Sanningen är genial, galen och eldfängd

Under läsningen står det genast klart att Hägg intill slutet förblev just den vi vant oss vid: en retoriskt snärtig folkbildare av den gamla skolan. Stundom raljant, ibland väl imperativ i sina omdömen, men oavbrutet spirituell, påläst och elegant. Och detta vare sig han skrev om den svenska välfärden, praktisk retorik, Stagnelius eller D’Annunzio.

Fjolårets mottagare av Det svenska Ibsensällskapets Ibsenpris, dramatikern Klas Abrahamsson, berättade i sitt kortfattade tacktal under prisceremonin att han som ung grabb läste allt om Strindberg men ingenting av honom, medan det med Ibsen förhöll sig precis tvärtom. Och så är det ju: många av oss lockas minst lika mycket av Strindbergs person som av hans verk, sannolikt på grund av att demarkationslinjerna mellan fakta och fiktion ju praktiskt taget är utsuddade i hans konstnärliga gärning. Vår rastlöst verksamma nationaldiktares liv var i allt väsentligt en öppen bok, ja, fungerade som ett experimentfält för olika slags excessiva verksamheter i gränslandet mellan liv och litteratur. Så var hans titulatur – författare, dramatiker, debattör, vetenskapsman, mystiker, skeptiker, konspiratör, globetrotter, make, far, älskare – lika mångfaldig som hans karaktärsdrag: genial, galen, konspiratorisk, eldfängd.

Det saknas som bekant inte akademisk, populärvetenskaplig eller essäistisk litteratur om Strindberg. Hur motiveras då ännu en biografi över den nordiska parnassens självutnämnde mästare, som trotsigt hävdade att ”min eld är den största i Sverige”? Det synopsis Hägg skickade till förlaget inför arbetet med boken, och som citeras på bokfliken, ger en vink om hans motiv och metod: ”Vi tänker oss en rejäl, fackmannamässigt underbyggd men chockerande läsvärd volym om inemot 400 sidor för nya läsare som inte visste så mycket om Strindberg – och för de gamla som felaktigt trodde att de visste det mesta.” En Häggtypiskt förmäten programförklaring, kan tyckas, i synnerhet läst mot bakgrund av den som sagt rika flora av strindbergiana som under decenniernas lopp publicerats. Men få har som Hägg lyckats skriva om komplexa personer och fenomen så flyhänt, bildat och med smittande espri – utan att för ett ögonblick hemfalla åt den knarrige lektorns akademiska mummel – vilket gör att just hans life and letters-presentation av Strindberg vid en jämförelse framstår som ovanligt frimodig och daggfrisk. Sanningen är alltid oförskämd, som är ett citat från ungdomsdramat Mäster Olof, avslutas för övrigt med källor och lästips, där Hägg implicit motiverar sin egen bok genom att kort kommentera de kanoniska Strindbergbiografierna, där Martin Lamms verkinriktade August Strindberg (1940–42) och Olof Lagercrantz ofta beundrade helbiografi med samma titel (1979) finner nåd inför granskare Häggs drakoniska blick, medan standardverket framför andra, Gunnar Brandells akademiskt stringenta Strindberg – Ett författarliv (1983–89), bitvis sägs vara ”mycket illa skrivet”.

