Bland utopier och dystopier

I år är det femtio år sedan Robert Nozicks Anarki, stat och utopi (1974, på svenska 1986) gavs ut. Oväntat för en filosofisk fackbok blev den en storsäljare, fick National Book Award och gjorde sin upphovsman berömd.

Anarki, stat och utopi är mest känd för sin kritik av Nozicks Harvardkollega John Rawls då nyutkomna En teori om rättvisa (1971, på svenska 1996; se även Eric M Runessons text till dess femtioårsminne i Axess nr 3/2022). Både Rawls och Nozick verkade i och återupplivade en liberal filosofisk tradition där individuella rättigheter tas på stort allvar, men de var oeniga om distributiv rättvisa – fördelnings­politik. Rawls ansåg att ekonomisk ojämlikhet bara är skälig om den gagnar dem som har det sämst ställt. Nozick invände att resurserna i samhället inte är manna från himlen utan tillhör dem som har skapat dem. Eftersom bådas argument är tänkvärda och subtila har de nu i ett halvsekel ingått i kurser i politisk filosofi och statsvetenskap på världens lärosäten.

”Men finns klokheten och rättrådigheten i praktiken? Dagens sociala nätverk är byggda för att hålla oss kvar.”

Men kanske har genomslaget för den fördelningspolitiska debatten skymt sikten och hindrat Nozicks bok från att framträda i helfigur. Med sitt myller av roliga resonemang, spännande sidospår och tvivel även på de egna teserna bedriver Anarki, stat och utopi ett slags icke-tvingande filosofi som hellre än att till varje pris övertyga erbjuder läsaren att slå följe. I detta myller ryms tankar som är överraskande relevanta i (morgon-)dagens informationssamhälle.

I oktober 2021 bytte Facebook – företaget, inte tjänsten – namn till Meta med syftning på metaversum, den virtuella verklighet som vi kan träda in i genom ett VR-headset. Tekniken är inte ny, men först på senare år har barnsjukdomarna i form av klumpiga hjälmar med lågupplösta och illamåendeframkallande projektioner avhjälpts.

Nu är tiden mogen – det är åtminstone vad Mark Zuckerberg, Metas grundare och vd, tror. Han kan absolut ha fel – varken aktiemarknaden eller användarna är helt övertygade. Men vad betyder det om han har rätt och vi kommer att tillbringa alltmer tid i metaversum? Kan det gå fel? Inte bara genom att det hackar eller hackas, utan i djupare mening?

Det leder oss till upplevelsemaskinen, ett tankeexperiment ur tredje kapitlet i Anarki, stat och utopi. Nozick ber oss föreställa oss en maskin som kan ”stimulera hjärnan så att du tror och känner att du skriver en stor roman, eller får en ny vän eller läser en intressant bok. Hela tiden flyter du i en vattenbehållare med elektroder fästa vid huvudet.” Senare, i sin sista bok Invariances (2001), noterade Nozick att VR-tekniken närmar sig tankeexperimentet, vilket förvisso är lite överdrivet – filosofen Luciano Floridi har påpekat att smak, lukt och känsel än så länge saknas i metaversum. Borde vi koppla in oss i upplevelsemaskinen – ibland eller rentav för alltid? Nej, svarar Nozick, för det är skillnad på att faktiskt göra något och att bara uppleva sig göra det. Vi vill vara aktiva subjekt i kontakt med verkligheten och med varandra.

Upplevelsemaskinen är omstridd bland filosofer – både vad man bör göra och vad ett sådant avgörande egentligen visar. I en opinionsundersökning bland fackfilosofer avböjde drygt tre fjärdedelar att koppla in sig. Men vissa ser ljust på den. Filosofen David Chalmers (som gjorde opinionsundersökningen) har argumenterat för att virtuella världar kan vara lika bra och rentav lika verkliga som fysiska, senast i Virtuella världar (2022, på svenska 2023, anmäld av Helena Granström i Axess­ nr 6/2022).

Chalmers tillstår att virtuella världar må ha alla möjliga problem. Boken innehåller en lysande skämtteckning där Mark Zuckerberg sköter Platons berömda grotta – den där vi bara ser skuggspelet av verkligheten projicerat på väggen. Däremot menar han att problemen inte kommer av virtualiteten. Bara ett fåtal värdefulla ting – natur, historia och kanske även födelse och död – saknas i ett klokt konstruerat metaversum men det vägs mer än väl upp av fördelarna. Chalmers föreslår att vi föreställer oss en postapokalyptisk fysisk värld av hobbesianskt Mad Max-snitt – åtminstone där är det lockande att koppla in sig.

