Maktens män ramas in

Dagens intresse för biografi nådde ett rekord när Bonniers i maj gav ut ett sammanhållet paket om 22 korta biografier. Huvudredaktörer är Mats Bergstrand och Per T Ohlsson, som själva också skrivit några av de bästa böckerna. Biografi erna täcker var sin person som någon tid råkade inneha uppdraget som statsminister under det gångna seklet. Paketet inleds med en bok om Karl Staaff och avslutas med en bok om Fredrik Reinfeldt.

Koncentrationen på statsministrar i detta projekt förklaras med två tendenser i vår samtid. En är den generella upptagenheten med ledarskap, vare sig det utövas i politik eller inom andra sektorer av samhället. En annan är insikten om att det ledarskap som utövas just av en statsminister har särskild betydelse. Att så förväntas vara fallet framgår redan av den regel i grundlagen som stadgar att det är den person som föreslås bli statsminister som riksdagen uttryckligen har att ta ställning till vid bildande av ny regering. Statsministern leder det löpande regeringsarbetet; statsministern är den person i offentligheten som massmedia framom andra tycks vända sig till med sina frågor; statsministern fattar numera också beslut av stor vikt för oss alla i sina förhandlingar med de andra regeringscheferna inom EU.

I början av det sekel som Bonniers biografipaket täcker fanns ännu flera faktorer som kringskar positionen som statsminister. En av dessa utgjordes av kungen. Regeringsformens bestämmelse att han har att styra riket med hjälp av ett antal rådgivare inrymde fortfarande reell makt under 1900-talets första decennier. Det ankom också på honom som statschef att utse statsminister. Oscar II accepterade endast med uttrycklig motvilja advokaten Karl Staaff som ny sådan efter det att de av honom ledda liberalerna vunnit en seger i valen till andra kammaren 1905. Staaff, som var stor beundrare av engelsk parlamentarism, såg det däremot som någonting självfallet att kungens främsta rådgivare alltid måste vara förankrad i riksdagen och åtnjuta dess fulla förtroende. Två konstitutionella synsätt kolliderade mot varandra: maktdelning mellan konung och riksdag respektive maktkoncentration i form av fusion mellan regering och del av riksdagen.

Karl Staaff avgick som statsminister bara åtta månader efter sitt tillträde då kungen vägrat rätta sig efter hans förslag om upplösning av andra kammaren. Den konservative industrimannen Arvid Lindman utsågs till efterträdare. Liberalerna vann en ny framgång i riksdagsvalen hösten 1911 men ändå försökte Gustaf V övertala Lindman att stanna kvar. Staaff blev till slut utsedd men relationerna mellan honom och monarken förblev spända. En urladdning kom i spåren av pansarbåtsinsamling och bondetåg när kungen, i samråd med konservativa rådgivare och stödd av drottning Victoria, drev en annan linje i försvarsfrågan än statsministern och regeringen.

Brytningen blev total. Anklagelser om personlig kungamakt utslungades, men atmosfären lugnade småningom ner sig i skuggan av det världskrig som följde. Landshövdingen Hjalmar Hammarskjöld, som utsetts till ny statsminister efter Staaff, följdes tre år senare av den konservative industrimannen Carl Swartz. Alla dessa olika skeden är sedan länge väl kartlagda och analyserade i forskningen. Att nu få dem upprepade i fl era av dessa böcker känns ibland litet tröttande samtidigt som porträtten av de agerande statsministrarna är fängslande.

Gustaf V utsåg hösten 1917 professorn Nils Edén till statsminister i en liberal- socialdemokratisk regering. Detta skedde i ett läge som nästan var revolutionärt och det hade ändå föregåtts av både tvekan och försök till andra lösningar. Utnämningen har därefter alltid kommit att uppfattats som kungamaktens defi nitiva acceptans av ett parlamentariskt system, definierat bland annat som att statsministern skall åtnjuta riksdagens förtroende. Gustaf V utövade visserligen även senare visst inflytande på den löpande politiken, bland annat vid utnämningen av regeringar under det politiskt splittrade 1920-talet, men de spänningar som en gång funnits klingade ändå av.

