Bellman, Lagerlöf och Piraten räds inte det olämpliga

Vad är egentligen en kanon? En läslista för skolungdomar, en samling tips för den läslystna eller helt enkelt sådana klassiska verk, som folk fortfarande läser? Jag är inte helt övertygad av tanken på en officiell kanon, men om vi alls ska enas om kanoniska verk räcker det inte att de är kanonbra – de måste också vara levande.

Som förslag erbjuder jag här tre verk: Carl Michael Bellmans Fredmans epistlar (1790), Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga (1891) och Fritiof Nilsson Piratens novell ”Högvilt” ur samlingen Flickan med bibelspråken (1959).

De kommer från tre skilda sekler och hör till skilda genrer – lyrik (tillika sångbar dylik), roman samt novell. Dessutom är deras handling utspridd – i öst, väst och syd, i större och mindre städer samt på landsbygden. Ändå finns det mycket som förenar dem.

Men låt oss först släppa in Bellman på scenen. En salut!

Klang och skott!
Kungens Slott
Mot skyarna höjs,
Och ögat ömt förnöjs. […]
Från dess vall
Dån och Knall:
Från bergen återskall.

Få verk känns så självklara för en svensk kanon som Fredmans epistlar, ett verk som bokstavligen varit på allas läppar i över tvåhundra år. Epistlarna läser man nämligen inte – dem sjunger man. De har sjungits av manskörer och skolbarn, och de har nytolkats av Sven-Bertil Taube, Fred Åkerström samt Cornelis Vreeswijk. Nu framförs de av ett nytt sekels trubadurer – och av oss alla, på middagar och i duschen.

Som poet och musiker var Bellman virtuos. Han tycks ha skrivit vers lättare än prosa, vilket knappast är vanligt. Dessutom var han en visuell författare i en tid, där synintryck sällan får plats i litteraturen. Med ett par penseldrag målar han upp människor och miljöer. Sällan skildras ansikten, utan porträtten bygger på detaljer: ”Si på Jungfru Lona, / Röda band i Skona. / Nya strumpor himmelsblå.” Dessutom hör vi människornas röster. Epistlarna skrevs för att framföras, och därför pratar folk som man gjorde då. På gatorna hörs också många främmande tungomål. Vi ser staden med sitt glittrande vatten och sina många fartyg, ty de stora skeppen är ankrade inne i centrala Stockholm. ”Och nedanför i vattubrynet, – se vad för en skog av gungande master med fladdrande vimplar.”

Bellman för oss rätt in i den samtid som var hans, och som genom hans dikt också blir vår. Här finns en hel uppsättning av gestalter, fyllon och horor som samtidigt är gudar och gudinnor. Deras namn lånade han från samtida människor på samhällets botten, allmänt bekanta i den tidens Stockholm, men epistlarnas gestalter är något annat. Man kan få för sig att de är verkliga, men det handlar om litteratur. Kunglige hovurmakaren Jean Fredman var redan död första gången Bellman skrev om honom, och Ulla Winblad är Venus like och skönheten personifierad, inte den olyckliga Maja Stina Kiellström.

Länge sågs Bellman som nationalpoet, och man underströk hans svenskhet. Liksom många av sin tids stockholmare hade emellertid familjen Bellman tyska rötter, och antagligen var skaldens pappa tvåspråkig. Det gör denne poet till en ganska typisk stockholmare för sin tid.

Hur långt är det mellan Bellmans Stockholm och Gösta Berlings värmländska skogar? Inte så långt som man tror. I ”En saga om en saga” berättar Selma Lagerlöf att hon hittade sin romanvärld efter en litteraturlektion på lärarinneseminariet i Stockholm. ”Hon sade till sig själv, att Runebergs godmodiga krigsbussar och Bellmans sorglösa dryckesbröder voro det yppersta material, som en diktare kunde ha att röra sig med.” Så slog det henne att den värmländska miljön var lika tacksam den – och så uppstod Gösta Berlings saga.

Man ska inte lita på författare – de lever på att ljuga – men detta låter trovärdigt, eller åtminstone värt att tro på. Slår man upp det makalösa inledningskapitlet i Gösta Berlings saga hittar man faktiskt likheter mellan den värmländske prästen och Fredman: ”Gästgivargårdens krogrum hade då för honom blivit en sydländsk blomstergård: druvor och oliver hängde ned över hans huvud, marmorstoder blänkte i mörkt lövverk, vise och diktare vandrade under palmer och plataner.” Det värdshuset kunde ha funnits i Bellmans epistlar.

