Döda själar

Detta skrev en grupp bönder på den ryska stäppen 1924 i en insändare till Krestianskaja Gazeta, ”Bondebladet”. Men tidningens redaktion godkände den inte för publicering; i stället hamnade den tillsammans med miljontals andra insända texter i ett arkiv i Moskva. Sammantaget utgör dessa ett stycke rysk bondehistoria; de avslöjar in på bara huden de ryska böndernas situation under åren efter revolutionen 1917. Bolsjevikerna fokuserade på att socialisera bönderna. Dessa utgjorde 80 procent av den ryska befolkningen och försåg landet med mat, skatt och soldater. Pressen skulle sköta propagandan, och flera tidningar riktades till landsbygden; ”Bondkvinnan”, ”Bykommunisten” med flera. År 1918 kom dagstidningen Bednota, ”Den fattige bybon”, och 1923 startades Krestianskaja Gazeta, med två utgåvor i veckan. Här skulle bönder, lärare och soldater lära sig den nya ideologin och få odlingstips. Bolsjevikerna ville dessutom få till stånd en återkoppling; prenumeranterna erbjöds skriva insändare och göra sig hörda i något som liknar ett remissförfarande. Breven från landsbygden skulle stärka de politiska banden och påvisa behovet av nyordning, och partiet erbjöd skrivkurser och blanketter, som hugade skribenter kunde rekvirera. Och bönderna skrev; under år 1927 kom det 700 000 brev till Krestianskaja Gazetas redaktion. Ett urval av insändarbreven från den första kommunisttiden har nu översatts och publicerats av de två forskarna C J Storella och A K Sokolov i The Voice of the People. Letters from the Sovjet Village 1918–1932. Här återges 150 brev med kommentarer och notapparat. De flesta var ställda till Krestianskaja Gazeta. Brevskrivarna levde farligt. Bolsjevikerna förfogade över såväl hemlig polis som folkdomstolar. Den röda terrorn drabbade brett: adelsättlingar, judar, intellektuella, köpmän, hemvändande soldater, anarkister och motsträviga bönder, däribland särskilt storbönderna, kulakerna. Arkebuseringar, fängelse och förvisningar blev vanliga straff. Tsartidens straffkolonier och tömda fångläger sedan krigen kom väl till pass. Vissa frispråkiga insändarbrev vidarebefordrades till hemliga polisen, men sparades i form av sammanfattningar. Bönder som insåg riskerna skrev anonymt. Lenin såg bönderna som en obildad medeltida kvarleva. Större lantegendomar, kyrkliga markinnehav och små jordbruk konfiskerades, och spannmål och andra livsmedel beslagtogs för transport till städerna, där industrierna växte och maten tröt. Metoderna blev skoningslösa, och det inbördeskrig som bröt ut kostade runt 11 miljoner liv. Åren 1920–22 plågades dessutom landet av torka, missväxt och epidemier. År 1921 backade Lenin ett par steg, vilket lindrade böndernas villkor en aning och fick slut på inbördeskriget. Bönderna fick nu sköta ”egna” jordlotter, ta betalt för den spannmål de kunde sälja sedan staten hade tagit sitt, och ta sina produkter till basarerna. Alltfler skrev nu till tidningarna, också hemvändande soldater. Shepeljov, veteran från Röda armén, skriver till Bednota 1922:

De flesta av Röda arméns bönder kom inte tillbaka från fronten; de gav sitt liv för friheten. […] ”Min fru, hon måste sopa rent i köket efter morgonsysslorna. Samma gäller också för revolutionens ledare. Kamrat Lenin bör enligt min mening ta och rensa Kreml på skräpet och ge den fattige bonden inte bara sår utan också frihet och land, som vi kan avnjuta som vi njuter av luften vi andas.

En särskild rubrik var ”Sett och hört”. År 1925 avslöjar P Kandakov, student vid Arbetarfakulteten följande:

Situationen med hembränt är inte bra. […] På helgerna dricker de för att glömma sina bekymmer och muntra upp själen. […] Man kan aldrig se en samling ungdomar som inte skrålar och slåss. De två bröderna Vedernikovskij blev skjutna, Tarasovskij knivhuggen, Zverevskij mördad.

