Prima ballerina

Putin tycker illa om revolutioner. Minnet av 1917 har nog därför knappast alls uppmärksammats i Ryssland under detta märkesår. Problemet är att landet är kluvet i synen på omvälvningen: halva befolkningen tycker att den var en positiv händelse, halva att den var en katastrof för Ryssland. För husfridens skull är det bäst att inte påminna för mycket om den.

I oktober i år hade dock en rysk storfilm som direkt anknyter till året 1917 premiär. Den handlar om en av de många spännande och stundom skrämmande gestalter som karakteriserar den period som ledde fram till tsarväldets sammanbrott och till det bolsjevikiska maktövertagandet: Matilda Ksjesinskaja.

Hon är den klassiska ryska balettens mest berömda och kanske också skickligaste dansare. Hon tillhörde generationen före Djagilevs avantgardiska ryska balett, hon var dansare på Mariinskijteatern under koreografen Petipa, känd för sin ekvilibristik, för sina 32 fouettéer och för sina intriger.

Om möjligt ännu mera känd är Matilda Ksjesinskaja för att ha varit tsar Nikolaj II:s älskarinna innan han besteg tronen. Hon hade också nära förbindelser med flera av tsarens släktingar och gifte sig slutligen i emigrationen med en av storfurstarna, kusin till tsaren, Andrej Michajlovitj. Hon var en kurtisan som använde sin konstnärliga talang, sitt utseende, sitt erotiska kapital och sin intelligens för att skapa sig den bästa och rikaste tillvaro hon kunde åstadkomma under de premisser som fanns tillgängliga för en kvinna på den tiden. Hon lyckades till fullo och dog i Paris 99 år gammal och hennes liv var lika spännande som hennes memoarer tråkiga. Vad som ändå framgår av dessa är hennes stora kärlek till tronföljaren och att hon älskade att ”flirta” (hon använder det engelska ordet) och kokettera. Genom sina förbindelser med kejsarfamiljen hade hon, eller ville i alla fall ha, ett totalt inflytande på dåtidens balettvärld. Hennes makt inom dansen i det sena ryska tsarväldet kan liknas vid Rasputins inom politiken. Ksjesinskaja framträdde som en hemlighetsfull och ödesdiger gestalt, som alltid lär ha spelat på talet 17 under sina talrika kasinobesök. Hennes magnifika villa i Sankt Petersburg beslagtogs efter revolutionen av bolsjevikerna. Flera av Lenins viktiga tal under 1917 hölls från hennes balkong.

Om tronföljarens romans med ballerinan har den ryske regissören Alexej Utjitel gjort en film med titeln Matilda som hade sin premiär på Mariinskijteatern, alltså på ballerinans egen teater, nästan på årsdagen av oktoberrevolutionen. Filmmusiken som är komponerad av den amerikanske tonsättaren Marco Beltrami spelas av teaterns orkester under ledning av Valerij Gergijev. Budgeten var enorm och ryska staten har bidragit med 25 procent av kostnaderna. Matilda har allt som gör en storfilm.

Filmen har undertiteln: Kärleken som förändrade Ryssland och regissören har antytt att det öppnar för en kontrafaktisk historieskrivning: om Nikolaj ändå hade gift sig med Matilda skulle den ryska historien ha utvecklats på ett helt annat sätt.

Ryssland hade inte dragits in i första världskriget, tsaren hade inte behövt abdikera, det hade inte blivit någon revolution 1917. En tänkt berättelse som fascinerar utan att övertyga.

Filmen är en romantiserad och estetiserad tolkning av förhållandet mellan tronföljaren och ballerinan. Glimtar från tronföljarens officiella uppdrag varvas med balettföreställningar med Nikolaj (eller Niki som Matilda kallade honom) sittande på parkett beundrande Matilda eller estetiserade sängkammarscener. När ballerinan blir påkommen i tronföljarens säng i palatset skyler hon sig med en hermelinsmantel. Regissören kallar sin film för en melodram.

Den utspelar sig alltså under Nikolajs tid som tronföljare fram tills han gifte sig med prinsessan Alix av Hessen, den blivande Alexandra Fjodorovna, och kröntes 1896. Rivaliteten mellan de två kvinnorna är ett centralt tema i filmen. Regissören har i en av många talrika intervjuer menat att han visar hur Nikolaj offrar kärleken för Ryssland genom att gifta sig med Alexandra. Den monarkistiska versionen är att Nikolaj och Alexandra älskade varandra och levde ett lyckligt familjeliv. I filmens bakgrund skymtar den radikala rörelsen och terrorismen.