Denne lämnade helst inte Stockholm med omnejd, och samma sak gäller hans gestalter. Gösta Berlings saga däremot utspelar sig på bruken och i den värmländska naturen. Huvudstaden nämns bara en enda gång, medan Karlstad förekommer tjugo gånger. Sant är att Stockholm ligger rätt långt bort för många av rikets invånare, och om kavaljererna på Ekeby alls erkände någon auktoritet fanns den i länets residens- och stiftsstad.

I Bellmans enda vinterepistel ylar vargarna, men våra vänner är säkra inom utvärdshusets väggar. När Selma Lagerlöf släpper fram Gråben är det långt till nästa hemlika boning, och Gösta Berling måste offra Madame de Staëls flerbandsverk Corinne i deras käftar. Det är ingen slump att Corinne utspelar sig i Rom, städernas stad. Lagerlöf har istället skrivit ett landsbygdsepos. Nöjeslivet på herrgårdsbaler och i Ekebys kavaljersflygel ligger inte det gustavianska Stockholm efter. Och är det inte lika lätt att förälska sig i Gösta Berling som i Ulla Winblad?

Gösta Berlings saga är ingen samtidsskildring, utan en historisk roman under förklädnad av historieberättande för sena tiders barn. Alla som läste boken när den var ny är nu döda. För oss utspelar den sig i en dubbel historisk miljö, såväl i den romantiska epoken som i nittiotalismens historiserande fiktion, där Lagerlöf likt en skicklig kortkonstnär lurar oss att tro att allt är så enkelt – ja, precis som Bellman gör.

Mitt tredje val hör småstaden till. Fritiof Nilsson Piratens novell ”Högvilt” är en huvudlös skröna om advokaten från Tranås, som en blöt afton på en engelsk regatta råkar bjuda in den excentriske lord Wateregg till sitt herresäte. Inbjudan var överilad, ty diktjaget lever ett vanligt kråkvinkelliv. En snilleblixt får honom att inkvartera lorden på Tranås vattenkuranstalt. Hur det uttalas? ”Travattanks”, säger advokaten, ty han ”visste att för honom [lorden] var det säkraste kriteriet på ett namns urålder att det stavades Nebukadnezar och uttalades St. Paul.” Bellman har humor, och det har Lagerlöf också. ”Högvilt” består av knappt tretton sidor, där poängerna staplas på varandra tills läsaren ligger hjälplös. Likt alla goda skrönor ramas den in av synbara fakta – vi vet att året är 1923, att berättelsen utspelar sig under älgjakten och att lorden under fredagens pass sköt ”en niotaggare och en häst”.

Olyckan betydde ingenting för han hade en försäkring hos Lloyds som täckte både tamboskap och skogvaktare. Emellertid var det första hästen i hans livs långa skottlista och han övervägde allvarligt ett förslag att låta stoppa upp hästhuvudet.

Boskaps-, skogvaktar- och hästälskare får ursäkta, men det är faktiskt hysteriskt roligt.

Bellman och Lagerlöf är ypperliga stilister. Piraten når inte riktigt upp till deras nivå, men alla tre författarna behärskar mästerligt sitt format. Alla skriver om väl utmejslade gestalter, placerar dem i en tydlig historisk period och gör dem till våra likar.

Men det finns ännu en överensstämmelse. Alla verken handlar om drickande karlar. Fredmans vänner är ”hela natten fulla”, Gösta Berling super bort sitt prästämbete och lord Wateregg serveras bål ur soppterrin. I sin recension av Flickan med bibelorden i DN skrev den blivande litteraturprofessorn Magnus von Platen: ”Piratens humoresker utspelas i en alkoholens sagovärld. Flaskan är ett trollspö, som förvandlar verkligheten till upptåg, skepparhistoria och grotesk fantasmagori.” Först i raden av influenser nämns föga förvånande Bellman.

Det här var ju inte lämpligt. Ska man verkligen sätta slik alkoholromantik i händerna på ungdomen?

Absolut. Ingenting vore värre än att enbart välja uppbyggliga verk till kanon. Litteraturen skulle förvandlas till plastgräs med rosa kattungar, och det är inte dess uppgift. Tvärtom ska den låta oss klättra över grinden till nya gröna vidder, där vi kan träffa herdar utan lamm och får, förtappade men chevalereska kavaljerer samt förstås en lord, som inte kan hantera älgstudsaren.

Om man alls ska ha en litteraturkanon ska verken vara de bästa – men det är kvaliteten som ska vara god. Inte moralen.