Maos trogna hund

Författaren måste förklara det skenbart motsägelsefulla eller i alla fall svårförenliga i hur en människa omväxlande kan vara både ond och god, klok och fanatisk, ena dagen visa stort mod för att nästa dag kräla i stoftet framför en despot. Frågor som dessa och många fler inställer sig vid läsningen av Chen Jians mästerliga biografi Zhou Enlai. A Life, den första riktigt heltäckande biografin på engelska.

Chen, som har varit professor i både Kina och USA, bygger sin över 800 sidor långa bok på många och långa studier i kinesiska arkiv. Chen har kartlagt Zhous liv inte bara år från år, ofta får man intrycket att han följer sin huvudperson dag för dag, ibland, speciellt vid krissituationer, timme för timme. Men trots att boken är detaljerad känns den aldrig för lång.

Chen är en medryckande biograf. När man har läst färdigt tänker man: Vilken fantastisk tv-serie man skulle kunna göra om Zhous liv; Zhou som på nära håll upplevde så många av förra seklets stora omvälvningar. Han framstod dessutom länge som ”the acceptable face of Maoism”, om nu något sådant alls kan tänkas. Ingen mindre än Henry Kissinger skrev att Zhou var en av de två eller tre mest imponerande männi­skor som han hade mött. Också de som insåg den fulla vidden av Mao Zedongs depraverade ondska kunde beskriva Zhou som en god människa och en lysande historisk gestalt.

”Redan på 1920-talet menade Zhou att en kommunistisk revolution, som visserligen alltid skulle innebära risker, ändå var det enda sättet att skapa ett nytt Kina och en ny värld.”

Zhou dog av cancer i januari 1976, eller som man uttryckte det i tidens Kina: ”han gick för att möta Karl Marx”. Under det nästan halva sekel som gått sedan dess har väl Zhous stjärna dalat. Han påstås ha varit en självisk hycklare. Den ansedde hi­storiken Frank Dikötter kallar honom för Maos ”trogna hund”. Chen berättar att också kinesiska historiker har börjat ifrågasätta Zhous historiska ställning och anklaga honom för att ha varit lojal mot en av 1900-talets mest brutala tyranner – en som är fullt jämförbar med Hitler och Stalin.

I sin bok, som helt säkert kommer att bli ett standardverk, lägger Chen så långt det går alla kort på bordet och låter nästan alltid läsaren själv bidra med moraliska omdömen och betyg. Fakta får tala för sig själva. Läsaren behandlas som vuxen och förmögen att själv bedöma skillnaden mellan rätt och fel, gott och ont.

Zhou föddes 1898 i en medelmåttig mandarinfamilj i den lilla staden Huaian. Hans far saknade både talang och ambition. De blev kvinnornas lott att uppfostra Enlai som redan vid fyra års ålder började lära sig kinesiska skrivtecken.

Han var en duktig student och tidigt politiskt engagerad. Som 17-åring höll han sitt första politiska tal där han ställde frågan hur Kinas svaga ställning kunde förändras. Kina behandlades vid denna tid som en mindervärdig nation. Stora europeiska länder hade under många år tagit sig stora friheter i landet och förödmjukat den inhemska befolkningen. Det är alltså föga förvånande att Zhou tidigt blev nationalist. Den unga generationens stora uppgift var att få den egna nationen att blomstra.

En stor del av Zhous ideologiska utveckling kom att äga rum i utlandet. Först i Japan och sedan i England och Frankrike; han mötte bland andra Ho Chi Minh. Trots några år av politisk tvekan skulle det inte dröja länge förrän han ställde sig långt ut på den politiska vänsterkanten. I ett brev från 1922 bekänner han sig till kommunismen. Redan på 1920-talet menade han att en kommunistisk revolution, som visserligen alltid skulle innebära risker, ändå var det enda sättet att skapa ett nytt Kina och en ny värld. Inget pris var för högt, inget offer för stort, för att förverkliga denna sköna nya värld. Innan Zhou fyllt 25 år var den marxistiska och radikala politiska kursen utstakad. Han skulle följa den under återstoden av sitt liv. Resten är först kinesisk historia och snart också världshistoria. Flera av de problem och kriser som Zhou tvingades att hantera under sin tid som premiärminister är fortfarande med oss – exempelvis det ofta spända förhållandet till Indien och till Taiwan.