Och när kungen dog tre decennier senare skrev dåvarande statsministern Tage Erlander i sin dagbok att han inte hade trott att Gustaf V:s bortgång skulle bereda honom någon sorg och saknad: ”Så är det i alla fall.” En annan faktor som kringskar en statsministers verksamhet i seklets början var helt enkelt den partisplittring som rådde i riksdagen. Ministärerna, som kom och gick efter Nils Edéns avgång och före Per Albin Hanssons krisuppgörelse med bondeförbundet under 1930-talet, hade i regel endast smala riksdagsminoriteter att stödja sig på. Tio olika regeringar hann bildas mellan mars 1920 och september 1932 och sammanlagt sju olika personer hann sitta på posten som statsminister. Socialdemokraten Hjalmar Branting och den frisinnade Carl Gustaf Ekman hann leda flera olika ministärer och den tidigare Arvid Lindman återkom också under denna tid i ämbetet.

Tiden blev ofta kort för uppdragen som statsminister. Rekordet har Felix Hamrin som innehade det i endast femtio dagar efter det att Carl Gustaf Ekman tvingats avgå sommaren 1932 och innan Per Albin Hansson tillträdde efter ett för socialdemokratin framgångsrikt val. Det framstår som smått bisarrt, om ambitionen med detta biografi projekt är att samtidigt belysa centrala svenska politikers liv och verksamhet, att ägna Hamrin en bok av samma omfattning som en om Tage Erlander. Ett projekt som vill porträttera Sveriges centrala politiker och som inte vore bundet av denna ram hade bland annat bort inrymma en bok om Bertil Ohlin, en liberal som självfallet var mycket viktigare än Hamrin.

Korta innehav av uppdraget som statsminister hade även Louis De Geer och hans omedelbare efterträdare Oscar von Sydow. Den förre verkade i knappt 120 dagar i början av 1920-talet, den senare i drygt 220 dagar. De hade utsetts i sin egenskap av att vara opolitiska ämbetsmän och böckerna om dem belyser väl de problem som svensk parlamentarism hade hamnat i vid denna tid. Herrarna levde därtill, alldeles särskilt von Sydow, spektakulära och spännande liv som det är roligt att läsa om. I boken om von Sydow, skriven av Per Svensson, blandas ändå fiktion väl fritt med fakta och den avslutas i en ton som närmar sig populism när författaren säger att denne höge ämbetsman bör lyftas fram ”i en tid då många politiker helst vill se sig själva som de breda intressegruppernas expeditionschefer.”

Biografierna erbjuder, oavsett längden på de porträtterades innehav av sitt uppdrag, en god bild av förändringarna i rekryteringen till regeringschef under det gångna seklet. Förändringarna gäller både social bakgrund och utbildning liksom stationer på vägen. Samtidigt finns ändå drag som återkommer och som är karakteristiska för de enskilda partierna.

Högern, numera moderaterna, kan under dessa hundra år inräkna fem personer som statsminister. De tre första framstår som överklass och var därtill påtagligt förmögna: alltså industrimannen Arvid Lindman, brukspatronen Carl Swartz och professorn Ernst Trygger. Lindman utbildades i sin ungdom till officer. Swartz och Trygger sändes båda till Uppsala för studier men den ene fick avbryta dem för att överta familjeföretaget medan den andre småningom avancerade till professor. Från samma samhällsskikt utgick också Hjalmar Hammarskjöld, Louis de Geer och Oscar von Sydow; de var allmänt konservativa även om de inte uttryckligen företrädde den politiska högern. De två moderaterna från vår egen tid anknyter både till det gamla och till något nytt: Carl Bildt tillhör en adelssläkt medan Fredrik Reinfeldt framstår som exponent för en expanderande merkantilt inriktad medelklass. Bägge var i sin ungdom inskrivna vid Stockholms universitet. Bildt hann aldrig avsluta sina studier medan Reinfeldt så småningom avlade en civilekonomexamen.

Det som historiskt var den liberala rörelsen och som mynnat ut i dagens folkparti har under det gångna seklet levererat fem personer till posten som statsminister. De fem speglar i bakgrund och utbildning två i någon mån motsatta drag som ofta präglat den politiska inriktning som de utgått ifrån: motsatsen mellan en stadsintelligentia och en i landsbygden förankrad folklighet. Advokaten Staaff och professorn Edén, bägge med rötter i prästerskapet och utbildade i Uppsala, företräder den ena sidan. Jag noterar därtill att bägge under sina studier också verkade som förste kurator i sin studentnation.

Carl Gustaf Ekman och Felix Hamrin företräder däremot den andra sidan av den liberala rörelsen. Ekman växte upp i ett fattigt soldattorp och gick i en av missionsförbundet grundad skola innan han började skriva i tidningar. Felix Hamrin var son till en garvare och genomgick handelsutbildning innan han upprättade en grossiströrelse i Jönköping. Kanske får Ola Ullsten, folkpartiets ettårige statsminister under 1970-talet, i sig sägas förena dessa två ofta återkommande drag i svensk liberalism. Han är född i Tveg i Västerbotten som son till en skogsinspektor och han engagerade sig i nykterhetsrörelsen innan han tog en socionomexamen och fick jobb i Stockholm inom folkpartiets riksdagsgrupp.