Nå, vad nytt om den svenske titanen i den här biografin? En av Häggs uttalade premisser är att betona ”det experimentella” i Strindbergs spel med intellektuella och privata attityder, snarare än att likt många tidigare levnadstecknare tolka diktarens tankar och idéutveckling systematiskt, vilket Hägg gärna betraktar som förljugna efterhandskonstruktioner. Denna Häggs strategi strider direkt mot exempelvis den rysk-franska litteraturvetaren Elena Balzamos uppmärksammade studie August Strindberg: ansikten och öde, som gavs ut i svensk översättning häromåret och som mer begåvat än många andra lyckats fånga sammanhangen i den Strindbergska oredan, och i allt detta upptäckt något slags logik i diktarens inre kaos. Icke desto mindre har Hägg en viktig poäng när han framhåller att det inte är författarnas ideologiska ståndpunkter som ger dikten dess bestående värde, utan de skrivna verkens skarpsynta psykologi, lysande samhällsskildringar eller den gestaltande berättarkonsten som sådan. Dessutom reagerar han här på alla de biografer som i hans ögon så till den grad knäfallit för Strindbergs geni att man alltför lätt frikänt idolen från vad man upplevt som hans omoraliska beteende. ”Man förnekar fylleriet tvärtemot hans egna vittnesmål”, sammanfattar Hägg. Vilket förstås resulterat i att hans egen biografi formligen dignar av diktarens pikanta, ekivoka och lika grova som komiska utfall. Än ondgör sig den nygifte Strindberg över att man inte kan få knulla i Frankrike under 10 Francs (”Detta sista angår då ändå icke mig, men jag tycker ändå att det är för dyrt”), och än ställer han sina egna verk (”som ett ärligt och godt samlag”) mot ”Ibsens hysteriska runkningar”. I fullt rimliga resonemang motiverar Hägg det slags inslag i sin bok, liksom den hetsige författarens på en gång feministiska och misogyna ståndpunkter, med att poängen med Strindbergs författarskap just är ”hans häpnadsväckande uppriktighet kring sådant som andra, in i våra dagar, omgivit med skamsen tystnad”.

Biografins själva disposition är konventionellt kronologisk snarare än tematisk, och där vi med Hägg som snarfyndig ciceron får besöka välkända stationer på Strindbergs livsresa: barndomen och ungdomstiden i Stockholm och Uppsala; tillvaron ute på Kymmendö i skärgården; giftermålet och familjelivet med Siri von Essen och barnen; rättegångarna och fejderna med kritiker, kolleger och förläggare; de intensiva och bitvis kaotiska utlandsåren i Tyskland, Frankrike, Schweiz och Danmark; äktenskap nummer två (Frida Uhl); Infernokrisen; återkomsten till Sverige, äktenskap nummer tre (Harriet Bosse), arbetet på Intima teatern och hans växande internationella ryktbarhet med det symbolistiska paradstycket Ett drömspel; och slutligen den sista tidens ensamhet i Blå tornet på Drottninggatan. Med sina högst personliga och påfallande självständiga analyser av Strindbergs litterära verk, och i kraft av sin porlande prosa lotsar Hägg oss genom diktarens privata och konstnärliga motgångar och triumfer, hans obestridliga mästerverk och närmast obegripliga missräkningar och vanföreställningar. Biografen har helt enkelt lagt sig vinn om att teckna en trovärdig bild av den ständigt lika motsägelsefulle Strindberg – på en och samma gång radikal diktare och förvirrad alkemist som förmådde förvandla både liv och konst till än guld, än grus och aska.

Hägg lyckas också tämligen väl med att väva in författarens verksamheter i en historisk och social kontext; låter idéhistoriska sammanhang utgöra fond till Strindbergs motiv och tematik, som i sin tur föranleder Hägg att understundom fara ut i associativa och ofta högst roande kommentarer och utvikningar. I synnerhet vad gäller Strindbergs vistelse i Danmark (1886–89) hade Hägg dock gärna fått lägga ut texten ytterligare. Tiden här hörde trots allt till en av diktarens mest tumultartade och produktiva. Han befann sig nu mitt i den hjärtslitande skilsmässoprocessen med Siri von Essen, skrev naturalistiska mästerstycken som Fadren och Fröken Julie, liksom den rasande självbiografiska äktenskapsromanen En dåres försvarstal. Berömd och fruktad intog han bröderna Brandes Köpenhamn. Visserligen återberättar Hägg huvuddragen i händelserna som utspelade sig här, men följer hellre med Strindberg in i dennes tillfälliga uppehåll på herrgården Skovlyst än beger sig in i den danska huvudstadens konstnärskretsar, det moderna genombrottets virvlande metropol.

På det stora hela taget utgör dock Häggs omfattande biografi en både lärorik och kostlig läsning. Att hans avskedsverk snarare resulterat i den fria essäistens personliga intryck av vår mest berömda diktare än den akademiska forskarens knappologiska nit, får nog anses som ett värdigt bokslut för den muntre folkbildaren.

Martin Lagerholm, Kulturskribent och litteraturkritiker.