Till havs

Med risk förstås att flyta iväg till någon fjärran obebodd ö medan man är försjunken i den, och alla de tankar läsningen väcker. Philosophie des Meeres, havets filosofi, av tyske filosofiprofessorn (emeritus) Gunter Scholtz är till ämne och form sådan att den får medvetandet att kasta loss; se där bara en av alla de språkliga bilder och tankefigurer som har sin upprinnelse i havet. I denna essäistiska seglats genom filosofihistorien är havsanknutna ord och uttryck också en av många aspekter på världshaven som dyker upp.

I februari 2017 blev Philosophie des Meeres utsedd till ”månadens bästa fackbok” i Tyskland, något som Süddeutsche Zeitung och Norddeutsche Rundfunk gör gemensamt tolv gånger om året.

Det var ju i havet allting började: filosofins vagga stod vid havet, och dess grundprincip var vattnet, som Scholtz skriver i bokens inledande rad; Thales från Miletos brukar räknas som den förste filosofen, han som på 600-talet f Kr sökte efter alltings minsta gemensamma nämnare och fann den i vattnet. Hans hemstad var ett mäktigt handelscentrum i den antika Medelhavskulturen, beläget nära floden Meandros mynning i Egeiska havet, i nuvarande Turkiet.

Också Anaximander och Herakleitos började filosofera vid och om havet: om vad havet hade för betydelse för människan, om att havet bringade de hamnstäder de levde i både välstånd och fara – också genom det utbyte med omvärlden som sjövägen förde med sig; Herakleitos tes om att allt flyter har stått sig väl genom två och ett halvt årtusende. Den känns rentav samtida, och riktigt aktuell i vår del av världen: modern och sekulariserad sitter genomsnittsmedborgaren där i sin lilla jolle utan vare sig seglarkunskaper, öskar eller land i sikte. Allt är i gungning.

Havsnivån lär ju dessutom kunna komma att höja sig med alarmerande fart, så kanske en sådan som gamle Kant får rätt: att oceanerna på sikt kommer att föra med sig jordens undergång.

Ja, Scholtz filosofiska odyssé når in i vår tid, beskådar själlöst nyttotänkande, kommersialisering, nedsmutsning och klimathot, och författarens behärskade ilska och bedrövelse över missbruket av det som har blivit oss givet framgår klart – och han sätter alltsammans i sitt historiska sammanhang, på ett intressant och klargörande vis. Och som han påpekar: om vi vill veta vilka vi är och hur vi tänker, måste vi veta vilka vi var, och hur vi har tänkt. Kanske också tänka lite som Nietzsche: ”Det har stora fördelar att någon gång riktigt fjärma sig från sin samtid och från dess strand låta sig driva ut på de förgångna världsåskådningarnas ocean.” Att där utifrån blicka tillbaka mot kusten ger god överblick, och man förstår då sin tid bättre, när man väl är tillbaka på land igen. Scholtz resonerar i liknande banor, menar att äldre filosofi ofta bjuder på tankar och utläggningar som den moderna knappt mer är kapabel till; alltför specialiserad, fragmenterad, har den så att säga gått på grund.

Jag påminns om något som den 88-åriga ungerska filosofen Agnes Heller sade då jag intervjuade henne häromåret: Att filosoferna (och andra som kallas tänkare) inte längre kan – tänka. De refererar mest till någonting andra skrivit, och skriver så något om det […] Att själva tänkandet som sådant är, således, på dekis. Att hon själv simmar för att tänka bra – hon inleder varje dag med en längre simtur, i simbassäng emellertid (av naturliga skäl). Inte i havet.

Att återvända till de gamla grekerna och annan äldre filosofi är behövligt inte bara för att förstå den nya – utan också för att lära nytt av den gamla, skriver Gunter Scholtz. Tillbaka till föregångarna. Till alltings början, alltså. Där vid havet, filosofins urprincip.

Hur var det i den bibliska skapelseberättelsen? Jag slår upp Första Moseboken för att påminna mig om tågordningen. Läser om hur allt var öde, mörker och djup, och att ”Guds Ande svävade över vattnet” i urscenen; det var på andra dagen vattnet samlade sig till hav, och torra land blev synligt, som det står skrivet.

Gunter Scholtz refererar själv till teologin flera gånger – om än inte till just skapelseskildringen. Men till bland annat Augustinus, kyrkofadern, som tidigt liknade filosoferandet vid en skeppsfärd över ett lockande men farligt hav – bara den som inte glömmer sin Fader kommer tryggt i hamn; så småningom lät han liknelsen gälla för världen och livet som sådant.

