Världens svenskaste land

Boken utgör fjärde delen i verket Finlands svenska historia där tidigare Kari Tarkiainen, Nils Erik Villstrand och Max Engman beskrivit det svenska i Finland under tusen år.

Meinander skildrar den svenskspråkiga minoritetens våndor från republiken Finlands barndom till idag. Kunskapen i Sverige om det svenska i Finland är väl minst sagt varierande; Meinander suckar över denna okunnighet men vågar ändå ta oss med i statistiska labyrinter med alla tänkbara aspekter på svenskhet.

I den unga republiken måste de svensktalande bestämma vilka de egentligen var – en nation, folkstam eller språklig minoritet? Var man östsvenskar, germaner, finländare, finlandssvenskar eller finnar? En debatt som på tjugotalet ibland kunde ha lätt rasistiska undertoner. Svaret på frågan om identitet brottas nog många av dem med än idag. Låt oss för enkelhetens skull använda begreppet finlandssvenskar.

Fundamentet för svenskans ställning är tjugotalets finländska språklagar vars principer gäller än idag. Finland har två nationalspråk och man ska ha rätt att leva och dö på finska eller svenska. I praktiken har det aldrig varit så enkelt. Nittonhundratalet har inneburit en svensk reträtt, de geografiska kärnområdena krymper och man förlorar domäner. De svenskspråkiga medierna i Finland fylls idag av en ständig klagan över att landet inte längre fungerar på två språk.

Finlandssvenskarna har inte minskat så mycket i antal, men procentuellt har de halverats, ännu på tjugotalet utgjorde de mer än tio procent av landets befolkning och var mycket synliga minoriteter i Åbo och Helsingfors. Minskningen har flera förklaringar. Den mycket aggressiva hetsen mot allt svenskt på trettiotalet fick hundratusen människor att byta sina svenska namn, ge upp sitt språk och kanske sin identitet. Stora och stundtals våldsamma demonstrationer rasade mot det svenska, avsikten var att skapa en enhetlig nationalstat i linje med tidens europeiska norm. Hetsen avtog i samband med andra världskriget men det finns gott om gengångare bland svenskhatarna än idag. Då slogs man på gatan, idag hatar man på nätet. En annan anledning är att finlandssvenskarna alltid varit rörliga, kanske för att de oftast bott vid haven, de har alltid emigrerat i högre utsträckning än finnar. För en österbottning eller ålänning var en emigration till Sverige knappast att åka utomlands, det mesta var ju som hemma.

Meinander dödar föreställningen att finlandssvenskarna utgör en kosmopolitisk överklass om nu någon fortfarande tror på sådana dumheter. De kämpade på den röda sidan i inbördeskriget och stupade i vinterkriget i samma utsträckning som finnarna. De utgjorde inte en homogen grupp, det fanns en motsättning mellan bygdesvenskhet och kultursvenskhet. I grova drag var det landsbygd mot stad, värdekonservativt mot liberalt, periferi mot centrum. Rester av denna motsättning lever än idag i Svenskfinland, den märks i en regional dragkamp när Österbotten kivas med Nyland/Åboland om praktiskt taget allt.

Politiskt dominerade det liberala Svenska folkpartiet, även om några finlandssvenskar under trettiotalet attraherades av auktoritära strömningar som Lapporörelsen. Men det fanns även gott om ledande svenska kommunister och senare vänsterförbundare, men framför allt fanns det en ganska stark svensk socialdemokrati. Meinander understryker flera gånger socialdemokraternas avgörande roll för att värna svenskheten i Finland. De varmaste förespråkarna för tvåspråkigheten har kommit från vänster: Lipponen, Koivisto, Fagerholm, Andersson – listan kan bli hur lång som helst.

Motståndet, och ibland hatet, har funnits hos högern och agrarerna, exempelvis Urho Kekkonen som i unga dagar talade om att ”ty sig till ett diktatoriskt styre” för att knäcka svenskan. Han bytte åsikt sedan han blivit president. Denna unkna tradition bärs idag av regeringspartiet Sannfinländarna, vars mål är att marginalisera svenskan och de agiterar högljutt mot den så kallade ”tvångssvenskan”. Det är en gåta hur Sverigedemokraterna kan betrakta Sannfinländarna som ett broderparti.

Finlandssvenskarna är duktiga på att vara dysterkvistar och ofta har de fog för pessimismen. Ännu på sjuttiotalet var Helsingfors en tvåspråkig stad, idag syns svenskan mest på gatuskyltar. Då var delar av näringslivet svensktalande, nu är koncernspråken engelska. Finlands medlemskap i EU gör att blicken vänds bortom Norden, de svenska tidningarna vacklar, kommunsammanslagningar och statliga omorganisationer minskar svensk service, mycket bidrar till att svenskan kan bli irrelevant.

