Välstånd för vissa

Därtill är motviljan mot samhällssy­stem där människorna allmänt försöker tjäna pengar genom privat ingångna kontrakt mellan privata intressen belagd sedan årtusenden tillbaka.

Det har alltid funnits två grundargument för motvilja mot kapitalismen i dess olika former. Det som dominerar i modern västerländsk politik brukar vara att den inte levererar välstånd för alla och att den är extremt instabil. Produktionsresultatet blir orättvist fördelat och stora återkommande kriser skapar otrygghet och sociala tragedier.

Det andra argumentet är att kapitalismen bygger på att var och en tänker på sig själv och sina egna och inte styrs av högre etiska principer än så. Även om systemet genom Adam Smiths osynliga hand ger hög produktivitet som gynnar de flesta, innebär det att hela samhället bygger på en moralisk grund av egoism. Frånvaron av högre ideal skapar ett etiskt motbjudande samhälle som på sikt går under i ett allmänt moraliskt förfall.

John Plender har skrivit en bok som behandlar båda dessa grundargument, och han är som klippt och skuren för uppgiften. Han är en välutbildad ekonom med lång erfarenhet som journalist och publicist på The Economist och Financial Times och han bär på såväl omfattande idéhistoriska kunskaper som en stor litterär beläsenhet. Läsaren möter omedelbart Sokrates och Aristoteles, som bägge underkänner kapitalismen (i dess antika form) på grundval av det andra argumentet ovan. Sedan följer en spännande kavalkad där vi får analyser från filosofer och teoretiker som Hobbes, Locke, Pascal, Montesquieu, Hume, Adam Smith, Tocqueville, Voltaire och Marx, liksom från författare som Shakespeare, Mandeville, Milton, Blake, Goethe, Dickens, Balzac, Zola, Thackeray och Baudelaire. Dessutom från ekonomer som Schumpeter, Keynes och Piketty.

Denna långa rad av namn utgör bara ett litet smakprov. I boken passerar många fler revy. Plender går igenom vår ­kulturhistoria och tar fram vad dessa stora gestalter har att säga oss om synen på kapitalismen under olika epoker och i olika miljöer. Själv blir jag särskilt upplivad av att åter möta Bernard de Mandevilles berömda TheFableof the Bees, som kom många årtionden före Adam Smiths The Wealthof Nations (Nationernas välstånd) och diskuterade samma idé om att individers arbete för sitt välförstådda egenintresse medför högt välstånd. Mandeville gick dock längre än så, och berättade att när bina (människorna) började följa andra, högre ideal i sitt arbete gick bikupan (samhället) under. Detta ansågs så hädiskt att Mandeville dömdes i domstol för att undergräva den allmänna moralen.

I samma fabel föregrep Mandeville också Keynes med drygt 200 år genom att identifiera ”sparparadoxen”, det vill säga: Keynes upptäckt att det totala sparandet mycket väl kan sjunka om inkomsttagarna i en ekonomi allmänt börjar spara en större andel av sina inkomster, detta eftersom lägre efterfrågan leder till lägre inkomster.

Även bildkonstnärernas sätt att leva och finansiera sin verksamhet från renässansen till vår tid skildras på ett intellektuellt spännande sätt. William Blake avskydde tanken att det skulle tas betalt för poesi och konst, medan Andy Warhol ansåg att det är viktigt att vissa konstverk betingar ett högt pris för att visa vem som har högst status. Läsaren får också en grundlig lektion i hur andrahandsmarknaden för konstverk fungerar, nämligen ungefär som marknaden för guld. Konst liksom guld fungerar som värdebevarare och värdet är helt oberoende av produktionskostnaderna.

Plender reder dessutom ut hur viktig framväxten av museiväsendet sedan 1800-talet har varit för prisbildningen på konstverk och därmed för konstens finansiering. Boken är utomordentligt läsvärd genom att kapitalismen sätts in i hela vår västerländska kultur och inte bara presenteras som en kyligt ekonomisk och sociologisk systemanalys.

Och vad är då Plenders egna budskap om kapitalismen och dess framtid? Tja, hans slutord i boken är en travesti på Winston Churchills berömda dictum om demokratin. Plender menar att kapitalismen är den sämsta formen av ekonomiskt system frånsett alla andra former som har prövats av och till.

Är det en rimlig syn? Vänsterintellektuella i västvärlden i allmänhet (och i Sverige i synnerhet?) uttrycker sig normalt som om det funnes välfungerande alternativ till kapitalismen som det börjar bli dags att pröva. Detta har också varit budskapet från Wall Street-ockupanterna och, uppenbarligen, även från Jeremy Corbyn, den nyvalde brittiske labourledaren.

Den antikapitalistiska vänstern har emellertid mycket som talar emot dess föreställningsvärld. Socialismen har misslyckats i alla möjliga varianter, och testerna har pågått åtminstone sedan 1920-talets början. Sovjetunionen blev inte rikt och inte demokratiskt. Efter andra världskriget delades Europa i en kapitalistisk och en socialistisk del. Resultatet är välbekant. Två homogena länder, Tyskland och Korea, delades i en kapitalistisk och en socialistisk del. Resultatet är välbekant. Det kinesiska kulturområdet delades i några kapitalistiska enheter (Taiwan, Hongkong och Singa­pore) och ett socialistiskt Fastlands – Kina. Resultatet är välbekant.