Matilda innehåller allt som kan göra den populär: en skandal inom tsarfamiljen, en rysk ballerina, sexscener, ett triangeldrama, svartsjuka. Perspektivet är den manliga blickens, flera gånger understruken genom att tronföljaren betraktar ballerinan i en kikare eller granskar fotografier som föreställer henne.

Filmen är ett av många ryska kostymdramer som utspelar sig strax före revolutionen. Den reflekterar en nästan fetischistisk inställning i dagens Ryssland till uniformer och kreationer från tsartiden. En scen, en bal i Vinterpalatset, citerar Sokurovs film från 2002, Den ryska arken, men saknar Sokurovs konstnärliga nerv. Matilda tog två år att färdigställa men känns ofärdig och rapsodisk, ibland också skrattretande och parodisk. Fouettéerna finns som ett genomgående motiv och presenteras genom att ballerinan i en halvt erotisk scen lär ut steget till tronföljaren i sin loge, sedan då hon själv tränar in dem med Alexandra som i smyg betraktar henne och till sist i flera dansscener och genom att kameran själv får snurra. Idén är som många andra i filmen god, men regissören släpper den innan den blir estetiskt fullgången. Matilda har också fått förödande dålig kritik i nästan alla recensioner. Endast i sociala medier återfinns några positiva kommentarer. Men som sagt: Den är tänkt som en melodram och en högljudd debatt om att förbjuda den har trissat upp förväntningarna.

Starkast intryck gör nog Alexander III som spelas av Sergej Garmasj och som framstår som en hjälte och riktig tsar. Han räddar familjen i en tågolycka, han bekantar sin son med ballerinan, han visar sin knutna näve och hävdar att det är så som Ryssland måste styras. Det är ett budskap som regissören och Putin förefaller vara överens om. Det är kanske den mest äkta scenen. Nikolajs far var i alla avseenden sin sons motsats i kraftfullhet, men båda var stockkonservativa. Matilda är annars inte historiskt trovärdig men det brukar inte heller krävas av en kostymfilm och melodram utom just nu i det konservativa Ryssland.

Dumaledamoten Natalja Poklonskaja har vänt sig till åklagarmyndigheten med en begäran att filmen ska förbjudas eftersom den kränker de troendes känslor och innehåller lögner om den blivande tsaren. Lagen ”om kränkande av de troendes känslor” finns i den ryska lagstiftningen istället för en hädelseparagraf. Strävan att komma fram till en enhetlig och ”sann” historieskrivning är en del av dagens ryska kulturpolitiska agenda. Poklonskaja har fortfarande inte sett Matilda utan bara trailern, men det räckte för att hon skulle kräva ett förbud. Eftersom hon är ledamot av duman har hon haft möjlighet att tvinga fram en utredning om filmen: Skulle den verkligen kränka de troendes känslor? Utredningen kom fram till att så inte var fallet. Vsevolod Tjaplin, patriarkens tidigare pressekreterare, har hävdat att Ryssland kommer att gå under om filmen tillåts visas på biograferna. Flera attentat har skett i samband med förhandsvisningen och många biografer har deklarerat att de av säkerhetsskäl inte tänker visa den. Många debattprogram har sänts på rysk tv där företrädare för filmen och dess belackare fått framträda. Kulturministern Vladimir Medinskij har inte haft några invändningar mot att filmen får visas och Putin har lovat att se den och har uttryckt sin uppskattning av regissören Utjitel och hans patriotism. Patriarken har kallat den lögnaktig. Frågan gäller alltså om ryska nationalister och en rysk dumaledamot kan och får bli en censurinstans i Ryssland av idag.

Själva debatten eller snarare grälet visar den pågående konservativa vändningen i det ryska samhället som i en skrattspegel. Frågan ställs på sin spets på grund av att tsaren och hela hans familj har blivit helgonförklarade. Ikoner har målats, gudstjänsttexter och böner har skrivits till dem. Beslutet som togs år 2000 var kontroversiellt: Det var klart att tsarfamiljen hade avrättats av bolsjevikerna, men var de därför martyrer? Hade deras leverne varit särskilt fromt?

