Sanningen om sanningen

Också hennes essäer bär på den känsla av förundran och vördnad inför skapelsen och existensen, allt det givna, som är det kärl i vilket hon stöper sina texter. Det märkvärdiga i att allt finns till, som finns till. Nu senast i samlingen The Givenness of Things.

Det som fascinerar Robinson allra mest är det faktum att vi är mänskliga medvetanden – något som få av oss går omkring och funderar kring, gör djupdykningar i eller gör verklig användning av, upptagna som vi är av att hålla oss fortsatt anställningsbara på arbetsmarknaden, teknikuppdaterade, i takt med rådande tränings- och hälsoideal, och med att följa alla flöden på Twitter & Co, förstås. Allt som allt ett i djupare mening glädjelöst sysslande som berövar oss sällheten i att faktiskt existera, den som man bara kan komma åt genom sinnesnärvaro i nuet, vaken uppmärksamhet och reflektion, som hon ser det; ett verkligt seende som hon så rörande och vackert också gestaltar i sin romankonst.

Robinson tycker det är ett mysterium att vi – i västvärlden – låtit denna lyckopotential bli tagen oss ur händerna. För vad gör vi med allas vår förmåga att tänka? Inte minst nu när vi ”vet” så mycket. I ”informationens” tidsålder.

Som hon sa i en intervju i brittiska The Guardian för en tid sedan:

– Alltså, det ironiska i en kultur som matar fram så mycket vetskap, och på samma gång vänder ryggen åt privilegiet att nå kunskap – det förbryllar mig.

Hon ägnar själv en hel del tid åt ”obskyra” texter på nätet, avslöjar hon. Och undrar i samma andetag vad det är för ett helgon som där har lagt ut John Foxes Acts and Monuments (en engelsk martyrologi från 1563) för beskådan och eftertanke.

Framgången för hennes romaner, med pastorn John Ames i den fiktiva lilla staden Gilead i den amerikanska Mellanvästern som en av huvudfigurerna, bekräftar för den delen att folk är intresserade av annat än de trivialiteter som serveras i populärkultur och massmedier och som vanligen tuggas i det offentliga samtalet, menar hon själv.

Hon har också belönats med både Pulitzer- och Orangepris, liksom hon har fått National Humanities-medaljen av president Obama för sitt sätt att skriva. Ett långt samtal om bland annat demokrati och medmänsklighet mellan Robinson och presidenten publicerades i sin helhet i The New York Review of Books i slutet av förra året.

För Marilynne Robinson är demokrati den logiska konsekvensen av religiös humanism, i dess högsta form, som hon uttrycker det.

Hennes kristna tro är en avgörande del av hennes tänkande. Hon kallar sig teist. Och kalvinist. Tillhör hemma i Iowa en kongregationalistförsamling (predikar själv där ibland).

Essäerna i The Givenness of Things kretsar också de kring denna djupa, varma och fasta tro som är hennes. På ett för oss ovant, uppfriskande och sinnesutvidgande sätt ifrågasätter hon den moderna vetenskapens anspråk på att sitta inne med ”sanningen”, avfärdar som en annan modern myt att denna måste kunna ”bevisas” empiriskt, och lyckas på elegant vis få en viss typ av forskare – scientists – att framstå som tämligen begränsade. Det är riktigt kul, emellanåt. Jag medger att ett stilla jubel drar igenom hjärttrakten åtskilliga gånger under läsningen.

Det hör till saken att Robinson har en egen och ganska diskret, stillsam och eftertänksam ton då hon formulerar sig. Jag kan riktigt höra den; jag hade turen att få en plats i publiken då hon besökte Internationell Författarscen på Kulturhuset i Stockholm i höstas. Anspråkslös – och samtidigt knivskarp. Denna doktor i litteratur, som även läst teologi, är också bevandrad i den nya fysiken – slukar uppenbarligen böcker på området – och där ser hon (äntligen) en öppning i de senaste dryga hundra årens dominerande vetenskapliga tänkande om vårt universum och vår plats i det.

