Så fungerar USA:s demokrati

Sedan låter man rapporteringen präglas av ett auktoritativt tilltal som ger intryck av mångårig erfarenhet från fältet.

Detta är vad branschen kallar fallskärmsjournalistik. Man dimper ner i det okända men hankar sig fram på rutin och bluffar. Ingenstans fylls luftrummet av så många nerdimpande reportrar som över USA och ingenstans avslöjas kunskapsluckorna så snabbt. En skenbart enkel och lättöverskådlig politik visar sig snart hysa komplicerade och svårpenetrerade samband.

För var och en som verkligen vill förstå den amerikanska samhällsutvecklingen gäller det att läsa på. I Sverige har vi länge saknat en handbok som tillhandahåller de nödvändiga kunskaperna, men med USA. Det annorlunda landet av Axel Hadenius fylls luckan. Hadenius, professor i statsvetenskap vid Lunds universitet, förklarar hur det politiska systemet är uppbyggt och beskriver klart och pedagogiskt dess historiska utveckling fram till våra dagar.

Särskilt värdefull är iakttagelsen om systemets stabilitet och om hur kombinationen av maktbalans, mellan kongressen, Vita huset och Högsta domstolen, och direktdemokrati ger styrelseskicket dess särprägel. Att de politiska institutionerna konkurrerar både med varandra och sinsemellan ger upphov till en ofta svårbedömbar och svårkontrollerbar beslutsprocess. Eftersom majoritets- och minoritetsförhållanden ständigt växlar, eftersom inget parti kan dominera hela scenen mer än under en begränsad tid, blir samarbete och pragmatism ofrånkomligt.

Så är det tänkt och så har det – med undantag för inbördeskriget – alltid fungerat. Men, och Hadenius vidrör problematiken, under de senaste 20–25 åren har det politiska systemet utsatts för stora påfrestningar genom en allt starkare polarisering framdriven av lobbyism och ett gradvist försvagat partiväsende. För schatteringar, gråzoner och nyanser finns föga utrymme och tålamod. Medieutvecklingen och webben driver fram förenklingar och aggressioner som gör det ännu svårare att – som förr – fatta beslut över blockgränserna.

Barack Obamas tid som president är betecknande för låsningarna (och även för en otillräcklig medierapportering där det i stort sett aldrig framgår att kampen mellan partierna går tillbaka på den eviga frågan om den federala maktens befogenheter). Frågan är hur länge de består.

Republikanerna vann stort i kongressvalet 2010 men är redan ifrågasatta. Konfrontation och nejsägeri ger bara kortsiktiga vinster och partiet framstår nu som splittrat och destruktivt. Återväljs Obama i november och går demokraterna framåt borde mottagligheten för samarbete och breda uppgörelser öka hos republikanerna.

Amerikanska väljare är visserligen långt mer idealistiska än europeiska och hyllar i princip ideologisk renlärighet. Men de vill samtidigt se resultat och – det visar historien – straffar politiker och partier som sviker deras förhoppningar. Systemet är alltid starkare än politikerna – de måste anpassa sig. Sådan är den amerikanska demokratin.