Kanoniseringskommissionen löste frågan genom att familjemedlemmarna benämndes plågolidare istället för martyrer. De dog för det ryska imperiet, där ortodoxa kyrkan hade varit statsreligion, och mördades av de gudlösa bolsjevikerna. Nästa steg i kanoniseringen blev att bortförklara tsarens roll under blodiga söndagen, demonstrationen utanför Vinterpalatset i januari 1905 då hundratals arbetare dödades. Kyrkan hävdar i sin utredning att tsaren inte hade något direkt ansvar för händelsen och att det inte var han som hade beordrat skottlossningen. Kyrkan påpekar också för säkerhets skull i sitt beslut att det framför allt är de senare åren i hans liv som varit grund för helgonförklaringen. Samma strategi använder kyrkan för att försvara storfurst Vladimir, som innan han blev döpt år 988 framträdde som våldsverkare och horkarl.

De ryska nationalisterna och monarkisterna tar idag ett steg längre än kanoniseringskommissionen och accepterar inte någon annan historieskrivning för tsarfamiljen än helgonlegendens. Därför blir Matilda för dem inte bara antimonarkistisk utan också hädisk och ikonoklastisk: ett övergrepp på ett helgon och på en ikon. Poklonskaja har inte bara angripit filmen och dess regissör utan också skådespelaren som kreerar rollen som tsarevitj, alltså tronföljaren, den tyske skådespelaren Lars Eidinger, som enligt henne tidigare uteslutande varit porrfilmsstjärna.

I hela detta komplex som lett till absurt mycket diskussion i Ryssland under nästan ett år finns en avsaknad av kritisk historisk genomgång av år 1917 och av tsarens roll och öde. Den bild som nationalisterna vill ge är den som finns på den ikon som visar samlingen av nymartyrer. Kejsaren och kejsarinnan står i mitten av ikonen klädda som bysantinsk kejsare och kejsarinna i dräkter som de aldrig bar i levande livet.

I filmen förklarar en av ministrarna att Ksjesinskaja är det största hotet mot Ryssland, men nu framstår den för de ryska nationalisterna, absurt nog, som ett lika stort hot.

Matilda visar exakt var gränsen går för den konservativa vändningen i det ryska samhället: en film om tsarens amorösa eskapader är fortfarande inte en fråga för censuren eller domstolarna och kanske inte heller i framtiden för de statliga myndigheterna. Majoriteten av ryssar är sekulära och kyrkans inflytande på vardagslivet är litet, men diskussionen om filmen har utvecklats till en fråga om konstens frihet och egentligen inte om estetiska kvaliteter. De konservativa krafterna vill förbjuda en rysk B-film, en melodram om den sista ryska tsaren. Dilemmat är att två lagar står mot varandra – å ena sidan konstitutionen som förbjuder censur och å den andra lagen som gör det olagligt att kränka troendes känslor.

Det finns ytterligare en sida av konflikten mellan Utjitel och Poklonskaja. Båda har på olika sätt stött den ryska annekteringen av Krim. Den fortsatta utvecklingen i Ryssland mot konservativa värden har denna händelse som en startpunkt. Nu befinner de sig på var sin sida i konflikten om Matilda. Regissören är konservativ och regimtrogen, men blir trots allt och till slut kanske mot sin vilja en förkämpe för en fri kultur. Utjitel har välsignat Putins konservativa politik och får nu skylla sig själv och skörda frukterna i en kulturpolitisk kampanj som befinner sig till höger om Putin. Oppositionsledaren Navalnyj har i en intervju om Matilda hävdat att det konservativa Ryssland är på väg att förbjuda sig självt.

På 1970-talet gjorde Efem Klimov Agonija om Rasputin och om tsarväldets sista år. Filmen som sedan länge fått klassikerstatus kunde visas i Sovjetunionen först tio år efter att den hade färdigställts på grund av censuren. Porträttet av tsaren var för positivt eller visade för mycket av tsarens mänskliga sida för att vara acceptabel i Sovjetunionen under Brezjnevtiden. Fyrtio år senare finns det krafter som vill förbjuda Matilda, eftersom den inte visar tsaren som det helgon som han blivit. Så kan de kulturella och politiska konjunkturerna växla men samtidigt visa en stor beständighet.