Nu är det kris igen

SVENSKA SPRÅKET TILLÅTER hur många sammansättningar som helst, och hur långa som helst. Och det finns en enda regel: det är sista ledet som gäller. En flickskola är en sorts skola och en skolflicka är någon sorts flicka.

Men sedan tar laglöst land över. Det är nämligen oförutsägbart hur sammansättningsleden förhåller sig varandra. En grusplan är full med grus, men en fotbollsplan är inte full med fotbollar. Du blir smal av smalmat men inte snabb av snabbmat. Barnporr är pornografiska bilder på barn, men tantsnusk är inte snuskiga bilder på tanter. Vardagsorden är rena anarkin.

Men också i det offentliga ordförrådet vimlar det av oförutsägbara relationer. Den som är tjänstledig är ledig från tjänsten, men den som är barnledig är absolut inte ledig från barn.

Tobaksskatt gör cigaretterna dyrare, men trots källskatt är vattnet lika billigt. Bibliotekslagen ska skydda bibliotek, men sexköpslagen skyddar inte prostitutionsnäringen.

Allt detta och mer därtill förmodas vi svensktalande veta, liksom vi vet att kvinnovåld drabbar kvinnor men att polisvåld inte drabbar poliser. Vi bara tolkar rätt, för vi vet hur det brukar vara. Och vi lingvister försöker hitta mönster i galenskapen.

Likaså, när det kommer något nytt bildar vi helt automatiskt en sammansättning. Vi tar som exempel den förra stora ekonomiska krisen kring år 2008. Först muttrade fackfolk under flera år om subprimekrisen. Inte så lättolkat, med det var en sammansättning bildat på de högrisklån till husköp (långt under premiumnivå, alltså) som amerikanska staten prackade på stackars betalningssvaga husköpare.

Men i september 2008, när helvetet var över oss akut, använde varenda tidning ett och samma ord: finanskrisen. Namnvalet var självklart. Det var ju den finansiella sektorn som drabbades först. Och det fanns förlagor i många andra branscher: tekokrisen, varvskrisen, oljekrisen, ja, till och med subprimkrisen.

Men den nya krisen då? Här finns ingenting självklart utan tvärtom: en orgie i namn.

Allra först, innan krisen blivit akut, användes det allra vanligaste ordbildningsmönstret: geografisk begränsning. Precis som Asienkrisen, Kubakrisen och mycket annat. Den hette PIIGS-krisen efter de länder som hotade att braka samman. Principen höll även när Grekland blivit det akuta krislandet: Greklandskrisen.

MEN SNART KOM konkurrenten Europakrisen, enligt samma mönster. Men det förkortades ofta ner till Eurokrisen, vilket var tvetydigt: Är det valutan euro eller EU(ropa) som avses? Men Eurokrisen har haft svårt att slå igenom. Hela Europa är bara hotat på långt sikt, och valutan euro har hittills gått ganska skadeslös genom krisen. Inte alls som kronkrisen och valutakrisen (1992).

Ganska sent kom den nu dominerande benämningen – skuldkrisen. Ordbildningen har landat i orsaken: politikerna har lånat för mycket pengar. Man kan tycka att det är välbehövligt klarspråk, men det är mer än klarspråk, för det är faktiskt ovanligt att döpa kriser efter orsaker. Vi har bara några få exempel som fyrtioårskrisen och galnakosjukankrisen. Kanske kan det ge inspiration till ännu mer klarspråk: galnapolitikerkrisen.