Vad säger vi till eleverna?

Handstil, stavning, ordförråd, förmågan att föra ett skriftligt resonemang över huvud taget – allt låg på mellanstadienivå. Men tentan jag satt och rättade var dessvärre inte skriven av en mellanstadieelev utan av en ung vuxen som studerade historia vid Uppsala universitet. Och det var inte något enstaka fall det handlade om. När jag började räkna hur många av tentorna framför mig som var språkligt problematiska visade det sig att bara en handfull studenter lyckats skriva texter utan felsyftningar, missförstådda ord och förväxlade prepositioner.

Som vikarierande lektor nyss återkommen från ett par års forskning på heltid var mötet med 90-talisternas språk en chock. Vad var det som hänt? Var det här normalt för dagens studenter? Lärarkollegorna i fikarummet bara suckade igenkännande. Det verkade som om de flesta accepterat att vi varje ny termin antar ett stort antal studenter som inte kan tillgodogöra sig undervisning på högskolenivå.

Jag kunde inte acceptera läget. Att en elev inte kan använda ord som ”därmed”, ”dylikt” eller ”andel” korrekt efter tolv års skolgång är inte okej. Men att slå larm och ge sig in i en offentlig debatt är ingen självklarhet för universitetsanställda. Som lärare vill man inte hänga ut sina studenter, och många forskare ogillar av princip att framträda. Ofta krockar vårt framställningssätt med medielogiken: forskaren vill lyfta fram intrikata, komplexa och motstridiga fenomen medan journalisten vill berätta en historia.

Trots detta var jag och flera av mina kollegor beredda att gå ut i medierna. Det är nu drygt ett år sedan vårt nödrop publicerades: ”Våra studenter kan inte svenska” (Upsala Nya Tidning, 2/1 2013). Den arga debattartikeln fick mer uppmärksamhet än min forskning någonsin fått. Kollegor från andra lärosäten och andra discipliner var glada att någon äntligen orkat sätta ner foten. Ett antal personer med barn i skolåldern kontaktade mig och berättade om missförhållanden i skolan. Men det som verkligen förvånade mig var hur många högstadie- och gymnasielärare som hörde av sig: ”Jag grät när jag läste er artikel… fick ÄNTLIGEN bekräftat från högre utbildningsnivå det jag hjälplöst iakttagit under de år jag verkat som lärare.” ”Vad bra att du talar ut om den här elefanten i vårt utbildningssystem!”

Debattartikeln publicerades dessutom strax efter att internationella mätningar visat att svenska skolelevers läsförmåga sjunkit. Det var egentligen ingen nyhet – lärarfacken hade viftat med varningsflaggorna i åratal – men nu tog debatten plötsligt fart. Medierna var på hugget och alla som yttrade sig var överens: skolan håller inte mått–et; något måste göras. De journalister som i traditionell stil ville presentera nyheten som en motsättning mellan två olika läger hade all möda i världen att hitta någon som var beredd att säga att svenska elever inte har bristande kunskaper.

I det stora hela var det egentligen först när det gällde den svenska skolkollapsens orsaker som åsikterna varierat, i medierna och bland alla dem som hörde av sig till mig. Bland syndabockarna återfinner vi såväl Göran Persson, kommunpolitikerna och lärarutbildningen som den borgerliga skolpolitiken, internet och ungdomen nu för tiden. Anhängarna av den sistnämnda förklaringen menar oftast att felet med unga människor är att de inte har vett att anstränga sig. En person delgav mig emellertid den något mer kuriösa uppfattningen att 90-talisterna blivit hjärnskadade av att ha vuxit upp med så många gifter i närmiljön.

På senare tid har vissa debattörer dessutom börjat tala om invandringen som en orsak till skolans problem. På högskolenivå är det emellertid svårt att se någon tydlig skillnad i svenskkunskaperna mellan studenter av utländsk härkomst och studenter med svenska namn. De nyinvandrade kan naturligtvis mindre svenska men kompenserar ofta med bättre teoretiska grammatikkunskaper och ambitiösare arbetsinsatser.

