Camilo Castelo Branco – skandalomsusad fängelseförfattare

I skuggan av Portos mer berömda sevärdheter som Clérigostornet och Lellobokhandeln finns en staty som inte många turister tar någon notis om men som varit föremål för en kontrovers de senaste åren. Den föreställer en äldre man som fullt påklädd omfamnar en yngre naken kvinna. En rad politiker och kulturpersonligheter i staden har velat avlägsna verket, som de uppfattat som stötande, medan andra röster har höjts för att statyn blivit en del av kulturarvet och bör stå kvar.

Till saken hör att såväl konstverkets motiv som dess placering har nära koppling till en av den portugisiska litteratur­historiens mest populära och inflytelserika författare, Camilo Castelo Branco (1825–1890), som i sitt hemland brukar benämnas vid sitt förnamn och dessa dagar uppmärksammas eftersom det har gått 200 år sedan han föddes. Särskilt känd är han för att ha skrivit Portugals mest berömda kärleksroman Amor de perdição (Förtappad kärlek, 1862), som faktiskt översattes till svenska i slutet av 1800-talet under titeln En kärlekens martyr; en utgåva som idag tycks vara omöjlig att få tag på.

Den omtvistade statyn – som föreställer Camilo och hans älskade Ana Plácido – står utanför Portos centrum för fotokonst, men de gallerförsedda fönstren vittnar om att byggnaden en gång var ett fängelse. På översta våningen kan man fortfarande besöka cellen som Camilo satt inspärrad i under ett års tid, anklagad för äktenskaps­brott av Anas äkta make som var en inflytelserik person i staden. Författaren var rädd att den bedragne mannen skulle betala någon annan fånge för att mörda honom. Förhållandena må ha varit eländiga, men Camilos cell hade en vacker utsikt över Dourofloden, och det faktum att den portugisiske kungen besökte honom ett par gånger vittnar om att han vid det laget redan var en uppburen författare. I denna cell skrev han på endast två veckor sin roman – inspirerad av den förbjudna kärleksförbindelsen – som fortfarande läses flitigt i Portugal och bland annat har filmatiserats av landets mest namnkunnige filmregissör Manoel de Oliveira.

Affären med Ana Plácido var långt ifrån den enda kärlekshistorien i Camilos liv, som kännetecknades av ständiga uppbrott, dueller och bisarra passioner. I sin livsföring utgör han en motpol till nästkommande sekels portalgestalt i den portugisiska litteraturen, den mer reserverade och inåtblickande Fernando Pessoa. Även de mest skandalomsusade författare i vår egen tid framstår som närmast skötsamma vid en jämförelse. En antikvariatsägare i Vila Real berättade en gång för mig om hur han en dag förbluffad fått syn på självaste Camilo Castelo Branco på en av stadens uteserveringar – eller åtminstone någon som såg ut precis som han. Det visade sig vara en av författarens många oäkta ättlingar i trakten, som i tidstypisk mustasch och 1800-talskostym lagt sig till med vanan att efterlikna sin gamla släkting.

Med tanke på hans minst sagt turbulenta liv är det egentligen svårt att förstå hur Camilo samtidigt kunde publicera över 200 böcker. Många av hans romaner, dramer och diktsamlingar präglades av romantikens tidsålder, men hans raffinerade satiriska talang hade få motstycken och gjorde honom till en av de första författarna i landet som kunde försörja sig på sitt skrivande. Därtill var han en ytterst aktiv och polemisk journalist. Med tiden hopade sig dock bekymren – hit hörde syfilis och tilltagande blindhet – och Camilo Castelo Branco valde att avsluta sitt liv med en revolver han en gång inhandlat för att försvara sig mot en av de många bedragna männen som drabbats av hans framfart.

Vad som kommer att hända med statyn utanför fängelset där han en gång satt är kanske mindre viktigt. Hans klassiker­status i Portugal är desto mer orubblig. När jag en regnig vårdag besökte hans grav på Lapa-kyrkogården i Porto var en gymnasieklass där på studiebesök, en påminnelse om att utdrag ur hans böcker fortfarande är obligatorisk läsning i skolan. För varje författare torde han dessutom vara en uppfordrande påminnelse om att det på två veckor går att skriva en roman – som nästan 200 år senare fortfarande fascinerar.