Bondeförbundet, som blev centerpartiet, refl ekterar i sina två statsministrar väl den egna väljarkåren. Den ena var Axel Pehrsson i Bramstorp, som ledde den så kallade semesterregeringen 1936, den andre är Thorbjörn Fälldin som var statsminister i sammanlagt fem år i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Bägge var söner till män som arbetat med jordbruk, bägge kom själva att odla en gård. Bramstorp gjorde det på Österlen och Fälldin i Västerbotten. Bramstorp hann aldrig avsluta skolgången innan han måste överta familjens jordbruk medan Fälldin avlade realexamen och även arbetade som ombudsman i SLU-distriktet i Ångermanland.

Socialdemokratin, som innehade posten som statsminister den längsta tiden, har ändå inte haft mer än sju personer på den under det gångna seklet. De har inbördes olika social bakgrund och utbildning. Hjalmar Branting och Olof Palme utgick bägge ur överklassmiljö, vilket ofta med förvåning och ibland till leda brukar framhävas. Branting var son till en professor och Olof Palmes familj var förankrad i bankvärlden med inslag av adel. Branting studerade i Uppsala och Palme avlade en jur kand-examen i Stockholm. Bägge reste tidigt ut i världen och lärde sig många språk. Richard Sandler, som var statsminister i drygt femton månader under 20- talet, utgick från medelklass vilket också är Tage Erlanders sociala bakgrund. Sandlers far var folkhögskolerektor och Erlanders folkskollärare. Sandler avlade en fil lic-examen i Göteborg och Erlander en fil kand-examen i Lund, där också han, såsom på sin tid Staaff och Edén, fungerade som kurator för sin studentnation.

Per Albin Hansson, Ingvar Carlsson och Göran Persson, de tre övriga socialdemokratiska statsministrarna, kommer alla från det samhällsskikt som utgjort själva basen för det egna partiet. De har sina omedelbara rötter i arbetarklassen. Folkhemspatriarken Per Albin gick endast i folkskola innan han drogs in i arbete inom arbetarrörelsen och Göran Persson hamnade också snabbt in i denna typ av arbete även om han dessförinnan gått på tekniskt gymnasium. Carlsson slutligen avlade en pol mag-examen i Lund. Han träff ade för övrigt just där för första gången den tidigare lundensaren Erlander när han som student våren 1958 på den årligen återkommande statsministeraftonen i Akademiska Föreningen ställde en impertinent fråga till den nedreste statsministern.

Det har också skett en förändring över tiden i själva vägen till ämbetet som statsminister. Förr var det vanligt att man hade ett yrke utanför politiken innan man nådde denna topposition, ett yrke till vilket man kunde återvända. Karl Staaff , den förste i raden, etablerade sig som advokat innan han helt engagerade sig i liberal verksamhet, Lindman och Swartz hade från början en bas i företagsvärlden, Edén och Trygger hade sina professurer, Hamrin sin grossiströrelse och Bramstorp sin gård. I modern tid är det egentligen endast Fälldin som uppvisar ett liknande mönster: han startade som jordbrukare och återgick småningom till att åter bli det. De andra statsministrarna har från första början på sin väg till detta uppdrag haft anställningar som mer eller mindre nära anknyter till politisk verksamhet. Att vara politiker har blivit ett yrke, politiken har professionaliserats.

De som i sin inskolning i politisk verksamhet därtill tidigt haft anknytning just till regeringskansliet hade en given fördel vid sitt inträde i rollen som statsminister. Olle Svenning understryker i sin bok om Fälldin att denne kände mycket större osäkerhet i rollen än Tage Erlander och Olof Palme hade behövt känna. Bägge hade dessförinnan hunnit få praktisk erfarenhet av arbete inom regeringskansliet liksom också senare Ingvar Carlsson.

Själva arbetet som statsminister påverkas av många faktorer. Det är lättare att vara chef för en regering som består av ett enda parti än av fl era liksom det är lättare att leda en regering baserad i en riksdagsmajoritet än i en minoritet. Ändå är det arten och komplexiteten i de ärenden som skall avgöras som framför allt präglat de tjugotvå statsministrarnas vardag i kanslihuset. Många problemområden som sköljde över dem var därtill helt oväntade och överraskande.

