Kielos letar under fel gran

Resterande två måste lämnas på stranden och bonden därför ro över ån tre gånger. Hur ska han göra för att inte lämna räven ensam med hönan som då blir uppäten eller lämna hönan med säden som då blir uppäten? I tv-serien The Office gav den odräglige Gareth sin lösning på problemet: bonden ska dränka räven i ån eftersom räven är bondens värsta fiende.

Vissa lösningar förutsätter att man helt har missuppfattat själva poängen med frågan. Katrine Kielos nya bok Det enda könet syftar till att blottlägga nationalekonomins elände genom en feministisk kritik. Här får läsaren strax möta Robinson och Fredag. De används, numera närmast av hävd, i ämnets introduktionsböcker som ett standardexempel på hur en minimal ekonomi fungerar med två aktörer som byter varor med varandra. Hur många kokosnötter kommer en fisk att kosta? Vad händer om Robinson investerar i en stege?

Robinson och Fredag har fått låna sina namn till ekvationer och fyrfältsmatriser som på så sätt har blivit en smula mer uthärdliga för a-kursernas studenter. Men i Kielos kritik kläs öborna av inpå bara skinnet. ”Männen i berättelsen är inte först och främst strandsatta på en öde ö. De är strandsatta i sig själva.” Och på den inslagna vägen bär det sedan av.

Nationalekonomi är förvisso inte ett helt oskuldsfullt ämne. Den allra första kontakten med mikroekonomi blir berusande för många unga hjärnor. Ekvationssystemen tycks vid en snabb anblick utgöra ett samhällsvetenskapligt universalverktyg som låter en agera expert på vilket ämne som helst utan att först behöva göra sig omaket att lära sig något om världen. Historiematerialismen verkar för övrigt ha fyllt samma funktion för unga, arroganta studenter under sjuttiotalet.

Men nationalekonomin av i dag studeras faktiskt inte professionellt av ett knippe ungtuppar som inbillar sig att det levande samhället enkelt låter sig fångas av modeller med två aktörer och antaganden om rationalitet och perfekt information. När man betraktar verksamheten är det slående hur vanligt det har blivit med experimentella och kvasiexperimentella studier. Den gamla nidbilden av överteoretiserande mikroekonomer som bevisar allt och ingenting med sin matematik har allt mindre fog för sig. Ekonomer tenderar i dag att ha bra med empiri i bagaget. De mäter mycket och de mäter noggrant. Utvecklingen höjer kraven på den som tänkt sig attackera ämnet framgångsrikt.

Det enda könet består egentligen av tre budskap. Det första utgörs av konstaterandet att mikroekonomi vilar på fullkomligt orealistiska antaganden. Nyhetsvärdet i de delarna av boken är så stort som det låter. ”Economic man”, den genomrationelle aktören med egennyttan som enda kompass, existerar inte i ren form i sinnevärlden, precis som det är svårt att hitta perfekta rätvinkliga trianglar ute i naturen. Ja, vi vet. Det andra budskapet är att vår tid är ur led: USA är på väg att utvecklas till en plutokrati med extremt skev inkomstfördelning där girigbukar ställer till med finanskrascher och annan uselhet som i slutändan drabbar de svaga. I skuggorna tassar utsugna gästarbetare omkring och lider. Det tredje budskapet är att kvinnan är systematiskt osynliggjord, vilket bland annat exemplifieras med att fotografen Lennart Nilssons bilder på fostrets olika utvecklingsstadier inte visar modern ordentligt. I förbifarten redogörs det för vaginans pH och kvinnans ögonrörelser under orgasm. Och på något sätt hänger alltså dessa tre budskap samman med varandra. Det analytiska klistret för slika byggen brukar vara ”holism”. Kielos ger aldrig mer än suggestiva konturer av en mer eller mindre outgrundlig totalitet som man förväntas förstå intuitivt. Det sägs gärna att helheten är mer än summan av delarna. Jo tack, en bil är mer än summan av plåtar, muttrar och skruvar. Men deras inbördes struktur och organisering kan faktiskt beskrivas systematiskt.

Framställningen är genomgående försedd med signaler om att samhällsvetenskap är att betrakta som en produktion av olika narrativ, en uppsättning berättelser som konkurrerar om att göra sin verklighetsbeskrivning till den enda. Karl Marx sägs berätta en ”historia” med tre roller, medan andra ekonomer utvecklat andra ”sagor” – såsom berättelsen om den ekonomiske mannen. Och den som betraktar samhällsvetenskap som blott narrativ tenderar själv att skriva just så – i ett konturfattigt flöde. Anekdoter flyter förbi, en ordvits här, en förtätad mening där. Kanske ännu en anekdot glider förbi igen. Men påminner inte den om något i det förra kapitlet?

Och i detta bråte börjar man längta efter det som gjorde Marx projekt till en teori, inte blott en berättelse – nämligen tydliga premisser som genom logik och argumentation leder fram till distinkta slutsatser. Här upptäcker man istället att man har hamnat på en sightseeingbuss och har inte den blekaste aning om vart den är på väg. Det behövs inte många kapitel innan man blir irriterad.

Kielos beklagar att nationalekonomi är en vetenskap om aktörer som fattar val, och verkar sakna sådant som en ”helhetssyn på samhället och hur människor formas och skapas” där beroenden är ”en fundamental del av att vara människa”. Lyckligtvis existerar redan denna samhällsvetenskapliga disciplin. Författaren har bara letat under fel gran. Det hon söker efter kallas för sociologi.