Revolution utan slut

De vetenskapliga framstegen under 1900-talet bygger på utvecklingen under tidigare sekler. Ett viktigt skede i denna utveckling, ja något av dess startpunkt, är vad som brukar kallas den vetenskapliga revolutionen. Då syftar man på naturvetenskapens uppsving från mitten av 1500-talet med förgrundsgestalter som Nicolaus Copernicus, Tycho Brahe, Galileo Galilei, Johannes Kepler och René Descartes, och som kulminerade med Isaac Newton i slutet av 1600-talet.

Man kan då fråga sig varför den moderna naturvetenskapens vagga stod just i Västeuropa och varför den började vagga just vid denna tid. Den mänskliga kulturen har ju blomstrat vid andra tider och på andra platser: i det antika Grekland, i Kina under dess långa, imponerande storhetstid, i den islamiska världen på 800- och 900-talen, för att nämna några. Men ingenstans blev det här någon varaktig vetenskaplig revolution. För de har alla en sak gemensamt: den vetenskapliga utvecklingen nådde en höjdpunkt för att sedan stanna av. Förmågan till nytänkande tog slut. Här skiljer sig den vetenskapliga revolutionen i Västerlandet från alla de andra storhetsperioderna: den har fortsatt i det närmaste oavbrutet efter Newton. Vi lever, som sagt, fortfarande i dess förlängning.

Vilket är då mönstret i dessa skeenden? Vad är likheterna och skillnaderna? Många vetenskapshistoriker drar sig för att ta upp så stora frågor. Men en som inte gör det är den holländske forskaren Hendrik Floris Cohen i sitt gedigna verk How Modern Science Cameinto the World. Han menar, till exempel, att man visst kan tillåta sig att ta de stora greppen på historien – ja, att till och med se regelbundenheter i historiska händelser som nästan påminner om de lagar som naturvetare ställer upp. ”(Historiska) händelser är varken helt förutbestämda eller bara ett utslag av slumpen”, hävdar han.

Cohen talar ogärna om ”naturvetenskap” (”science”) – ett ord som egentligen får sin nuvarande innebörd först på 1800-talet – utan istället genomgående om ”kunskap om naturen”. Han menar med rätta att det historiska perspektivet lätt förvrängs om man använder moderna ord för äldre företeelser. Han urskiljer också olika former för denna kunskap när han undersöker historiska skeenden. En sådan form är storstilade tankesystem – med Aristoteles och Descartes som några kända företrädare – ställda mot kunskap där förståelse för delarna är viktigast och med Arkimedes och Galilei som några föregångsmän. En annan form rör hur kunskapen nås, vilket kan variera från rent empirisk-undersökande till rent intellektuell-spekulativt. Och kunskapen kan sökas för sin egen skull – ”nyfikenhetsforskning” – eller för dess nytta.

Varje sådan kategorisering sätter naturligtvis en viss tvångströja på analysen, men den bidrar också till att ge den struktur. Dessutom tillåter Cohen ett dynamiskt schema där kunskapsformerna utvecklas och omvandlas. Inte minst kan detta ske genom vad han kallar ”omplantering”: när gamla kunskaper tas upp i nya kultursfärer vitaliseras de ofta kraftigt.

Vad gäller antikens Grekland skiljer Cohen mellan den atenska och den alexandrinska formen av kunskap. Den atenska med storheter som Platon och Aristoteles lade huvudvikten på allomfattande tankesystem med en kunskapsstruktur som innebär att några få grundläggande naturlagar kan förklara (nästan) allt i naturen. Mot detta ställer Cohen den kunskapskultur som utvecklades i Alexandria när denna stad tog över som intellektuell huvudstad i den hellenistiska världen. Här fanns framstående kunskapssökare som Euklides, Arkimedes och Ptolemaios. Det som kännetecknade den alexandrinska kunskapsformen var det mera begränsade angreppssättet, ofta med mästerlig användning av matematiken som hjälpmedel. Paradexemplet är Ptolemaios geometriska modell över planetsystemet med jorden i centrum och med de andra himlakropparna i sammansatta rörelser kring jorden. Och, hävdar, Cohen, den atenska och den alexandrinska formen av kunskap förblev skilda åt i antiken; de sammanjämkades egentligen inte förrän långt senare, nämligen just i den västerländska vetenskapliga revolutionen.

Med Aten och Alexandria var också det nyskapande grekiska bidraget till kunskapen om naturen i stort sett över ca 100 år före vår tideräkning, även om eftersläntrare förekom. Cohen analyserar ingående de olika faktorer som påverkade nedgången, till exempel en allmänt skeptisk inställning till kunskapens värde, och makthavarnas brist på intresse för att stödja kunskapssökandet.

Ungefär samtidigt utvecklades en annan typ av kunskap i Kina under den första långlivade kejserliga dynastin, Han. Under denna tid grundlades också den världsbild som skulle prägla det kulturella klimatet i Kina under nästan två årtusenden. Den utgick från kejsarens ställning som himlens företrädare på jorden. Allt skulle stå i harmoni med detta mandat. Detta ledde till en mera organisk världsbild än den grekiska. Man främjade gärna mera praktiskt kunskapssökande – kineserna stod för upptäckter inom alkemi och senare till uppfinningar som krutet och boktryckarkonsten – men stimulerade inte till någon ”nyfikenhetsforskning” kring naturen. Det lär inte ens ha funnits en motsvarighet till ordet ”natur” i kinesiskan förrän mycket senare, än mindre då några naturlagar. Och någon ”omplantering” till andra kultursfärer blev det heller aldrig. Dessa och andra skäl förklarar att en ”vetenskaplig revolution” aldrig uppstod i Kina.