Kanske kan vi i teorin leva ett gott liv i ett klokt konstruerat och rättrådigt styrt metaversum – särskilt om vi alla lever i ett och samma. Men finns klokheten och rättrådigheten i praktiken? Dagens sociala nätverk är byggda för att hålla oss kvar. Att användandet korrelerar med psykisk ohälsa är oroväckande även om det inte skulle vara kausalt. Kopplar vi in oss i ett metaversum kanske vi kopplar ur oss mer sällan än vi hade tänkt? Och även om vi kopplar in oss för att vara sociala så finns frestelsen att mest umgås med simulerade bottar.

Språkteknologi (tänk ChatGPT) och bildgenerering (tänk DALL-E) är nu så bra att vi i ett metaversum kan ersätta våra gamla mänskliga vänner med nya dator­genererade – AI-influerare finns redan på sociala nätverk. Scenariot liknar författaren Martin Amis begrepp karaoke fame: alla är kändisar, men bara i sina egna huvuden. I förlängningen pekar tendenserna att koppla ur sig alltmer sällan och att umgås allt mindre med andra människor därinne mot en solipsistisk metaversumdystopi, snarlik upplevelsemaskinen.

Upplevelsemaskinen är som sagt välkänd och omdiskuterad. Mindre känt är tankeexperimentet demoktesis, det nionde kapitlet i Anarki, stat och utopi. Nozick ber oss föreställa oss en minimal stat som skyddar liv, frihet och egendom men i övrigt låter alla göra som de vill. En dag börjar folk skänka eller sälja små rättigheter i sig själva, först på lek, sedan på större allvar.

Fler hakar på och rättigheter att välja kläder, yrke, partner, löneanspråk och så vidare byter ägare. Snart är nästan alla delägare i och själva delägda av andra. Det hålls ständiga bolagsstämmor för att fatta beslut, kaos uppstår och till slut sker en stor konsolidering: ”Alla samlas från när och fjär­ran och köper och säljer aktier, och mot slutet av tre hektiska dagar äger (ser man på!) varje person exakt en aktie i varje rättighet över varje annan person, röstar med en röst, antingen själv eller genom att ge någon annan fullmakt. Istället för att behandla varje person för sig fattar man generella beslut för alla.” Så har den minimala staten där alla gör som de vill omvandlats till en demokratisk stat med detaljerade regler – och även den som ser fördelar känner visst obehag över hur det skedde.

Demoktesis-scenariot – ”ägande av folket genom folket och för folket” – må verka stolligt. Men är det inte också olustigt bekant? I den moderna världen spelar digitala tjänster stor roll i våra liv – så stor att vissa ser data, likt kroppen, som delar av oss själva. I ett metaversum är det bokstavligen sant. Rätten till sådan data ger vi utan att läsa villkoren bort i små, små portioner till digitala plattformar. Vilka vi (får) umgås med beror därmed på rätten till data på Facebook, vårt läsande på X, vårt utseende på Instagram och så vidare.

Ibland uppstår konflikter, exempelvis om ägande av sociala mediekonton som (delvis) skapats på jobbet, om amningsbilder på Facebook eller om riktad datadriven reklam. Vissa känner sig förfördelade, rentav förtryckta. Av idealism, allmänt missnöje, lagstiftning eller som marknadsföring händer det att plattformarna håller omröstningar (2009–2012 hade Facebook sådana). Så har vilda västern-internet där alla gör som de vill omvandlats till ett samhälle med detaljerade regler – och även den som ser fördelar känner visst obehag över hur det skedde.

Det smygande obehagets mästare John Ajvide Lindqvist låter i romanen Verkligheten (2022) sin protagonist, en influerare, under en promenad med hunden inse att hennes liv liknar demoktesis:

”Damen ger Titania ett par sista krafs bakom öronen och en banal insikt slår ner i mig. Naturligtvis ser hon sig berättigad att ge sig på min hund. Jag är ju inte alls någon främling, nej, hon känner mig och vet precis vem jag är. Kanske anser hon rentav att hon är delägare till mig när hon kväll efter kväll har mig fångad på sin stora eller lilla skärm. Damen säger: ’Kämpa på’, och sträcker ut sin hand för att ta sin egendom i besittning.”

Än äger vi inte alla varandra, men demoktesis illustrerar en kollektivistisk metaversumdystopi som platsar i skräckgenren.

Nozick skrev i förordet till Socratic Puzzles (1997) att ”det är nedslående att främst vara känd för ett ungdomsverk” och att han inte uppfattar sig själv främst som politisk filosof utan har betydligt bredare intressen. Den som har läst hans övriga böcker vet att det stämmer. Men kanske är det också så att tiden först nu är mogen för att uppskatta det fulla omfånget i Anarki, stat och utopi – en samhällsfilosofisk tour de force där fördelningspolitik må vara en röd tråd, men vars hela väv är mycket rikare. Att ta ett steg bakåt och betrakta alla delarna är ett värdigt femtioårsfirande.