Just motsatserna, havets paradoxer: det sköna och hotande, det fascinerande och farliga, det rofyllda spegelblanka och det rasande stormiga hör ju till det som har dragit filosoferna till sig. Havet säger oss något essentiellt. Men vad? Det viskar till oss, eller ryter, det är outgrundligt, mäktigt, storslaget, oändligt. Är grannland till det transcendenta, det sublima. Det är – större. Har i alla tider lockat poeterna och författarna att dikta om det – Scholtz citerar också ur litteraturhistorien för att illustrera. Nämner Homeros, såklart. Och Goethe – som förresten var tilltalad av urfilosofen Thales och dennes princip om vattnet som livgivare, vilket det finns spår av i Fausttragedin.

En Goethedikt om ett alldeles stilla hav, Meeresstille, är istället en bild av betryck, ett nästan kvävande tillstånd, förlamande – man kommer inte ur fläcken. I alla fall inte om man är ett segelfartyg.

Nog skulle Erik Gustaf Geijer och hans nyårsdikt från 1838 göra sig bra här? Den som börjar ”Ensam i bräcklig farkost vågar…” och på sex rader fångar en hel livsresa. Eller, om man så vill, bara ett livsavgörande ögonblick, ett vägval.

…seglaren sig på det vida hav, Stjärnvalvet över honom lågar,Nedanför brusar hemskt hans grav. Framåt! – så är hans ödes bud;och i djupet bor som uti himlen Gud.

Men Gunter Scholtz har nog aldrig stött på vår svenske romantiker. Och kanske är Geijers ord mer specifikt svenska än verkligt allmängiltiga; få är lika ensamma som vi.

Gamle Platon tyckte att man skulle hålla sig borta från havet: det förde mest med sig fördärv, inte bara risk för sjönöd utan också för sedeförfall, med tanke på allt löst sjöfolk som kan kliva iland. Så blev han också själv tillfångatagen av pirater och såld som slav en gång, då han ändå gjort en tidig sjöresa; den helvetiska underjorden var i Platons föreställningsvärld en blöt plats, och det mytiska Atlantis lät han ju sjunka i havet, som straff för invånarnas korrupta och odygdiga livsföring.

I sin lilla Filosofins tröst beskrev den lärde romaren Boethius havet som en sinnebild för de mänskliga villkoren. Det var tidigt 500-tal, han satt fängslad, dömd till döden för högförräderi – på falska grunder, enligt historieskrivningen – och skrev vers om hur lycka och olycka avlöser varandra i livet; det är Filosofin själv, i en kvinnas gestalt, som är hans samtalspartner, undervisar honom i vishet, lär honom förstå att inget i denna världen är beständigt, utan motsägelsefullt och evigt växlande. Som havet: kavlugn, brottsjöar, dyning. Gud är den stilla hamnen vi ska styra mot på vår färd.

Man kan irritera sig på att herrarnas dominans är så bastant hos Scholtz. Såsom i gängse filosofihistoria i stort. Det åttasidiga registret bekräftar: kvinnlig representation finns här enbart i mytologisk gestalt, såvitt jag kan se: Venus, fru Fortuna och die Liebe, kärleken. Gubbigt, liksom. (Fru Filosofi är bortglömd i förteckningen.)

Men det är en lärorik och uppfordrande liten bok Gunter Scholtz skrivit. Ett memento. Inte minst i de avsnitt där han erinrar om den fara som består i att låta penningen styra skutan. Eller att för den delen låta naturvetenskaperna allena göra detsamma. Och om hur rubbat vårt förhållande till naturen är, av allt vårt ”nyttotänkande”. (I semestertid ofta parat med sentimentalitet.)

Kant menade klarsynt att vi skadar oss själva då vi skadar naturen: vi förstör då själva fundamentet för vår moraliska förmåga – den som gör oss till människor.

Annorlunda uttryckt: miljöförstöring är rena dumheten.

Scholtz talar om våra dagars världshav som avfallssoppa. Müllsuppe.

Men även för en tämligen sentida filosof som Karl Jaspers var havet präglande för hela tänkandet, något han beskrev i en samling självbiografiska texter som gavs ut i bokform 1967. Han var då 84 år, blickade tillbaka, och berättar i inledningen om barndomens somrar med strandpromenader på Frisiska öarna. ”Sedan dess är havet för mig som den självklara bakgrunden till livet överhuvudtaget. Havet är den åskådliga närvaron av det oändliga.”

Bara en andlig-kulturell medvetenhet kan rädda det, och oss, enligt Gunter Scholtz. Philosophie des Meeres är en droppe i rätt bägare.