Men Meinander får läsaren att snarast förundras över att svenskheten fortfarande är så stark, trots alla svanesånger. Det finns egna radio- och tv-kanaler, en högkvalitativ bokutgivning, teatrar, högre utbildningar som Åbo akademi och Svenska handelshögskolan, en blomstrande idrottsrörelse och ett svenskt förband i Försvarsmakten. Så varför vägrar svenskheten att dö? Finskhetsivrare har ju i hundra år velat göra landet enspråkigt och har i decennier liknat svenskheten med en smältande isbit.

Svenskan är förstås beroende av stöd från en finsk politisk elit, främst hos Socialdemokraterna men numera också från tongivande medier som Helsingin Sanomat. Meinander framhåller att skolsystemet är ryggraden i den svenska gemenskapen. De svenska skolorna har inneburit ett socialt kitt som hållit samman folkgruppen. För männen har värnplikten i svenskspråkiga förbandet i Dragsvik också varit starkt identitetsskapande. En tredje förklaring är den flexibla tvåspråkigheten. Det känns väl inte helt modernt att tala om ”den svenska stammen” när hundratusentals människor i Finland ganska sömlöst arbetar och älskar på båda språken. Möjligen har det aldrig talats så mycket svenska i Finland som idag, kanske en halv miljon människor använder språket, alltså nästan dubbelt så många som officiellt betecknas som finlandssvenskar. De svenska skolorna är mycket populära och fyllda av elever från tvåspråkiga och även finskspråkiga hem.

En fjärde förklaring är det starka civilsamhället. Finlandssvenskarna möts i otal organisationer för att sjunga, idrotta, odla tomater eller föda upp grisar. Deras sociala nätverk är tätare och intensivare än på finskt håll. Det brukar framhållas som en möjlig anledning till att finlandssvenskar är friskare, lyckligare och lever längre än sina finskspråkiga landsmän.

Nu är Meinanders bok inte bara en analys av svenskheten i Finland, det blir en berättelse om landets dramatiska historia. Kommunisternas överfall 1939 ledde som bekant till tre krig, en förödmjukande fred med hundratusentals internflyktingar och därefter en plågsam omställning av hela samhället till det som nedlåtande kallats finlandisering, en hukande anpasslighet till Sovjetunionen med inslag av censur och självcensur.

Det är en lärorik historia för oss moraliserande sverigesvenskar. Åren efter 1944 fanns en risk att Finland skulle fogas in i Sovjetimperiet. Meinander kostar på sig ett kontrafaktiskt resonemang: om Finland hade blivit en Sovjetrepublik är det rimligt att tro att svenskheten hade utplånats, finlandssvenskarna skulle ha flytt eller förtryckts. I det perspektivet av existentiell ångest, både för staten Finland och för finlandssvenskarna, var finlandiseringen kanske ett rimligt pris att betala. Sveriges paradgren, att mästra andra, var en lyx Finland inte kunde kosta på sig. Kanske är det också lärorikt att notera den mindre grupp av finlandssvenskar som sett sig som Nordeuropas basker, katalaner eller sydtyrolare. Det känns nog egendomligt att se svenskar som förföljda och förtryckta, men möjligen är det lite nyttigt också.

Meinander är historiker och ingen spågubbe, men han gör ändå ett par iakttagelser om framtiden. Det första är att den starka nationalstaten försvagas och därmed minskar behovet av ”ett land – ett språk” vilket skulle kunna minska trycket mot svenskan. Det andra är att svenskheten i Finland alltid varit beroende av kontakterna med Sverige och Norden, det har alltid varit bron västerut. Man kan tolka hans antagande som att gemenskapen över havet är både ett rationellt och känslomässigt argument för att behålla banden i form av svenskan. Man kan också tolka det som en uppmaning till Sverige att anstränga sig en smula. Kanske skulle man exempelvis på Arlanda flygplats åter använda de svenska ortnamnen i Finland: Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Vasa. Om inte vi i Sverige vill tala svenska med våra svensktalande grannar så lär väl knappast någon annan göra det? Om det svenska i Finland dör, då blir Sverige väldigt mycket fattigare, för där finns en stor och levande svenskspråkig kultur som vi kan lära mycket av. Det är oändligt mycket mer än Mumintrollen, vilket Meinander bevisar.

John Chrispinsson, Journalist och programledare. Författare till Den glömda historien. Om svenska öden och äventyr i öster under tusen år (Norstedts, 2011).