Klassiska seriehjältar

Jag var ett ängsligt och världsfrånvänt barn med få vänner. Men min värld var full av äventyr och bragder. Läsandet tog mig till andra världar, nya vänner och ett bättre liv så fort jag kände mig ensam och ledsen. På barnkalas drog jag mig snabbt undan buller och bång och isolerade mig med en bunt serietidningar i ett hörn. Därefter var jag lyckligt ovetande om vad som försiggick omkring mig.

Mina snälla föräldrar lät mig hållas. Mitt rum var visserligen en villervalla, belamrat med Fantomen, Kalle Anka, Stålmannen och Tintinalbum, men så länge jag också läste ”riktiga böcker” gick det för sig. Jular och födelsedagar låg B Wahlströms ungdomsböcker och väntade. På fredagseftermiddagarna gick jag till Bagarmossens bibliotek och såg fram emot helgens upplevelser i främmande länder, på avlägsna planeter och bland rättrådiga upprorsmän. I detta imaginära universum härskade jag suveränt. Under några få bebådade år upplöste och manipulerade min överhettade fantasi, allt efter behag, tid och rum.

Vad kom först, serierna eller böckerna? Det var en fråga om växelverkan. Serierna snabbkonsumerades men drev fram en längtan efter ytterligare och fördjupad läsning. Jag har inget som helst minne av att ha uppmanats att läsa vissa böcker – att min frihet framför bibliotekshyllorna var total grundlade ett livslångt och okomplicerat förhållande till nästan all litteratur. Preferenser och smak uppstod närmast slumpmässigt, men på mina villkor. Däremot understöddes bokvalen av bilder, repliker och situationer från serieläsningen. Och här var Illustrerade Klassiker en pålitlig inspiration och vägvisare till nya titlar och upplevelser: De tre musketörerna, Kapten Grants barn, Dr Jekyll och Mr Hyde, Hjortdödaren och så vidare. En gång i månaden, serieruta på serieruta, pratbubbla efter pratbubbla, kunde man för 1 kr ta del av världslitteraturens skatter. Idag framträder urvalet i all sin begränsning och med dess uppenbara kantring åt det amerikanska. Oregonspåret, Kit Carson, På djungelstigar, Vidare västerut och Den grymma jakten – om än eggande för en oförstörd nioåring – kan svårligen göra anspråk på klassikerstatus. Å andra sidan smyger sig Lord Jim, Moby Dick, Huckleberry Finn, Två städer och Hamlet (!) in i utbudet.

Särskilt omslagen stimulerade inlevelseförmågan. Ett perfekt exempel på vad som kunde sätta mitt unga sinne i brand är Mannen med järnmasken: en dramatisk titel och ett suggestivt omslag. Men ibland lät jag mig luras. Cyrano de Bergerac trodde jag skulle vara helt i klass med Ivanhoe eller Den siste mohikanen. Men till min stora besvikelse drogs de spännande fäktscenerna ned av en tröttsam kärlekshistoria och löjliga dikter. Och att hjälten skulle dö på slutet stod i strid med allt vad jag höll heligt. I Stigfinnaren, däremot, avfärdade han berömvärt alla kvinnliga inviter. I den sista rutan, ensam i sin kanot på väg in i vildmarken förkunnas: ”Det är skogen som är min trolovade […] Daggen i gräset[…] Det mjuka regnet och molnen på den blå himlen[…] Det är mitt liv.”

Mellan 1956 och 1976, där nummer 1 är Alice i Underlandet och nummer 228 Erik den djärve, var Illustrerade Klassiker alltså först och främst en angelägenhet för pojkar. Dess uttalade ambition var avgjort uppbygglig. Varje nummer inleddes också med samma programförklaring från redaktionen (uppenbarligen riktad till föräldrar):

”Denna bok presenterar den klassiska berättelsen för Dig med illustrationer i färg, och genom bilderna får Du ett levande begrepp om hjältarna och – när det gäller svunnen tid – den tid de levde i. Alla kostymer, frisyrer, byggnader osv är så historiskt riktiga som det överhuvudtaget är möjligt att framställa dem.

Men trots att texten i denna bok är översatt från det klassiska verket hoppas vi att Du – sedan Du läst denna ILLUSTRERADE KLASSIKER – fortsätter med att läsa hela den klassiska berättelsen i original. Bara genom att göra detta blir Du invigd i den stora litteraturens härligheter.”

Målgruppen var tydlig: bättre mans barn. Gick man med i Illustrerade Klassikerklubben (Illustrerade Klassiker, upplystes man om, gavs ut i över 20 länder och såldes i tre miljoner exemplar i USA) kunde man också få en internationell brevvän. I instruktionerna heter det bland annat: ”Skriv på så god engelska, franska eller tyska som du kan. Tag gärna hjälp av dina föräldrar.”

Idag tillämpar jag en annan läsart än för dryga fyrtio år sedan och mina litterära referenser är, lyckligtvis, mer varierade. Men bortsett från att besöket på Kungliga Biblioteket inte oväntat formade sig till en nostalgitripp blev omläsningen av Illustrerade Klassiker en mer positiv upplevelse än vad jag hade förväntat mig. Naturligtvis går i stort sett alla språkliga upplevelser förlorade. Det är handlingen och ingenting annat som räknas, vilket i sin tur förklarar varför spänning och äventyr dominerar bland titlarna. Ändå finns ofta en nerv och en essens från originalen bevarade; jag plockade fram De tre musketörerna och rycktes med direkt. Avrättningen av Mylady med den skakade d’Artagnan kändes fortfarande stark.

Med ens återkom den där lusten, det där suget efter att gå upp i en annan värld – helt imaginär men alldeles trovärdig. Det var dags att bli ”invigd i den stora litteraturens härligheter”.