Om vi ska försöka hitta några faktorer som har präglat dagens skola finns det några uppenbara kandidater. 1990-talets kommunalisering är en. Kommunpolitikerna och -tjänstemännen har ingen rimlig möjlighet att upprätthålla den pedagogiska expertis som uppdraget kräver. På många håll saknas även den goda viljan. Många kommuner har visserligen lagt mer, inte mindre pengar på skolan, men när jag påpekade detta för en insatt person fick jag en nedslående förklaring till att resultaten ändå uteblir. ”De internfakturerar”, sa hon. Kommunen hyr alltså ut sina egna lokaler till skolverksamheten, och genom att höja lokalkostnaderna kan skolpengen slussas över till – ja, vad det nu är kommunpolitiker gör med pengar.

Vi kan inte avskriva det fria skolvalet från listan över misstänkta. Hos många liberala debattörer har kärleken till valfrihet som etisk princip blivit till en skygglapp, som gör att de inte vill ifrågasätta en reform som skett i valfrihetens namn. Likväl vet vi att ”dåliga” skolor som lockar färre elever får mindre pengar att röra sig med. Att de elever som blir kvar får en sämre utbildning är inte någon långsökt slutsats. Allt fler lärare har också larmat om att skolledarna uppmuntrar (eller i värsta fall pressar) sina lärare att sätta överbetyg i syfte att inte få sin skola klassad som dålig. Effekterna av det fria skolvalet måste utvärderas.

En tredje uppenbar faktor att ta itu med är lärarnas situation. Läraryrkets status har sjunkit, lönerna är usla i förhållande till de intensiva arbetsinsatser som krävs, och söktrycket till lärarutbildningen har under många år varit lågt. Det har sagts förut och jag upprepar det här: läraryrket måste uppvärderas.

Alla dessa faktorer har stötts och blötts under året som gått. Väldigt lite har dock skrivits och sagts om den grupp som hela skolfrågan egentligen handlar om: eleverna. De har i debatten närmast framstått som en passiv materia, som man med olika verktyg ska bearbeta för att sedan kunna extrahera önskade resultat. Ytterst få har uppmärksammat att den där amorfa elevklumpen har ögon och öron. Barn och ungdomar tar in information om det omkringliggande samhället, och utifrån den informationen gör de sina individuella bedömningar av vad som verkar lönt att satsa på.

Så vad är det för information vi egentligen förmedlar till medborgare i skolåldern? Av allt att döma är det två budskap vi ger. Å ena sidan signalerar samhället att flexibilitet och social kompetens värderas högre än kunskap. Dessa egenskaper framstår ofta som den viktigaste försäkringen mot arbetslöshet och statusförlust. Sällan eller aldrig hör man i medierna om någon framgångsrik person som nått sin position tack vare omfattande kunskaper. Begåvning, kontakter och karisma verkar vara viktigare.

Å andra sidan pressas högstadie- och gymnasieelever att allt tidigare göra val som är avgörande för hela deras framtid. Här är budskapet att om du misslyckas med en enda gymnasiekurs eller väljer fel kurser, har du redan stängt dörrar till framtiden.

Det som förenar dessa båda strategier är att ingen av dem har någonting att göra med intellektuell utveckling eller inhämtning av kunskaper. Det handlar om att kamma hem sociala poäng – eller gymnasiepoäng. Målet är att rankas högt, inte att lära sig något. För att komplicera situationen ytterligare verkar det dessutom som om pojkarna i högre grad anammar endast strategi ett. Flickorna försöker förtvivlat lyckas med båda strategierna samtidigt, med stressrelaterade hälsoproblem som följd.

Om ungdomar ska satsa på kunskap måste vuxenvärlden övertyga dem om att det finns en framtid och att den blir bättre om man vet mer, förstår mer och kan uttrycka sig bättre. Vad som behövs är svårare att åstadkomma än några skolreformer: känslan av att leva i en förutsägbar och meningsfull värld, förvissningen om att vara behövd och vetskapen om att långsiktig intellektuell utveckling har ett egenvärde som mer än väl uppväger några missade sms.