Det var i den sydkinesiska staden Guangzhou 1925 som ”Zhou först mötte en man vid namn Mao Zedong”. Deras liv och öden skulle komma att bli nära sammantvinnade under de kommande 50 åren. De var båda övertygade kommunister och revolutionärer som kunde vara brutalt hänsynslösa när de ansåg att stundens allvar krävde det. Chen gör emellertid sitt bästa för att visa hur i grunden olika de var, om inte främst i politiska frågor, så i temperament, personlighet och, kanske inte minst, moral. ”Det som skilde Zhou från Mao var inte att Zhou skulle ha saknat idéer utan hans avsaknad av den nödvändiga vilja och beslutsamhet för att uppnå och behålla ställningen som revolutionens främsta ledare.”

Som den lysande biograf han är bortser Chen aldrig från de mörka inslagen i Zhous karriär. Sålunda lät han mörda en familj eftersom en medlem hade haft otillbörligt samröre med Chiang Kai-Shek och alltså svikit KKP – Kinas kommunistiska parti. Dessa mord var för att statuera exempel – förrädare kunde inte räkna med någon pardon. Zhou själv lär ha varit osäker på om han hade handlat rätt eller fel. ”Låt hi­storien avgöra”, löd hans lakoniska kommentar.

Under första hälften av 1900-talet slets Kina sönder av inre stridigheter (en liten del av dem – ett uppror i Shanghai – har skildrats av André Malraux i den storartade romanen Människans lott). Litet senare invaderade Japan och ställde till massakrer.

När andra världskriget väl var över vidtog inbördeskrig mellan KKP och ­Chiangs Guomindang. Kommunisterna vann. ­Chi­ang­ och hans anhängare flydde till Taiwan. En händelse som då hotade freden i Östasien och som idag hotar freden i hela världen. Ända från början har Peking varit benhård på denna punkt: Taiwan är en del av Kina.

Den 1 oktober 1949 bildades Folkrepubliken Kina.” Vi, vi kineser, har rest oss upp”, utropade Mao. Zhou blev Kinas premiärminister under de kommande 27 åren (och under några av dem också utrikesminister). Allteftersom Kinas inflytande växte blev Zhou en alltmer betydande aktör på världsscenen, även om hans första resor nästan uteslutande gick till meningsfränder i Moskva, Tirana och Pyongyang.

Han arbetade hårt för att omvärlden skulle erkänna Folkrepubliken Kina på bekostnad av Taiwan. Chen nämner inte att Sverige var det första icke-kommunistiska land att göra just det. Zhou var stolt över att han lyckades etablera relationer med Japan. Det mest sensationella var förstås Kissingers och president Nixons besök i Kina 1972 och upprättandet av diplomatiska relationer mellan de båda länderna. Denna diplomatiska seger visade sig vara bitter. Istället för beröm fick Zhou motta anklagelser för ”högervriden kapitulation” och för ”att vara den ondskefulle ledaren för en felaktig politisk linje”.

Vid det här laget var Zhou redan sjuk i cancer och kanske insåg att han inte längre hade så mycket att förlora. För en gångs skull fann han sig inte i kritiken, som framfördes av bland andra Jiang Qing, Maos fanatiska hustru: ”Jag, Zhou Enlai, har gjort många fel i min karriär men etiketten ’högervriden kapitulation’ passar mig inte alls.”

De tidigare så hjärtliga relationerna mellan Sovjetunionen och Kina försämrades snabbt. Skärmytslingar blev vanliga. Det gick så långt att det kinesiska ledargarnityret lämnade Peking då man fruktade en sovjetisk kärnvapenattack.

