Ett urval som havererat

Matchvikten på litteraturvetarna Daniel Möllers och Niklas Schiölers urvalsvolym Svensk poesi (Albert Bonniers förlag) – 2 008 gram och 1 071 sidor – går knappast att anmärka på; föregångare som Svensk dikt (1978), Den svenska lyriken (1978), Svensk lyrik (1980) och Lyrikboken (1983) blir i jämförelse lättviktiga.

De 650 dikterna är glädjande tecken på vår lyrikskatt. Runtexter tillhör det litterära arvet och ger i antologin en suggestiv upptakt till svensk poesi, som efterhand tar sig an vidlyftiga och angelägna ämnen. Man finner också femtio kvinnor, vilket förvisso inte är många jämfört med de hundrafyrtiotre männen, men likväl en utveckling. Redaktörerna har levt upp till vad de sagt i intervjuer om större jämställdhet, det tillfredsställer ens känsla för rättvisa att se hur bland andra Euphrosyne (1785–1854) och Thekla Knöös (1815–1880) har beretts utrymme; båda betydelsefulla och uppmärksammade under romantiken.

Det äldre materialet är förtroendeingivande, för att inte säga kulturarvsstärkande och kanoniserande, och därför viktigt att framhålla för en allmänhet, i skolor och på universitet. Så långt i urvalet finns inte mycket diskutabelt med projektet, så långt är kriterierna – ”konstnärlig kvalité” och ”litteraturhistorisk relevans” – respekterade och hållbara. Inte heller det faktum att Carl Michael Bellman är den diktare som fått störst utrymme i antologin kan vara något att orda om – ton och text bär tillsammans på starka uttrycksmöjligheter, vilket 2016 års Nobelpristagare i litteratur också bekräftar genom en lång karriär.

Det är med 1900-talets moderna och postmoderna poesi som något händer i Svensk poesi, för att inte säga havererar. Något ska läggas tillrätta varför annat måste underordnas, tycks Möller–Schiöler ha resonerat; något anses tillhöra en ”utveckling”, medan annat har valts bort av skäl som inte på något sätt rättfärdigas av redaktörernas i förordet redovisade, tämligen magra urvalsprincip. Det råder i antologins moderna del en alltför kraftig betoning av språkmaterialism och postmodernism samt mot en poesisyn som bottnar i tankar om att all så kallad utveckling är utvecklande.

Låt mig ge exempel på vad som sker om man har en sådan syn, och jag tvingas då med sorg i hjärtat konstatera att många poeter måste räknas bort – både män och kvinnor, vilka hamnat utanför av skäl som framstår som svårförståeliga och som av redaktörerna inte någonstans görs mer begripliga. Förgäves söker jag Folke Isaksson, Gösta Friberg, Ylva Eggehorn, Stig Sjödin, Maria Küchen, Östen Sjöstrand, Göran Greider, Göran Tunström, Gösta Ågren, Christine Falkenland, Niklas Rådström, Lars Gustaf Andersson, Göran Printz-Påhlsson, Tommy Olofsson, Niklas Törnlund, Lars Lundkvist, Petter Bergman, Stina Aronsson, Birger Norrman, Sten Hagliden, Elisabeth Hermodsson, Gunnar Lundin, Joar Tiberg, Fredrik Ekelund, Agneta Pleijel och Clemens Altgård med flera. Ja, var är exempelvis Ernst Brunner, Pär Hansson, Helga Krook, Anne-Marie Berglund och Ingrid Kallenbäck?

Det är således inte få poeter, vilka har betytt och betyder något för svensk poesiscen, och till det otäcka hör som sagt att listan kunnat utökas, varför tröst för dem som valts bort från Svensk poesi således är att de hamnat i gott sällskap – om det alls kan lindra någons ledsnad över att inte räknas in i Möllers–Schiölers kanoniseringsförsök, vilket i sig försvårar för läsarna att ana konturerna av relevanta, förhärskande utvecklingslinjer i svensk 1900-talspoesi.

Kort sagt: språkmodernister och språkmaterialister har fått ett oproportionerligt stort utrymme. Lars Mikael Raattamaa, Katarina Frostenson, Ann Jäderlund och Johan Jönson med flera ska givetvis vara med, men inte med sådant utrymme. Redaktörernas starka och generösa betoning av deras betydelse har i antologin gått ut över många andra poeter. Sådan är inte verkligheten; bortvalda poeters produktion lever också upp till kriterierna som styrt Möllers–Schiölers urval. Man antyder inte ens att det finns andra uppfattningar och konkurrerande skolor med många poeter, såväl kvinnor som män, vilka kunde ha ingått i antologin och vilka kunde ha gett läsekretsen en bättre uppfattning om annorlunda utvecklingstendenser. Särskilt djärvt är ett sådant utelämnande arbetssätt nu inte – möjligen egensinnigt, men knappast hederligt och rättvisande.

Många poeter verksamma i en mer narrativ-klassisk stil, ofta med sina inspirationskällor hämtade ute i Europa, tillhör dem som valts bort. Ett lysande undantag finns i denna tradition; den i antologisammanhang tidigare försummade Jesper Svenbro, men att han ensam får representera många utelämnade kolleger framstår som obegripligt när så många poeter i den språkmaterialistiska skolan har beretts stort utrymme.

Lika obalanserat och föga historiskt framstår redaktörernas i antologin redovisade ”facit” avseende de så kallade konkretisternas betydelse för svensk poesi under 1950- och 1960-tal. Dessa poeter, för vilka språket framstod som mer material än medel, är föregångare till språkmaterialisterna som ju också mer eller mindre vecklar in sig i språket utan att nödvändiga utgångar till friskare luft alltid öppnas. Dessa två traditioners subjektiva, självförhärligande dekonstruktion av metaforen är förvisso revolterande och stark, men också rätt inskränkande av begreppet meningsfull konstnärlig relevans. Konkretister och språkmaterialister har i antologin fått så stort utrymme att man misstänker att det är ett resultat av polemik mot andra poesiuppfattningar.