Två statsministrar tvingades in i uppgiften att leda Sverige medan ett världskrig rasade runt omkring. Hjalmar Hammarskjöld, som utnämnts till regeringschef i skuggan av försvarskrisen 1914, fick snart ägna all sin kraft åt att värna svensk neutralitet i ett korsdrag hemmavid mellan kretsar som ville närhet till Tyskland respektive England. I efterhand fick han också utstå mycken kritik för att ha varit alltför egensinnig på sin post. Mats Svegfors, som skrivit boken om honom, markerar samtidigt fascination över hans förmåga att i betydande utsträckning ensam driva svensk politik under de extrema påfrestningar som rådde.

Drygt två decennier senare tvingades Per Albin Hansson, som under trettiotalet framgångsrikt och nästan enbart sysslat med inrikespolitik, att leda landet i en världskonflikt som utsatte Sverige för ännu större faror än den som Hammarskjöld på sin tid haft att parera. Den tidigare folkrättsprofessorn var nu ersatt av en politiker, som till en början tvivlat på egen utrikespolitisk förmåga, men – såsom Niklas Ekdal klart betonar i sin bok – genom låg profil, återhållsamhet och genom medgivanden inför en övermakt, vilka senare kritiserats, ändå, lyckades lotsa Sverige genom ytterst farliga år.

Olof Palme tvangs också som statsminister att syssla med andra problem än han väntat sig vid sitt tillträde. Han hade fostrats politiskt i en tid med god tillväxt och lugn på arbetsmarknaden men fi ck som regeringschef omgående möta oväntad nedgång i konjunkturer, oljeprisökning och svåra fackliga konfl ikter. Den vänstersväng som han ursprungligen hade hoppats på kom, såsom Klas Eklund skriver, att kollidera med en högervåg som bröt fram. Två decennier senare ställdes Carl Bildt, som påminner om Palme i intresse för ideologi och internationella frågor, också inför ett politiskt läge som blev annorlunda än han förväntat sig. Hans fyrpartiregering fick inte den egna majoritet i riksdagen som han hoppats på och hans stolta utfästelse om ”Ny start för Sverige” blev skuggad av stigande räntor, arbetslöshet och budgetunderskott.

Det sägs ofta att det blivit svårare att vara statsminister under de gångna fyra decennierna än det var under den första efterkrigstiden. De ekonomiska problemen har fått en annan och allvarligare karaktär, massmedias bevakning har intensifierats, kraven på ständigt utrikesresande har stegrats, och så vidare. Allt detta är riktigt, men det är ändå fel att tro att Erlander under 1950- och 60-talen ständigt skulle ha verkat i en idyll. Också under hans tid uppstod gång på gång svåra problem som måste klaras av och konflikter som måste lösas. Själv är han också, såsom framgår av hans dagböcker, för sin del ständigt orolig för att allt skall gå åt helvete.

En statsministers vardag påverkas självfallet också av den egna personligheten och av den beslutstil som man utvecklar. Många olikheter avtecknar sig i de tjugotvå böckerna. Målande skildringar ges av personligheter såsom att Staaff var självrättfärdig och Lindman social, Branting bohem och Ekman renlevnadsman, Trygger skrytsam och Per Albin anspråkslös, Erlander ironisk och Fälldin jordnära, Palme ivrig och Carlsson försiktig, Bildt arrogant och Reinfeldt kamrermässig och så vidare. Klara skillnader i beslutstil förmedlas också. Statsministrarna har skiljt sig från varandra i sådant som behov av informationer, av beredvillighet att delegera, av tendens att sluta sig inom sig själv eller samråda och diskutera samt framför allt i förmåga att komma till skott.

Tage Erlander och Göran Persson, som har det gemensamt att de längre än andra verkade som statsminister under efterkrigstiden, uppvisar till exempel två ganska olika beslutsstilar. Erlander tyckte om att söka sig fram och höra argument för och emot innan han själv nådde fram till en åsikt medan Persson mera förlitade sig på egen politisk intuition och även lätt hemföll till monologer. Ändå framstod bägge, trots olikheter av detta slag, som beslutskraftiga.