Bondkvinnorna hade låg status; de beskrivs ofta som irrationella varelser. Deras religiositet passade inte in i det nya, och proletariatets diktatur blev av breven att döma inte populärare sedan man ersatt dop och vigsel med ”röda” ritualer. Samtidigt meddelade bolsjevikerna att revolutionen innebar jämlikhet mellan könen och att skilsmässa var en rättighet. Som man kanske kunde förmoda, blev inte heller denna reform alldeles enkel att tillämpa. Den sibiriska bonden Polishtjuk skriver 1926:

Den 16 januari 1925 gifte jag mig, eftersom det är ont om arbetskraft. Jag var bara 18, hon 24. Hon uppförde sig normalt i ungefär 2 månader, men på tredje månaden började hennes konster. På kvällarna, efter hushållssysslorna, stack hon ut och stannade borta till midnatt eller senare. Och sa jag nåt fick jag så jag teg: – Nu har vi sovjetisk makt. Jag går vart jag vil, sa hon. […] Fjärde månaden skildes vi.

Mannen uppger att han gifte om sig men att historien upprepade sig: ”Ingenting hjälper, varken övertalning, vänlighet eller förbannelser, för kvinnor är totalt odisciplinerade. […] De borde inte få tolka den sovjetiska maktordningen så fritt.” Den nya politiken ingrep i känslolivets innersta vrår. En sibirisk bonde tycker sig se att en ”skilsmässoepidemi” härjar bland partifolket. När männen kommer till stan, skriver han, ser de plötsligt hur den egna fruns lantliga maner avviker från stadskvinnornas, och så skiljer de sig från henne. Sedan gifter de sig med en ”stadsprimadonna” och får ett ”dietbyte”. Kvinnorna deltog aktivt i byupproren. En kvinna i Sumy, Ukraina, påtalar det ologiska i att förbjuda fri handel och samtidigt tillåta basarer. ”Den fattiga proletären går hungrig genom basaren; stannar, tittar, och går sedan till statens bod i den fåfänga förhoppningen att där hitta något. Men ack, där finns ingenting, och med tungt hjärta går han hem till sin hungriga och frusna familj på sex sju själar – frun och barnen.” Lenin trodde sig kunna centralstyra ett land med Sovjetunionens geografi och befolkningsstruktur. Hälften av de vuxna var analfabeter. Landet omfattade 12 tidszoner och ett stort antal olika folkgrupper, alla med egna livsmönster. Bonden Stepanov är missnöjd med traktens högsta funktionär 1928: Medborgare G I Petrovskij!

Du har blivit hela Ukrainas ordförande. Det är sannerligen en prestation att som du stå över arbetarna och bönderna. Du bör vara stolt. […] Men du har väl redan glömt att du är precis som jag, eller hur? […] Du är renskrubbad och elegant, med glasögon på näsan. Du har en kostym av kläde, skinnstövlar och en silkesduk runt halsen, och jag har en sliten bomullsskjorta och är barfota, praktiskt tagen naken i jämförelse med din prakt. Jag vet inte om jag kan vänta på socialismen.

Medan Stalin såg kulakerna som utsugare som skulle elimineras, kunde småbönderna visa stark samhörighet med dem. Bonden Kapustin i Tobolsk skriver till Pravda 1930:

Många själar gick under då kulakerna deporterades. I fyrti graders kyla satte de hela familjer på hästryggen och for till Tiumen och Tobolsk med dem. Enbart i staden Tobolsk ligger ungefär tre tusen begravda. De är fullständigt oskyldiga offer. Det påminner om tiden då Herodes gav order att döda alla småbarn under 6 månader. […] På vilket sätt bär barnen skulden?

Bokens kommentarer öppnar de historiska sammanhangen för läsaren. Utan dem hade breven kunnat reduceras till en pikant samling insändare från en passerad epok. Istället krymper tiden mellan då och nu, mellan de ryska böndernas verklighet och andra skoningslösa realiteter, pågående och återkommande. Storella och Sokolov bedömer att kollektiviseringen och kulakförföljelserna raderade ut det ryska bylivet och dess traditioner. De menar också att den främsta orsaken till den hjärtlösa grymheten på alla statliga nivåer var den halsbrytande hastighet med vilken det ryska samhället skulle omdanas. Krestianskaja Gazeta skulle vara ”Böndernas vän och försvarare”. Detta folkbildningsprojekt, styrt från ett intellektuellt avantgarde, skulle överföra den nya ideologin till de ostyriga bönderna. När Stalin 1932 lade ned tidningen var bönderna minst lika svårstyrda. Då rådde dessutom den stora svälten som tog ytterligare många miljoner liv. The Voice of the People bevisar med all önskvärd tydlighet att även om alla yttre värden fråntogs bönderna, behöll de i varje fall sin inre värdighet.