De nya teorierna motsäger enligt Robinson inte alls religionernas skapelseberättelser, mer explicit de bibliska profetiorna och evangelierna. Neodarwinistisk positivism ger hon inte mycket för, den som avfärdar både självet, själen och Gud, och annat som inte kan ”förklaras” med empiri.

Lustigt nog menar Marilynne Robinson att vi (tidigare) delvis har missförstått självaste upplysningen – det skeende som en gång förlöste det vetenskapliga tänkandet. En av hennes husgudar, näst efter reformatorn Jean Calvin, är John Locke, filosofen och upplysningsföregångaren.

Den rationalistiska förklaringsmodellen av sakernas beskaffenhet och tillstånd har sin begränsning, och är out-of-date, konstaterar Robinson obesvärat – med en blinkning till dem som må känna sig träffade. För egen del har jag svårt att låta bli att tänka på vissa högljudda sekulära humanister och deras höga svansföring i samtal av idag.

Metafysiken har uteslutits ur moderniteten – medan exempelvis Lockes så inflytelserika Essay är just kristen metafysik, påminns vi här om.

Det är mycket Calvin i hennes nyaste samling essäer. Och mycket Amerikacentrerat. Så bekänner hon sig också till båda: hon älskar sitt hemland, dess konstitution och möjligheter – men hon oroas på djupet av den okristliga polarisering, det nyttotänkande och den rädsla som breder ut sig. Där som här. Delvis som en följd av hur rationalistisk, reduktionistisk människosyn banat väg för dehumanisering – härur härleder Robinson också humanioras tillbakagång på universitet och i samhällsdebatt; högoktaniga insikter, högrelevanta för vad som pågår även i vårt utbildningsväsende och kulturliv.

Men nyligen har ju så Marilynne Robinson blivit hedersdoktor vid ett av våra lärosäten. På teologen i Lund, i maj i år. Det tackar vi för. Hennes röst bör väga tungt.

Att hon sedan i sin tro och beskrivning av vad som är sant, möjligt, rätt och riktigt här i världen även tycks inbegripa Calvins antikatolicism, det begränsar hennes eget perspektiv något; en blind fläck som Karen Armstrong också pekade på då hon skrev om essäsamlingen i New York Times.

Här och där är det svåråtkomliga tankar Robinson lägger fram. Utmanande för läsaren, i djup, omfång, sin himmelska höjd. (Ja, också hela världsalltet finns med.) En del kräver en läspaus, en god stunds meditation. (Just så bör väl goda essäer vara?). Så är också tänkandet – och skrivandet – det som syresätter hennes egen tillvaro.

Då hon emellanåt blir tanketrött sätter hon numera på någon av sina många filmatiserade Shakespearepjäser, berättar hon i ett av de senare kapitlen, med titeln ”Theology”. Dessa dramer och komedier vederkvicker henne mer än sömn, skriver hon – refresh me more satisfyingly than sleep – och hon ser dem bland annat som just teologi. Det hon skriver om exempelvis nåden hos Shakespeare, och den mångbottnade betydelse tjänaren i hans pjäser bär med sig – för att inte tala om hans syn på skuld, och på liv och död – är högintressant. Det påminner dessutom om hur tillplattade både uppsättningar och recensioner av desamma kan bli, i en kultur som inte har ögon att se dessa dimensioner. Robinson kan sin Shakespeare; hon skrev sin doktorsavhandling om honom och hans Henry IV.

Tematiskt hänger essäerna i The Givenness of Things ihop, länkar i varandra, litegrann som olika instrument och melodislingor i ett orkesterverk, hur de avlöser varandra för att till slut förenas, i finalen är allihop med; Robinsons bok avslutas med essän ”Realism”, och ord som en nådens teologi är en högre realism – efter ett tidigare resonemang om vad verklighet faktiskt är, och det ödesdigra i misstaget att (fortfarande) dra en skarp gräns mellan fysiskt och ickefysiskt. Här får också gamle Descartes upprättelse, han som brukar få skulden för kropp-och-själ-dualismen – vilket Robinson tycker är konstigt. Det var ju han som en gång identifierade tanken och medvetandet som det enda som kan bevisas vara verkligt.

Det är centralstimulantia att läsa Robinsonessäer.