade, inte minst när det gällde kunskapsteori. Har vi medfödda idéer eller är vi, som Locke menade, i stort sett oskrivna blad när vi föds? En annan och besläktad fråga som flitigt debatterades av bland andra Diderot var om en människa som har fötts blind och lärt sig känna skillnad mellan en kub och en sfär omedelbart skulle se skillnaden om han plötsligt återfick synförmågan.

Som Nordin visar gick det inte en rak väg från förstockelse till upplysning. Dogmatisk skolastisk frodades fortfarande här och där. Upplysta tänkare riskerade ofta liv och levebröd. Spinoza fördömdes av den judiska församlingen, Voltaire hamnade i fängelse. När han slog sina slag för sanning och rätt gjorde han det från sin egendom i Ferney som låg tillräcklig nära gränsen till Schweiz för att Voltaire skulle kunna känna sig någorlunda trygg.

Men bilden är inte entydig. Både Locke och Hume hade aristokratiska välgörare, Voltaire gästade länge Fredrik den store av Preussen, Diderot besökte Katarina den stora i Sankt Petersburg. Katarina lyssnade gärna till sin celebra gäst. Men när det kom till kritan, till praktisk politik, var hon mera despot än upplyst.

Upplysningen ses ofta som ett franskt projekt, men det var i hög grad ett internationellt. Inte minst ett skotskt, med Hume och Smith som främsta namn. Hume var en mästare på att ifrågasätta, att under en förbindlig yta sticka hål på och förlöjliga ogenomtänkta idéer. Man misstänkte honom – och det av goda skäl – för att vara ateist. Denna misstanke gjorde att han aldrig fick någon akademisk befattning, men han klarade sig bra ändå. Hans böcker om engelsk historia blev en stor publikframgång.

Om inte ordet redan vore så missbrukat så skulle man kunna beskriva Humes filosofi som en radikal dekonstruktion av fundamentala begrepp. Det finns inte något ”jag”: ”Jag kan aldrig få tag på mig själv vid något tillfälle utan en förnimmelse och kan aldrig iaktta något annan än förnimmelsen.” Hume underkänner också orsakssamband eller i alla fall rätten att ta dem som självklara: ”Den ena händelsen följer den andra: men vi kan aldrig observera något band mellan dem. De tycks existera tillsammans, men utan sammanhang.” Trots denna frätande skepsis fann sig Hume väl tillrätta i världen och gärna då i samspråk med goda vänner som Adam Smith. Båda såg handel och industri som effektiva sätt att öka den mänskliga lyckan och just den ambitionen var en viktig del av upplysningens program.