Nästa akt i detta storstilade scenario utspelar sig i den islamiska världen under arabernas storhetstid seklerna före vårt första millennieskifte. Med gott stöd från de härskande kaliferna översattes alla kända grekiska verk till arabiska; en rejäl ”omplantering” av den grekiska naturkunskapen. Med stimulans också österifrån, från Persien och Indien, inleddes en ny blomstringstid för kunskapssökandet. Epokgörande bidrag gavs inom områden som matematik, medicin, optik och astronomi.

Men inte heller den islamiska blomstringstiden skulle bli bestående; storhetstiden var över kring 1050, då kunskapssökandet alltmer kom att gå i stå. Det har anförts flera skäl till denna nedgång: politisk oro med intern splittring, mongolernas erövringar, filosofisk kritik mot avvikelser från Koranens läror. Troligt är väl att det var en kombination av dessa och kanske fler faktorer som alla bidrog till nedgången. Men faktum kvarstår: även den islamiska guldåldern ebbade sakta ut.

Det var en andra översättningsvåg som inledde nästa viktiga period för den mänskliga kunskapen om naturen. Såväl i Andalusien som på Sicilien, med ordentlig fart på 1100-talet, kom många grekiska storverk att översättas, nu till latinet och först från de arabiska verken, senare också direkt från grekiskan. Den europeiska högmedeltiden som följde identifieras av Cohen som en ny kunskapssökandets glansperiod. Denna gång är det främst den atenska traditionen, mycket i aristotelisk tappning, som omplanteras och utvecklas. Men här finns också antydningar till experimentell verksamhet och till mera systematiska iakttagelser inom delområden som optik och magnetism. Även denna guldålder skulle dock, under 1300-talet, mista sin skapande ådra.

De hittills nämnda exemplen verkar alltså tyda på ett mönster: naturkunskapssökandet som kreativ kulturyttring når en glansperiod för att sedan avstanna. Men i Västeuropa börjar från 1400-talets mitt detta händelseförlopp förändras. Det sker först lite trevande. Cohen identifierar inledningen till ytterligare ett förlopp med uppgång-höjdpunkt-nedgång just i renässansen och de stora geografiska upptäckternas tidevarv. Men den här gången kommer nedgången av sig och utvecklingen tar en helt annan riktning. In på scenen träder giganter som Galilei, Kepler, Descartes och andra. I den terminologi som Cohen använder är Galilei och Kepler företrädare för den alexandrinska kunskapsformen, Descartes för den atenska.

En av de stora skillnaderna mot tidigare epoker består i att man nu börjar experimentera mer systematiskt. Man nöjer sig inte bara med att passivt observera naturen, utan vill också ställa frågor till den på ett sätt som man själv aktivt kan kontrollera. När Galilei vill ha svar på hur fenomenet rörelse skall beskrivas ställer han specifika frågor till naturen genom att rulla kulor nedför ett lutande plan. Och den samtida engelske statsmannen och filosofen Francis Bacon stöder i sina utläggningar ideologiskt denna uppfattning, att det just är genom systematiska observationer och experimenterande man skall komma naturens hemligheter på spåren.

Nu var den utveckling som vi kallar den vetenskapliga revolutionen i full gång. Den skulle, enligt Cohen, genomgå en kortare nedgångsperiod i mitten av 1600-talet men med råge ta sig ur svackan för att kulminera med Newtons inträde på scenen.

Varför har då denna västerländska vetenskapliga revolution aldrig avklingat utan istället fortsatt ända in i vår tid? Cohen ser många förklaringar. En är den fruktbara vetenskapliga metodik som knäsattes och som innebär att teori och experiment samspelar intimt. I denna metodik ingår också en viktig komponent av självkritik, att kunna överge tidigare föreställningar när iakttagelserna talar mot dem. Ytterligare en betydelsefull faktor är självfallet att välståndet i västvärlden ökar, med den möjlighet detta ger till ökat stöd även för ren ”nyfikenhetsforskning”. Först var det enskilda furstar som gav sitt beskydd till forskarna i syfte att höja sin status: familjen Medici i Florens till Galilei, Fredrik II i Danmark till Tycho Brahe är några exempel. Senare skulle denna vetenskapsstödjande roll tas över av de framväxande nationalstaterna. Här har naturligtvis också den nytta som ”nyfikenhets¬forskning” kan ge upphov till haft sin betydelse, även om detta i huvudsak är ett rätt sentida fenomen.

Men, som Cohen avslutningsvis konstaterar, likaväl som det inte fanns någon inneboende nödvändighet i att modern naturvetenskap skulle uppstå just i Västeuropa, finns det heller ingen inneboende nödvändighet i att väst skall fortsätta att dominera i framtiden. Kanske Kina nu ändå är berett att ta över den rollen?