Plender håller emellertid med om att kapitalismen nu befinner sig i kris. Den globala finanskris som exploderade 2008, var egentligen en ny 1930-talskris. Skillnaden är att vi nu har stora offentliga sektorer och att skattebetalarna går in med enorma belopp för att rädda finanssektorn. Därför drabbades vi inte av Den stora depressionen utan bara av Den stora recessionen. Men Plender är förhållandevis pessimistisk av två skäl. För det första anser han att finanssektorn i den kapitalistiska världen egentligen inte fungerar i vår tid. För det andra ser han stora risker med att inkomstfördelningen blir allt ojämnare. En ny kris kan därför vara nära förestående.

Krismekanismerna är uppenbara. Finanssektorns ledare kan skapa en hög avkastning på aktiekapitalet genom att höja risken på olika sätt och detta sker, eftersom det gynnar deras karriär och privata ekonomi via bonusar. Bankerna har minskat det egna kapitalets andel av omslutningen och så länge riskerna inte faller ut blir vinsten per aktie hög. De har också uppfunnit olika sätt att förpacka ytterst riskfyllda lån, så att det är svårt för långivarna/placerarna att bedöma riskerna. Men när riskerna väl faller ut går det åt fanders med hela världens ekonomi. Då måste staterna gå in och rädda de stora bankerna, medan bankcheferna och bankernas ägare kan klara sig hyggligt. Det betyder att vi har skapat ett system präglat av ”moral hazard”. Bankerna vill ta stora risker, därför att ”så länge det går bra, vinner vi, och om riskerna faller ut, förlorar ni”, det vill säga: skattebetalarna.

Plender konstaterar också att krisbenägenheten är stor i det kapitalistiska systemet av andra skäl. En längre period av stabil tillväxt leder till en aningslös höjning av risktagande och innehåller därmed fröet till sin undergång. Den period som föregick den globala finanskrisens utbrott 2008 kom att kallas ”The Great Moderation” därför att den allmänt uppfattades som ett tecken på att globala ekonomiska kriser inte längre var något hot. Just därför fick vi en sådan.

Plender finner, liksom en annan Financial Times-medarbetare, Martin Wolf, gjorde i sin bok The Shifts and the Shocks (recenserad av mig i Axess nr 8/2014) att det krävs mer reglering av finanssektorn i det kapitalistiska systemet. Så sker också nu och Plender beskriver detta noga. I USA har omfattande åtgärder vidtagits genom den så kallade Dodd–Frank Act. Detta är en parallell till den Glass–Steagall Act som infördes efter 1930-talskrisen och som bevarade finansiell stabilitet i USA under en ganska lång period. Plender framhåller att Glass–Steagall Act, som var den viktigaste finansiella lagstiftning som infördes under hela 1900-talet omfattade 37 sidor. Den nu aktuella Dodd–Frank Act är på väg mot 30 000 sidor och motsvarande lagstiftning i eurozonen kan vara på väg mot 60 000 sidor. Plender menar att detta återspeglar hur enormt svårt det är att reglera den moderna finanssektorn i en globaliserad värld.

Plender ser också utvecklingen mot allt större ekonomisk ojämlikhet som ett hot mot kapitalismens framtid. Han citerar med välbehag följande ur IMF-rapporten Redistribution, Inequality and Growth(2014) efter att ha påpekat att IMF verkligen inte brukar ses som en vänstervriden institution: ”Den tentativa enigheten i litteraturen hävdar att ojämlikhet kan underminera framsteg i hälsovård och utbildning, leda till investeringshämmande politisk och ekonomisk instabilitet och underminera det sociala samförstånd som krävs för att klara anpassning till ekonomiska chocker. Därmed tenderar den att reducera tillväxtens nivå och varaktighet.” Ibland låter Plender som en klassisk marxist: ”… den utvecklade världsekonomin har därmed kommit att polariseras mellan en grupp superrika och resten”.

Plender kommer alltså i slutet av sin bok fram till att vi måste reglera finanssektorn hårdare och bedriva inkomstutjämning för att vi skall kunna bevara kapitalismens stora bidrag i form av högt välstånd och stor frihet. Det är en viktig slutsats som jag varmt stöder, men det är inte huvudskälet till att läsa denna bok. Det är istället att få läsa en författare som genom sin breda bildning kan sätta in kapitalismen som ekonomiskt system i Västerlandets kulturhistoria och därmed fördjupa debatten, så att vi kommer bort från den fortfarande förhärskande kulturvänsterns stereotypa hantering av vår tids viktigaste frågor. Som Plender konstaterar är många konflikter i den moderna världen snarare ett slags stamkonflikter. Nationalism är ofta en starkare drivkraft än strävan att maximera ekonomiska fördelar. I utrikespolitiken vinner identitet över ekonomiskt intresse.