Den tid som följde för de tjugotvå efter uppdraget som statsminister blev också olika. Per Albin Hansson och Olof Palme fick ingen tid alls. De dog på sin post. Hjalmar Branting avled en månad efter att han avgått. Ernst Trygger, Richard Sandler, Ola Ullsten och nu senast Carl Bildt återkom som utrikesminister i en senare regering. Andra hamnade i höga off entliga befattningar som universitetskansler, landshövding eller ambassadör eller drog sig tillbaka till helt annan sysselsättning. Många verkar ha känt besvikelse efter sin tid i centrum. Carl Gustaf Ekmans situation i detta avseende är speciell när han efter åtta framgångsrika år i ämbetet plötsligt tvangs avgå för att han förnekat sin egen namnteckning i den Kreugeroro som rådde. Men också många andra fördettingar verkar ha känt en otillfredsställelse, ibland gränsande till bitterhet, över det som varit. Tage Erlander och Ingvar Carlsson är egentligen de enda som kunde känna sig helt nöjda med sin tid som statsminister och som även efter sin avgång fi ck inregistrera allmän uppskattning. Själva hade de också förblivit ganska oförstörda av den politiska makt de haft.

De tjugotvå böckerna påminner slutligen, samtidigt som de är uppbyggda kring var sin enskild person, också om återkommande drag i svensk historia under de gånga hundra åren. Jag har särskilt fäst mig vid två. Ett gäller partistrukturen, ett annat och nära sammanhängande gäller själva atmosfären i politiken.

Partistrukturen har i huvudsak förblivit uppdelad i två sidor: i en socialistisk och en borgerlig. Den socialistiska sidan har dominerats av ett parti, det socialdemokratiska, medan den borgerliga däremot förblivit uppdelad i fl era partier, som i sin tur växlat i storlek och betydelse över tiden. Atmosfären i politiken har i sin tur pendlat mellan samarbete och konfrontation. Partistruktur och atmosfär har påverkat varandra fram till dagens läge när de två sidorna formerat sig i två klart avgränsade block med miljöpartiet inneslutet i vänstern.

Samarbete har varit vanligare än konfrontation under de gångna hundra åren. Delar av borgerlighet och vänster har förmått samla sig till gemensamma lösningar av allvarliga samhällsproblem. Det har visat sig i allt från besluten om valsystemets utformning och lugnande av hungerkravaller i seklets början över 1930-talets krisuppgörelse och andra världskrigets neutralitetspolitik fram till 1990-talets EU-inträde och bekämpning av ekonomisk oro. Men naturligtvis har det under denna långa tid också uppstått konfrontation i många frågor mellan höger och vänster i svensk politik.

Belysande exempel från efterkrigstiden är konflikten på 1950-talet i pensionsfrågan och under 1970-talet och åren framåt i löntagarfondsfrågan. Det samarbete som ändå övervägt har i sin tur tagit sig olika former alltifrån regelrätta koalitionsregeringar över regelbunden samverkan mellan regering och en del av oppositionen till strävan att komma överens i allsidigt sammansatta utredningar och löpande riksdagsarbete.

Det finns många förklaringar till att det trots allt rått mer samarbete än konfrontation i svensk politik. En mycket viktig förklaring ligger naturligtvis i en för Sverige speciell kultur som utvecklats över sekler. En annan förklaring ligger emellertid också i den partipolitiska strukturen. Socialdemokratin dominerade visserligen länge men uppnådde sällan egen majoritet. Samarbete behövdes. De borgerliga backades visserligen i perioder upp av ett flertal, men hade svårt att etablera ett gemensamt uppträdande. Partierna med liberal färg liksom bondeförbundet/centerpartiet mälde sig då och då ut ifrån det. Förutsättningarna för borgerlig samling förbättrades bland annat efter det att tvåkammarsystemet, som på slutet gynnat socialdemokratin, avskaffades. En första borgerlig majoritetsregering kunde bildas 1976. Det dröjde dock även därefter kvar ett mönster av samarbete mer än konfrontation.

Nu i slutet av de hundra åren som Bonniers biografi projekt täcker verkar ändå detta mönster ha förändrats. Två från varandra klart avgränsade block har bildats. Konfrontation har kommit att prägla politikens vardag mer än samarbete även om konflikterna kanske inte alltid verkar vara så djupgående. Det nya som skett kan också uttryckas som att den typ av parlamentarism som Karl Staaff en gång drömde om har förverkligats. Han önskade efter brittisk förlaga införa ett system som dels innebar en klar uppdelning mellan regering och opposition, dels förutsatte en regering som utan ytterligare utredande och försök till överenskommelser med oppositionen förverkligar givna vallöften. En cirkel är sluten. Fredrik Reinfeldt, den siste av de 22 statsministrarna, kan sägas uppträda som den förste en gång rekommenderade. En skillnad föreligger dock. Karl Staaff kopplade samman sin idealmodell med majoritetsval i enmansvalkretsar medan Fredrik Reinfeldt har att verka inom ramen för ett proportionellt valsystem som hans politiska meningsfrände Arvid Lindman en gång lyckades genomföra.