Som ansvarig för Kinas utrikespolitik blev det Zhous lott att förhandla med världens ledare. Zhou var alltid förbindlig och ibland till och med kompromissvillig. Han visade sällan öppet sina sym- eller anti­patier, men hans inställning till Indiens premiärminister Jawaharlal Nehru var tydlig. Efter misslyckade förhandlingar om gränsen mellan de båda länderna kallade Zhou Nehru för ”den mest arroganta” person han mött, Nehru var skamlös och en imperialistlakej. Den på sin tid kända kinesiska författaren Han Suyin försökte utan framgång medla, men klyftan mellan dessa två världsledare var alltför djup.

Att han hade vänskapliga förbindelser med kommunisterna i Korea och såg till att de fick stöd i kriget mot de amerikanska trupperna är knappast överraskande, inte heller att han stod solidarisk med sin gamle bekant från tiden i Paris, Ho Chi Minh i det kriget. Inget nytt här.

För att vara en så omfattande biografi innehåller Chens bok få privata detaljer. Allt vi får veta är att Zhou gifte sig med Deng Yingchao. De adopterade en dotter som ställde till problem när hon sökte sig till en konstnärlig karriär snarare än en politisk. Det är i stort sett allt. Kanske finns det inte mer att berätta, för Zhou var en alltigenom politisk människa som knappast verkar ha haft tid för privatliv. Därför är det knappast något att förundra sig över att den person som kom att spela den största rollen i hans liv inte var hustru eller dotter utan Mao Zedong. Och det är här – i skildringen av KKP:s sätt att fungera och hur olika personer samverkade eller bekämpade varandra, och hur Mao slugt och skickligt spelade ut olika personer mot varandra – som Chens biografi är allra bäst.

Det är också här som man kan komma med invändningar. Chen nämner både stora språnget och den svält som blev följden men knappast vidden av dess omfattning. Ingen vet säkert hur många miljoner som dog. Inte heller får läsaren en klar bild av det kaos och den terror som rådde under Maos kulturrevolution.

Maos terrorvälde innefattade förstås KPP där han regelbundet ställde till med utrensningar. Ingen, Zhou inkluderad, skulle någonsin kunna känna sig säker på sin ställning. Somliga, som Liu Shaoqi, rensades ut för gott. Andra, som Deng Xiaoping, placerades mera temporärt i en ofta brutal och alltid förödmjukande skamvrå. Deng skulle ju komma att göra en remarkabel comeback och bli den som på allvar började modernisera Kina och förvandla landet till den stormakt som det är idag.

Den som vill veta mer om Deng rekommenderas Ezra Vogels mer än tio år gamla men fortfarande läsvärda biografi Deng Xiaoping and the Transformation of China. Zhou var förstås medveten om dessa faror. Han visste hur stingslig och nyckfull Mao var. Zhou var följaktligen försiktig. Jag vet inte hur många gånger Chen skriver ”Zhou var tyst” eller ”Zhou sade inget” och andra liknande fraser.

Zhou insåg vilken ekonomisk och mänsklig katastrof stora språnget innebar. Han var aldrig lika utopiskt idealistisk som den store rorsmannen. Istället för att vända upp och ner på hela samhället önskade Zhou se reformer på fyra områden: jordbruk, industri, vetenskap och försvar.

En försiktigt och inlindad kritik av typ ”skynda långsamt” som Zhou formulerade flera gånger inför Maos dödliga vansinnigheter tvingade honom till förödmjukade självkritik. I en av sina många avböner erkände han att han begått allvarliga fel och lovade bot och bättring. Om detta enbart var läpparnas bekännelse eller ett uttryck för hjärtats förkrosselse är svårt att avgöra. Chen betonar att om ”Zhou avvek från Maos ledarskap och politik kunde han närsomhelst blir attackerad av Mao och se slutet av sin politiska karriär. Denna fruktan skulle förfölja honom till de allra sista dagarna av hans liv.”

Chens bok är inte alltid lätt att följa. Den vimlar av namn på personer med likartade namn: personregistret innehåller 18 Wang och 24 LI.

Denna rimligen definitiva biografi ger inte bara ett porträtt av en betydande politiker utan också en detaljerad och snudd på allmängiltig skildring av det alltid så riskabla livet i närheten av en maktfullkomlig och godtycklig diktator.